Sveriges Radios (SR) totala översättningshaveri där KD:s partiledare Ebba Busch förvanskades så till den grad att hon i somalisk och kurdisk version påstods vilja ”döda många muslimer” har mycket att lära oss om media när de fungerar som sämst (och bäst).
Som frilansjournalisten Emanuel Karlsten skriver i en mycket välunderbyggd artikel i GP: ”SR:s felöversättning är årets största medieskandal.”
Och Expressens kulturjournalist Victor Malm, som verkligen inte kan beskyllas för att vara en ”KD-kramare” eller ”islamofob”skriver knivskarpt och självklart om varför SR:s fel om Busch och påskupploppen är så farliga: Talar den ansvarige utgivaren Ekochefen Klas Wolf-Watz verkligen arabiska, somaliska och kurdiska? Han kan ju knappast vara en kompetent ”ansvarig” utgivare om han inte fattar vad som sägs eller står, eller hur? Vilket betyder att mörka krafter med infama motiv, som de som drev desinformationskampanjen om att socialtjänsten kidnappar muslimska barn, skulle kunna få fritt spelrum. Eller ryska trollkampanjer för att underblåsa split och motsättningar i samhället.
Historien har som sagt många bottnar och är lärorik, inte minst om media.
Här har vi journalistik när den fungerar som bäst, eftersom själva avslöjandet om översättningarna kom från DN och Doku.se och de mest träffsäkra analyserna av debaclet från journalister som Karlsten och Malm.
Samtidigt vägrar SR att träffa KD:s ledning och förklara sig, och förhoppningsvis be om ursäkt. Det är media när det fungerar som sämst.
Malligt och högtravande (men med byxorna nere vid fotknölarna) förklarar Wolf-Watz att de minsann står emot politiska partiers påtryckningar.
Men vem har i detta sammanhang attackerat SR:s journalistiska oberoende? Vi har ett offer för medial misshandel som vill se förövaren i ansiktet och kanske få ett hederligt: Förlåt, vi gjorde fel”.
Just självgodheten, oförmågan att erkänna fel och det fega hukandet är medias största akilleshäl. De skiljer stora medieföretag, såväl inom Public Service som kommersiella, från alla andra bolag i näringslivet, även om bland annat sociala mediers frammarsch tvingat fram sprickor i fasaden.
Visst, SR har tvingats medge fel, men när de vägrar att träffa Busch har jag all förståelse för att hon överväger att bojkotta valintervjun. Det uppstår en förtroendekris. Det blir märkligt när SR vill att partiledaren ska vara disponibel för intervjuer, men själv vägrar ta i henne med tång när hon vill framföra och diskutera kritik i en sådan allvarlig fråga som att hon anklagas för att vilja döda muslimer.
Låt oss bortse från felöversättningen en stund och titta på vad Busch egentligen sade i Ekots Lördagsintervju:
Och så förstås det som mest kritiserats: ”Varför sköt polisen inte skarpt”.
Jag ifrågasätter att Ebba Busch har någon extern medietränare, åtminstone inte någon hon lyssnar på, för det senaste citatet är långt över gränsen, oövertänkt är för milt uttryckt. Korkat passar bättre och uttalandet har bland annat fått rungande kritik från poliser.
Men det första citatet – det som i somalisk översättning blev att hon vill döda muslimer?
Jag tror många håller med henne om att det är upp och nedvända världen med 100 skadade poliser som tvingas fly fältet för kriminella ligister och extrema islamister. Men andemeningen försvinner helt i den hysteriska hets som uppstår i kitteln med frätande trolldryck på Twitter och Facebook.
Det tystar en nödvändig debatt om det är polisen eller ligisterna som ska ha våldsmonopol i utsatta områden.
Det här gör ju att allt fler politiker blir rädda och utslätade, ofta understödda av ”medietränare” ur de egna partileden, där fluffiga fraser, papegojsvar och intetsägande oneliners formuleras.
Min kollega Jeanette Fors-Andrée formulerar det bra i en DN-intervju. Partier behöver ta medietränare utifrån. Jag vågar påstå att om Busch förberett sig med någon som Jeanette, Hampus Knutsson, eller jag själv så hade hon aldrig ”skjutit skarpt” i Lördagsintervjun.
Paul Ronge