Om SR:s haveri och självgodheten

Sveriges Radios (SR) totala översättningshaveri där KD:s partiledare Ebba Busch förvanskades så till den grad att hon i somalisk och kurdisk version påstods vilja ”döda många muslimer” har mycket att lära oss om media när de fungerar som sämst (och bäst).

Som frilansjournalisten Emanuel Karlsten skriver i en mycket välunderbyggd artikel i GP: ”SR:s felöversättning är årets största medieskandal.”

Och Expressens kulturjournalist Victor Malm, som verkligen inte kan beskyllas för att vara en ”KD-kramare” eller ”islamofob”skriver knivskarpt och självklart om varför SR:s fel om Busch och påskupploppen är så farliga: Talar den ansvarige utgivaren Ekochefen Klas Wolf-Watz verkligen arabiska, somaliska och kurdiska? Han kan ju knappast vara en kompetent ”ansvarig” utgivare om han inte fattar vad som sägs eller står, eller hur? Vilket betyder att mörka krafter med infama motiv, som de som drev desinformationskampanjen om att socialtjänsten kidnappar muslimska  barn, skulle kunna få fritt spelrum. Eller ryska trollkampanjer för att underblåsa split och motsättningar i samhället.

Historien har som sagt många bottnar och är lärorik, inte minst om media.

Här har vi journalistik när den fungerar som bäst, eftersom själva avslöjandet om översättningarna kom från DN och Doku.se och de mest träffsäkra analyserna av debaclet från journalister som Karlsten och Malm.

Samtidigt vägrar SR att träffa KD:s ledning och förklara sig, och förhoppningsvis be om ursäkt. Det är media när det fungerar som sämst.

Malligt och högtravande (men med byxorna nere vid fotknölarna) förklarar Wolf-Watz att de minsann står emot politiska partiers påtryckningar.

Men vem har i detta sammanhang attackerat SR:s journalistiska oberoende? Vi har ett offer för medial misshandel som vill se förövaren i ansiktet och kanske få ett hederligt: Förlåt, vi gjorde fel”.

Just självgodheten, oförmågan att erkänna fel och det fega hukandet är medias största akilleshäl. De skiljer stora medieföretag, såväl inom Public Service som kommersiella, från alla andra bolag i näringslivet, även om bland annat sociala mediers frammarsch tvingat fram sprickor i fasaden.

Visst, SR har tvingats medge fel, men när de vägrar att träffa Busch har jag all förståelse för att hon överväger att bojkotta valintervjun. Det uppstår en förtroendekris. Det blir märkligt när SR vill att partiledaren ska vara disponibel för intervjuer, men själv vägrar ta i henne med tång när hon vill framföra och diskutera kritik i en sådan allvarlig fråga som att hon anklagas för att vilja döda muslimer.

Låt oss bortse från felöversättningen en stund och titta på vad Busch egentligen sade i Ekots Lördagsintervju:

– Varför har vi inte hundra skadade islamister, hundra skadade kriminella, hundra skadade upprorsmakare?

Och så förstås det som mest kritiserats: ”Varför sköt polisen inte skarpt”.

Jag ifrågasätter att Ebba Busch har någon extern medietränare, åtminstone inte någon hon lyssnar på, för det senaste citatet är långt över gränsen, oövertänkt är för milt uttryckt. Korkat passar bättre och uttalandet har bland annat fått rungande kritik från poliser.

Men det första citatet – det som  i somalisk översättning blev att hon vill döda muslimer?

Jag tror många håller med henne om att det är upp och nedvända världen med 100 skadade poliser som tvingas fly fältet för kriminella ligister och extrema islamister. Men andemeningen försvinner helt i den hysteriska hets som uppstår i kitteln med frätande trolldryck på Twitter och Facebook.

Det tystar en nödvändig debatt om det är polisen eller ligisterna som ska ha våldsmonopol i utsatta områden.

Det här gör ju att allt fler politiker blir rädda och utslätade, ofta understödda av ”medietränare” ur de egna partileden, där fluffiga fraser, papegojsvar och intetsägande oneliners formuleras.

Min kollega Jeanette Fors-Andrée formulerar det bra i en DN-intervju. Partier behöver ta medietränare utifrån. Jag vågar påstå att om Busch förberett sig med någon som Jeanette, Hampus Knutsson, eller jag själv  så hade hon aldrig ”skjutit skarpt” i Lördagsintervjun.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

 

 

Lögnerna gör Putin till pygmé

Vem ska man tro på?

