Paul Ronge

Därför har Åsa Linderborg noll koll på journalistik

Jag har hamnat i en intressant diskussion på Twitter, en diskussion som absolut inte går att föra inom ramen för 140 tecken.

Diskussionen utgår från en artikel av Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg som försöker leda i bevis att SVT Rapports politiske reporter Mats Knutson är devot och på ett sovjetiskt underdånigt vis hyllar Den store ledaren Fredrik Reinfeldt.

Han är i gott sällskap av Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter i underdånighet, tydligen, och Åsa Linderborg ifrågasätter om det är i linje med Public Service krav på opartiskhet att Knutson ens skulle ha rätt att betygsätta Reinfeldts politiska framgångar eller tillkortakommanden. Han tjänar ju drygt 61 000 kronor i månaden gubevars och bor i ”genomprivatiserade” Nacka!

Så Knutson får ju inga problem med den försämrade sjukförsäkringen, avslöjar Linderborg.

Det är så dumt så man dånar.

@politikerlilith svarar ju här, klokt och enkelt att i en granskning ligger ju en betygsättning och det sannolika är att betygsättningen inte faller Åsa Linderborg på läppen.

Och det skulle alltså ge Ayatollah Linderborg rätt att kräva censur gentemot Knutson.

Jag har mött Linderborgs sätt att tänka både från höger och från vänster.

Kring 1984 försökte dåvarande fackpampar i LO via Aftonbladets styrelse få mig och några andra journalister sparkade. Vi ansågs granska LO:s makt för hårt från vänster och anklagades för att ha privata agendor. Chefredaktören Gary Engman sög på sin majskolvspipa och kastade ut dem.

Som reporter mötte jag också näringslivsrepresentanter som vägrade tala med oss journalister för att ”hela kåren var vänstervriden”, det visste ju alla.

Mina svåraste fall när jag som PR-konsult arbetar med krishantering är de kunder som läser in konspirationsteorier och privata vendettor i hur journalister skriver, istället för att inse att journalister i allmänhet har en vinkel och gör sitt jobb.

Och nu kommer en historielös kulturskribent och hävdar att politiska journalister är högervridna och skriver utifrån ett ”dolt klassperspektiv”, eftersom de (liksom Åsa Linderborg själv säkert) tjänar drygt 61 000 kronor i månaden.

Anklagar hon sin kollega Lena Mellin också – som säkert tjänar ännu mer än 61 000 – för att ha en borgerlig politisk agenda?

Jag känner Lena tillräckligt väl för att säga att hon är integriteten personifierad. Och hon om någon granskar och betygsätter politiker.

När jag var politisk reporter kunde INGEN säga var jag stod. Borgerliga som inte gillade det jag skrev hävdade att jag var socialist, arga sossar var lika tvärsäkra på att jag var mörkblå.

Teorin om journalisters hemliga agendor och dolda klassperspektiv leder alltid fel om man vill förstå hur journalister tänker, om man vill utveckla en hållbar mediestrategi. Om man vill förstå varför nyhetsvärderingen just för tillfället är som den är, eller vilken roll olika aktörer får i den journalistiska dramaturgin (Goliat, David eller den sakkunnige experten).

I värsta fall leder det också till ”ayatollah-tänkande”. Som när LO-ledningen ville sparka granskande journalister från Aftonbladet. Eller som när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg vill sätta munkavle på Mats Knutson.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om journalistik, PR och politik.

15 riktigt bra twittrare i år- #Follow2010!

Bild från Shovelling Son, Flickr

2009 var året då Twitter exploderade.

Många tunga bloggare blev nu ”kortdistansare” där allt skulle gå att beskriva på 140 tecken. Själv blev jag totalfrälst på den snabba, raka kommunikationen som ibland bara krävde några knapptryckningar.

Från att 2008 ha skrivit ganska många blogginlägg här på Ronge Kommunikation, blev jag en mycket aktiv twittrare med idag drygt 1500 följare.

