Aftonbladet har beskrivit en förfärande dålig arbetsmiljö hos influencern Matilda Djerf. Nu skakas hennes snabbväxande och hyllade företag av en kris, där det fortfarande är oklart hur allt kommer att avlöpa.
Vad som är sant eller osant i anklagelserna kan jag inte bedöma. Men jag tar fasta på en aspekt som hittills inte tagits upp i debatten. Den är central i all seriös krishantering. Jag kallar fenomenet ”det anonyma giftet”. Källorna som media bygger på när drevet går. De som kan kallas ”Stina”, ”Alexandra” eller ”Fredrik” och som via media kan fälla de tyngsta ledare och tvinga företag på obestånd. Aftonbladet skriver den 12 december under rubriken ”Anställda larmar om psykisk terror på Djerf Avenue”:
”Men bakom den glammiga fasaden döljer sig en arbetsmiljö fylld av rädsla och psykisk press.
– Det är daglig bevittning av folk som blir mobbade, säger ”Stina” som jobbar på företaget nu.
Aftonbladet har samlat in vittnesmål från elva personer som har jobbat eller fortfarande jobbar på Djerf Avenue. Alla har valt att vara anonyma av rädsla för repressalier.
– Jag har aldrig varit så rädd för en person i hela mitt liv. Hon kunde skälla ut en framför hela kontoret, säger ”Alexandra”.”
”Alla har valt att vara anonyma”. Smaka på den formuleringen.
Journalister har givetvis rätt att jobba med anonyma källor. I mitt arbete som politisk reporter fram till 1997 var de helt centrala – ofta skillnaden mellan att ha scoop eller att traska patrull med resten av journalisterna.
Mitt första stora scoop var avslöjandena om den legendariska Transportbasen Hans Ericson som var egenmäktig och brutal, men föll på skattefusk.
Jag hade bara några få källor, men de var insatta i allt som hände.
Men frågan här är: Hur ska du förhålla dig till anonyma källor när du själv är utsatt för ett drev? Och hur ska man som krishanterare kunna hjälpa sin kund som ofta står helt handfallen när anställda, av rimliga skäl eller av ren illvilja, använder sitt grundlagsskyddade meddelarskydd som vapen?
Matilda Djerf har valt att svara på de anonyma anklagelserna genom att be om ursäkt och säga att hennes företag växte för snabbt och att hon inte varit mogen att hantera det ledarskap som krävdes. Hon har definitivt visat ödmjukhet. Ändå har det inte räckt. Hon kritiseras för att avbönen inte skulle vara ärligt menad. Följarna, som tidigare höjde henne till skyarna, rasar nu på sociala medier. Hennes situation verkar vara hopplös.
Fallet Djerf visar ju hur oerhört viktigt det är att respektera sina anställda och behandla dem väl, inte bara för att det är etiskt och moraliskt rätt. Missnöjd personal som vänder sig anonymt till media kan bli direkt fatalt för ledare och företag.
ICA:s köttfärsskandal 2007 som fortfarande tas som ett avskräckande exempel av oss krishanterare, byggde på att en (1) missnöjd anställd berättade för Uppdrag Granskning att ICA-butiker fuskade med datumstämplingen. Fusket bevisades med dold kamera som den anställde smugglade in.
Toppolitiker lever hela tiden i skräck för anonyma läckor som vittnar om intern splittring, maktkamp och skandalösa beteenden. Centerledaren Muharrem Demirok har nyligen varit hårt utsatt för anonyma avgångskrav.
Några av mina mest komplicerade krishanteringar har handlat om anställda som via media försökt komma åt min uppdragsgivare. Den första frågan jag alltid då ställer är: Är anklagelserna sanna? Vet du när, var och hur det du anklagas för har skett? Vilka är dina ärliga svar på att det kunde hända? Har du koll på ungefär vilka som lämnat uppgifterna? (Jag avråder däremot att aktivt efterforska vilka källorna är, trots att det inte är olagligt inom den privata sektorn)
Några gånger har jag, med insyn i sakfrågorna, kunnat konstatera att anklagelser varit överdrivna eller rent ”hittepå”, att det handlar om händelser som ligger långt bak i tiden eller att det funnits goda förklaringar till det som skett. Men att de skälen inte kan redovisas med hänsyn till att det skulle skada enskilda personer eller kundens affärsverksamhet.
De senaste gångerna jag har krishanterat den här typen av fall har vi resonerat ungefär så här:
- Vi tar alla anklagelser på allvar och kommer utan skygglappar att hantera dem gentemot personal, kunder eller vilka som än är berörda.
- Vi kommer inte att kommentera anklagelser som framförs av anonyma källor med media som ombud. De som har kritik måste komma med den öppet för att den ska kunna besvaras.
Därefter gäller det att verkligen på djupet (och där kan det göra ganska ont) arbeta för att förbättra relationen till de som drabbats, be om ursäkt till dom det gäller och genomföra de förändringar som behöver göras i praktiken.
En formulering som blivit standard i misslyckad krishantering är:
Om någon medarbetare har känt sig illa behandlad eller mått dåligt i sin roll på grund av mina handlingar, är det något jag verkligen är ledsen över och ber om ursäkt för.
Den är central i Matilda Djerfs pudel och retar snarare upp följarna. Antingen vet man vad kritiken gäller och svarar konkret på den. Eller också, som jag visat ovan, så kommenterar du inte anonyma uppgifter och tar istället itu med problemen på hemmaplan.
Kanske hade Djerf klarat sig bättre om hon hade valt den strategin.
Paul Ronge