Ryssarna som hävdar att deras flaggskepp ”Moskva” i Svarta Havet råkade ut för en olycklig brand eller Ukraina som påstår att de sköt det i sank?

I båda fallen är det en neslig skändlighet för krigsherren Vladimir Putin; antingen är jätten Goliat snöpt av David eller så har hans armé än en gång klantat sig.

”Det första offret i ett krig är sanningen”, lyder en sliten klyscha (inte desto mindre är den säkert sann).

Ändå skulle jag nog våga satsa en hundralapp på att de flesta av oss i det här läget, när ord står mot ord, väljer att tro på Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj och inte Putin.

Det beror säkert till dels på den massiva sympati vi känner för ett land som bombas sönder och samman av en aggressiv grannstat.

Men också på att Putin, i varje ny fas i detta fasansfulla krig, valt att blåljuga när sanning (eller åtminstone halvsanning eller en förskönande eufemism) kunde ha varit ett alternativ.

  • Från början skulle han inte invadera Ukraina, det skämtades stort om Västs konspirationsteorier i rysk statstelevision.
  • När han väl invaderade så fick det inte kallas invasion eller ens krig. Påbud utgick att det bara var ”en militär operation”
  • När media kunde visa massaker på civila offer hette det att det var Ukraina som tagit död på sina egna landsmän. Alternativt att skådespelare sminkats till att se blodiga och slagna ut eller agera lik på marken.
  • Korridorer för att evakuera gamla, kvinnor och barn kunde inte användas eftersom ryssar, i strid mot givna löften, besköt dem som försökte fly.

Listan kan göras hur lång som helst, Putin står helt enkelt på ungefär samma nivå som USA:s tidigare president Donald Trump  när det gäller trovärdighet och sanningsenlighet.

Allt förnekas. Putin låter ungefär som ligisterna som står för dödsskjutningarna här i Sverige och tas på bar gärning: ”Jag förnekar brott”.

Vilket naturligtvis gör att om Putin vid något senare tillfälle skulle råka tala sanning är det ingen som kommer att tro honom, utom kanske de ryssar som alltid bara matats med statsmedias lögner.

Kan det här vara den bra militär strategi? Jag ifrågasätter det, framför allt i de moderna tider vi lever i.

Samtidigt är jag inte så naiv att jag tror att krig kan drivas utan lögner, mörkläggningar och skenmanövrar. Krig är överhuvudtaget en vidrig verksamhet och angreppskrig kan aldrig föras med blanka vapen, avsett om angriparen heter USA, Ryssland, Iran eller Israel.

Uppsidan är naturligtvis att fienden kommer att vara förvirrad, att man oväntat kan slå till, att alla lömska strategier som hör till varje angreppskrig lättare kan lyckas.

Men måste man ljuga om allt hela tiden?

Minst tre allvarliga problem har krympt Putin från jätten Goliat till en pygmé i propagandakriget:

  1. Putin har från början varit felinformerad om att kriget skulle bli en promenadseger och att Ryssland skulle hälsas som en befriare.
  2. NATO har haft exceptionellt högkvalitativa interna källor som gjort att Putins lögner i förväg kunnat avslöjas och Ukraina hunnit förbereda sig.
  3. Oberoende nyhetsmedia har funnits på plats och empiriskt, med bilder och vittnesmål, kunnat beslå Putin med lögn, inte minst när det gäller krigsbrotten om den urskillningslösa slakten på civila och massvåldtäkterna.

Jag tror att det aldrig tidigare i historien har funnits sådana förutsättningar att avslöja när en krigförande part blåljuger och jag undrar hur mycket den ryska eliten har tänkt på vad som kommer att hända sedan. Efteråt, när kriget tagit slut. Kommer det att dröja årtionden innan någon tror på vad ryska representanter säger? I FN? I förhandlingar om internationella handelsavtal? I överenskommelser om de globala miljöhoten?

Ett förtroende som tagit årtionden att bygga upp kan raseras på en dag, är en annan sliten klyscha (som inte desto mindre säkert är sann).

I min bransch finns en grundtes alla krishanterare , oavsett kvalitet och erfarenhet, alltid förfäktar gentemot sina kunder: ”Ljug aldrig”. Du behöver inte berätta hela sanningen, ja i vissa lägen till och med ingenting alls, men allt du säger ska vara sant.