Det har givit mig otroligt mycket! Så mycket hjälpsamhet, allmän folkupplysning, begåvning, intressanta vinklar och underhållande trams i skön förening och med dialog och tvåvägskommunikation som ledstjärna.

Agnar har skiljts från vetet. Där Gudrun Schyman exempelvis har varit en lysande fixstjärna med en oerhörd förmåga att diskutera stort som smått, så har Mona Sahlin stått ensam och isolerad på teaterscenen. Så blek att ingen ens har ids kasta tomater på henne.

Under året har företeelsen ”FollowFriday” växt sig stark, på fredagarna har vi roat oss med att tipsa om Twittrare värda att följa.

Samtidigt blev kraven att #FollowFriday hela tiden skulle motiveras min orsak att sluta. Det blev för jobbigt och dessutom olustigt att betygssätta folk.

Men så här på årets sista dag tycker jag det finns anledning att åtminstone nämna några få av alla dem som jag tycker är värda att följa 2010 .

Min lista på 15 (där @Gudschy inte finns med för att hon redan är nämnd och dessutom så ”outstanding”) är strängt personlig och utan inbördes rangordning. Helt enkelt några twittrare som, bland många många andra, gjorde mitt 2009 roligare och rikare.

Mary X Jensen med bloggen ”Mina moderata karameller”

Mary har det jag efterlyser hos politiker: Känsla för dialog, prestigelöshet, lyssnande attityd, sökande inställning empati och rättvisepatos. Att hon inte blev Moderaternas riksdagskandidat 2010 visar bara att hon är före sin tid.

Sofia Mirjamsdotter som ”förutom The real Mymlan” också bloggar på SSBD och på Bloggvärldsbloggen.

Sofia personifierade nog mer än någon annan twitterexplosionen som en naturlig följd av ett intressant och skickligt bloggande. Sofias ”usp” (unique selling point) är nog att hon står med ena benet lika stadigt i journalistiken som i den sociala media-världen. Hon skriver alltså bra och tänker nytt – utgör en brygga mellan den gamla och nya medievärlden. Vi är absolut inte alltid överens – till exempel om man har rätt att skratta åt Anna Anka. Men hennes tankar kring om döda ska få vara kvar på exempelvis Facebook och om vi får sörja dem där grep mig djupt.

Hans Kullin med bloggen Media Culpa som i sin engelska version etablerat sig som en av de ledande internationella bloggarna.

Har hållit på i över 10 år 6 år med den engelskspråkiga bloggen Media Culpa. När han gick in på Twitter gjorde han väldigt mycket av sin kunskap tillgänglig för fler. Jag läser alltid hans tweets med en viss bävan: ”Kommer jag att fatta detta, eller får jag huvudvärk?”

Jennie Ivarsson med bloggen ”Något närmare Newyn”

Jennie är underfundig, kul och en mästare på twitter där allt handlar om kontraster: Lågt och högt, kul och allvarligt, flamsigt och eftersinnande. Behärskar enstaka ord, långa meningar och hela stycken lika oklanderligt. Så småningom blir det nog en bok.

Stefan Ronge som ständigt servar sina följare med ny och viktig information om Sociala media. En kär son och respekterad kollega som fått massor av följeslagare eftersom han i sina tweets visar att allt i Sociala media handlar om kommunikation, inte om teknik för teknikens egen skull.

Tindra-Annette Broström med bloggen ”Osäkerhet och tystnandet”.

En otroligt humoristisk röst från de Värmländska skogarna, ständigt smart med egna och originella infallsvinklar på livet. Jag har lärt mig mycket genom att läsa henne.

Jocke Jardenberg som bloggar här.

Jocke och jag är inte överens för det mesta. Men vill man förstå hur de tänker som tror att Sociala media kommer att leda till helt nya betalningsmodeller och varför media i framtiden aldrig kan ta betalt av sina läsare/lyssnare/tittare så är @jocke ett måste på följarlistan. Hans styrkor är många: Kunnig, debattglad, välskrivande och på senare tid tycker jag litet mindre arrogant mot dem som tycker annorlunda.