Orsaken är inte främst moralisk, utan att förtroendet eroderas, vilket gör all framgångsrik krishantering omöjlig. Exemplen är otaliga på hur ”krisungar” som lätt kunde låtit sig hanteras gått helt över styr på grund av lögner.

Men kanske krävs det demokratiska samhällen för att makthavare, såväl inom politik som näringsliv, ska vara mottagliga för denna sanning.

Jag glömmer aldrig när jag för många år sedan, i Svenska Journalistförbundets regi, skulle hålla ett medieseminarium för ryska kommunikationschefer om medielogik och nyhetsvärdering i en demokrati.

Jag hann inte långt innan tolken förmedlade en fråga från en av ryssarna:

”Varför ska vi ens behöva lyssna på det här? När vi behöver en journalist så köper vi den bara.”

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

Vad gör man när ”ryssen kommer”?

Plötsligt har vår del av världen förvandlats till en krigshärd. Rädslan ligger som ett tungt moln över Europa att Rysslands invasion, som nu handlar om att mörda civila urskillningslöst och förvandla Ukraina till en grushög, ska explodera i ett tredje världskrig.

Det är så många frågor man som vanlig liten människa ställer sig: Är Putin galen eller ”bara” en kallhamrad psykopat? Är kallt stål till slut det enda som biter, när hårda sanktioner, isolering och ett rungande fördömande från hela västvärlden inte tycks hjälpa? Bör Sverige tillsammans med Finland gå med i Nato? Vad kan vi lära av Andra världskriget så det inte blir ett tredje?

Så många frågor, en så orolig tid och inte ens experterna verkar ha svaren.

För mig rusar tankarna, eftersom jag och min familj är en produkt av Andra världskriget.

Min morfar var en framgångsrik och omtyckt provinsialläkare i en stad med mindre än 2 000 invånare i Ungern, Duunaalmás (Det betyder ungefär ”äppeldoften vid Donau”).

Hans lilla familj,där min mor var enda barnet, fick fly hals över huvud i krigets slutskede när den ryska Röda armén kom stormande och de hamnade i Berlin. Likheten med dagens flyktingar från Ukraina är slående. Det gällde att lämna allt och börja på ny kula. Min mor hamnade i London eftersom hon gift sig med en engelsk militär, och fick mig. Några år senare skilde hon sig och flyttade till Sverige, där hennes föräldrar nu fanns. Min morfar, över 50 då, rotade sig snabbt, lärde sig svenska, köpte radhus, byggde en husvagn (!) och arbetade som tandläkare i Mellerud, Dalsland, innan han gick i pension. Han är min stora förebild.

Deras hus, alldeles invid floden Donau i den äppeldoftande ”staden”, tog ryssarna och gav till polisen när Ungern annekterats och påtvingats sovjetkommunismen. Jag vet, för när jag var där för några år sedan och hälsade på släktingar så var huset ett ruckel och polisen ville, via mina släktingar som ombud, sälja tillbaka det till mig!

Ukraina är den stora grannen till Ungern som, liksom framför allt Polen, öppnat sina gränser för flyktingarna.

Jag brukar aldrig skriva personligt, men det obarmhärtiga krossandet av Ukraina, där jätten Putin/Goliat stampar sönder ett grannland under sin stövel, går för mig, med min bakgrund, inte att ta på något annat sätt än personligt.

Man läser, lyssnar, tittar och tar in – slukar allt som handlar om kriget och jag slås av det fullständigt fantastiska stödet. Blått och gult överallt, på byggnader, i avatarer på sociala medier, alla penninginsamlingar, alla som upplåter sina hem och ger bort sina kläder, Sverige som för första gången sedan Andra världskriget skickar vapen till ett krigförande land.

Och Volodymyr Zelenskyj – komikern som redan blivit historisk för sin exempellösa förmåga att leda – säger att vi i väst ändå har ukrainarnas blod på våra händer, eftersom vi inte hjälper dem att ”skydda himlen” och göra Ukraina till en flygfri zon.

”Då kan det blir världskrig”, säger Natostrategerna i USA.

Kanske blir det så ändå.

Det lär bli värre innan det blir bättre.

Paul Ronge

Jag vägrar fungera som ”den ofrivillige prenumerantvärvaren”!

En del av mina blogginlägg handlar om stora frågor. Sådant som till exempel vilken Socialdemokrati Magdalena Andersson kommer att ta över när hon tillträder idag som partiets ordförande.

För övrigt utmärkt analyserat och porträtterat av Uppdrag Granskning igår kväll.

Men idag skriver jag om en branschrelaterad detalj, något som ofta gör mig riktigt irriterad – media som smyger med sina betalväggar.

De digitala prenumerationerna går allt bättre för media, vilket förstås är alldeles utmärkt. Att massmedia hittar fungerande betalningslösningar är en viktig del av demokratin. Speciellt Dagens Nyheter verkar ha nått stora framgångar i sin digitala prenumerantvärvning.

Jag var ordförande för Aftonbladets Journalistklubb i slutet av 1980-talet när SJF myntade begreppet ”bra journalistik måste få kosta” och jag har aldrig haft anledning att ändra uppfattning sedan dess.

Däremot vill jag inte bli en gratis prenumerantvärvare åt DN, SVD, AB, Expressen, eller andra medier jag prenumererar på. När det gäller New York Times eller Le Monde länkar jag numera aldrig på sociala medier eftersom jag utgår från allt ligger bakom betalvägg (det är dock prenumerationer jag verkligen vill rekommendera, man får fantastiskt mycket för pengarna!) .

Inför mitt förra blogginlägg, som handlade om hur en enda person, genom halstarrig och usel  krishantering lyckades krossa och omstöpa Industrivärden, inspirerades jag av en utmärkt genomgång av privatjet-skandalen i #SvD. Men eftersom jag själv är prenumerant kunde jag inte se om artikeln låg bakom betalvägg. När jag frågade SvD på Twitter om artikeln var exklusiv för prenumeranter fick jag inget svar. Jag valde alltså att inte länka.

Häromdagen medverkade alltid lika intressanta Jeanette Fors-Andrée i en Resumé-artikel. Men eftersom den låg bakom betalvägg valde jag att inte länka. Och det är en princip jag försöker att tillämpa konsekvent.

För det handlar ju också om att inte framstå som en idiot gentemot mina läsare.

”Här får du en länk med en superintressant artikel att läsa” signalerar jag till bloggens läsare. Bara ett problem. Du KAN inte läsa den om du inte åtminstone ger dina uppgifter och prenumererar ”gratis” under en begränsad tid.

”Piluttan dej” och ”snopet va’?” till läsarna.

Och för att EN artikel är bra är det inte säkert att jag tycker den är så mycket värd att man bör ta en prenumeration. Det gör mig till en ofrivillig prenumerantvärvare.

Det finns två argument som journalister brukar anföra. Det ena infantilt, det andra  lite smartare. Det första jag fått på Twitter är: ”Jaha, så journalister ska inte få betalt för sitt jobb?” Se min inledning, det räcker som svar. Det lite smartare argumentet är att man får läsa gratis under en begränsad tid. Men då måste man teckna sig, ens uppgifter är noterade. Något jag själv inte vill använda mig av om jag inte är seriöst intresserad av att prenumerera. Det känns skämmigt och snålt. Jag tror inte jag är ensam om att tänka så.

Lösningen är ju så enkel, vilket till exempel Aftonbladet och Expressen föredömligt visat. Deras material bakom betalvägg är tydligt märkt ”premium” och då vet jag, även fast jag har digitala prenumerationer på båda.

Med mitt perspektiv som PR-konsult tror jag också media som DN och Svenskan inte vinner på att läsare på sociala medier får länkar de inte kan läsa. Ingen blir positivt inställd som känner sig snopen och lurad.

Att media själva, eller via sina reportrar, lägger ut länkar bara prenumeranter kan läsa är ju en helt annan sak som inte borde provocera någon. De vill ju självklart värva prenumeranter.

Paul Ronge

 

Så krossades en maktsfär med usel krishantering

Efter sex år kommer nu upplösningen av den kanske mest förödande krishantering när det gäller konsekvenser jag sett i Sverige som medierådgivare och kriskonsult.

Torsdagen den 21 oktober 2021 sålde Handelsbankens stiftelse sina aktier i Industrivärden, den sista resten av det korsvisa ägande som kännetecknade den största maktsfären i svenskt näringsliv jämte Wallenberggruppen. En persons felgrepp och svidande nederlag blev en annans totala seger: Från och med i torsdags är ALL makt i Industrivärden centrerad till Fredrik Lundberg. Om det blev så mycket bättre är en annan fråga.

 

SvD hade 2015 kommit med det ena avslöjandet efter det andra om jaktresor och andra flygresor. Detaljerna var absurda som framgår av Svenskans sammanställning.

Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén hade tidigare vägrat att gå med på en extern granskning, vilket bidrog till att flera av de stora institutionella ägarna förlorade förtroendet för dem. Till slut tvingades ledarduon backa, men det skulle visa sig vara för sent.

Början till slutet berodde egentligen bara på en person: Sverker Martin-Löf.

Martin-Löf var en av Sveriges mest respekterade företagsledare i decennier. En nyckelspelare i Industrivärden som byggde SCA till en global aktör. En oförtröttligt arbetande person som flög som en skottspole i  tjänsten, med sfärens jetplan och i helikopter.

Men så kom då avslöjandena om de privata nöjesresorna och smått vansinniga detaljerna om glömda plånböcker och sprit som hämtades med helikopter och hur han använde SCA:s anrika jaktgård Källberget i Härjedalen helt privat, där det var meningen att den också skulle brukas för representation.

När instutionella ägare och media konfronterade Martin-Löf var han som sagt helt oförstående för kritiken. Han stod stolt som en fura och hänvisade till den enorma tid han lade på att använda jetplanen i  tjänsten. Krav på en oberoende undersökning tillbakavisades. Han tappade sin position, all goodwill från de många åren i sfärens topp, avsattes och tvingades gå i pension. Sex år efter att skandalen avslöjades har han fortfarande inte kommit till insikt utan anser att han utsattes för en kupp.

Det hade nog räckt att omgående erkänna felet, förklara det med att när man använder flyg och helikopter så mycket i tjänsten är det lätt att bli fartblind och lova att åtgärda så det inte händer igen.

Det var ju ändå detta som till slut hände. SCA gjorde sig av med privatplan och införde ett striktare reglemente för resor. Men först efter att Martin-Löf tvingats löpa ett förnedrande medialt gatlopp för att sedan nesligt tvingas ta bakdörren ut från makten och härligheten.

Jag vet att det fanns professionella och mycket dugliga kommunikationsrådgivare i Martin-Löfs närhet som han inte lyssnade på. Som så många andra  maktmänniskor när det gäller krishantering gick han på principen ”kan själv” och ”själv är bästa dräng”.

Och även nu, när han efter åratals avstängning åter fått tillgång till jaktgården, verkar han inte tagit någon lärdom av kritiken och det som hänt. Så här svarade han UG.s reporter Axel Gordh Humlesjö som ville ställa frågor, så sent som i maj 2021:

”Jag har ju för fan jobbat 42 år och byggt det där bolaget från ett litet lokalt norrländskt bolag till ett globalt bolag. Det är klart som fan… En tjänsteman som gör det utan att tjäna något särskilt mycket pengar jämfört med många andra företag tycker såklart att det har varit en bra insats. Och det är väl inget konstigt om jag då privat kan jaga, på några av deras marker. Sen att det ska komma Uppdrag granskning och göra en jävla ny issue av det här, det är så jävla korkat så det är inte klokt.”

jag skriver inte detta för att häckla Martin-Löf eller hälla salt i såren. Han kan vara en hedersman privat. Jag vill bara visa vilka enorma konsekvenser en dålig krishantering kan få.

Här är lärdomarna i några punkter, som rimmar väl med vad jag försöker driva i mina krishanteringar:

  • Var ödmjuk.

Många ”högdjur” har fallit på att de tyckt de varit värda moraliskt tveksamma extravaganser och förmåner för att de gjort sina företag stora tjänster. ”Bra karl ska ha bra mat”, liksom.

  • Försök förstå var kritikerna kan ha rätt i sin kritik.

Gå inte automatiskt i försvarsposition. Om du visar sådan förståelse ökar också omvärldens vilja att lyssna på dina förklaringar till varför det blev som det blev.

Åtgärda akuta problem snabbt och resolut.

I det här fallet ganska enkelt: Ajöss med ägandet i privatplanen, möjligtvis också med arrendekontraktet på Källbergets gård. Be åtminstone om ursäkt för överdrifter och rena dumheter och lova att gården i fortsättningen ska användas för företagsrepresentation som avsett.

  • Se till att liknande problem inte kan uppstå igen.

Det kan ske genom att revidera bolagets/sfärens Uppförandekod. Gärna också kompletterat med interna utbildningar och seminarier om vilka regler som ska gälla.

Paul Ronge