Tomas Nyberg är en otroligt kunnig och hjälpsam person på Twitter . Ständigt har han svar på tekniska frågor och delar generöst med sig. Vill ni veta hur man får tag på ett bra iPhone-stativ – följ Tomas.

Qpaqex, vars riktiga namn jag inte vet, är liksom Tomas kunnig och hjälpsam. Har starka åsikter som det är ett nöje att förhålla sig till.

Henrik Mitelman är chefsstrateg på SEB och en av de som allra bäst förstått hur man förhåller sig på Twitter när man representerar ett företag. Tycker han är otroligt bra! Henrik bjuder på kärnfulla analyser om det ekonomiska läget och om räntor, men drar sig inte för att diskutera vardagsnära saker. Stort och smått, tungt och lätt – tänk om fler företagskvittrare kunde förstå värdet i det,

Christina Stielli som också bloggar på Tara

Hon är en charmerande twitterkonversatör. Det kändes som om jag redan kände henne väl när vi gemensamt sjösatte min och Gydrun Schymans retorik-turné i vår. Hon har mycket intressanta åsikter om hur det är att vara tonårsförälder.

Brit Stakston som bloggar här så ömsint om sin döda syster.

Brit är en respekterad förgrundsgestalt inom Sociala Media. Tyvärr har hon på senare tid drabbats av personliga motgångar och tragedier. Hoppas ditt 2010 blir bättre, Brit!

Hammarstrand som alltid RT:ar (Retweetar)

Hammarstrand har mängder av följare och det är inte att undra på. Trevlig, generös med ständigt nya RT:s där han för vidare rön, åsikter och tips från andra.

Niklas Dahlqvist som bloggar på ”Prosaisten”.

Blueskille, precis som jag. Vi fann varann över låtval på Spotify.

Politikerbloggen som Niklas Svensson byggt upp till den fantastiska maktfaktor den blivit.

Niklas styrka är att han aldrig blivit ”fin” för att han blev uppburen politisk reporter. Han har nyfikenheten och känslan för stort och smått med från Nöjet på Expressen.

Där kan det vara lämpligt att sluta. Det är just stort och smått som ger den livfulla sjudande häxkittel som är Twitter när det fungerar som bäst.

Gott Nytt År, Alla!

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om Sociala media.

Maud Olofsson – sträck på dig och sluta gnälla!

Maud Olofsson skyller sina dåliga opinionssiffor på att hon är kvinna enligt tesen: ”Kvinnor med makt provocerar”.

Hon har verkligen haft rätt i detta en gång tidigare. Det var när dåvarande statsministern Göran Persson vände ryggen åt henne i riksdagen – så nedlåtande och kvinnoföraktande som en politisk pamp någonsin kan uppträda. Men den här gången tycker jag Maud Olofsson är ute i fullständigt ogjort väder.

Både när det gäller Vattenfall och SAAB har hon sagt ifrån. Varit tydlig.
När det gäller Vattenfall var hon glasklar med att styrelsen måste göra något åt sin vidlyftiga VD Lars G Josefsson, vilket ju också hände ögonaböj.

Den berättigade kritik hon fick för att hon borde känt till att Josefsson pantsatt hela Vattenfall för ett eventuell tyskt kärnkraftshaveri skulle en manlig minister i hennes position fått med samma kraft.
När det gäller SAAB har hon varit lika tydlig: Inga statliga miljarder till GM, en multijätte som ville få skattebetalarna att betala sina historiska missgrepp.

Klarhet och tydlighet är vad som ger politiker respekt. Men det innebär också att man formerar både anhängare och motståndare kring sig. I Olofssons fall har detta helt uppenbart lett till att motståndarlägret har växt i den allmänna opinionen och oppositionen har inte varit sena att utnyttja situationen. Många bloggare riktar idag kritik mot Olofsson med politiska förtecken.

Det har inte ett dugg med att hon är kvinna att göra. Det är bara att titta på Maria Wetterstrands opinionsframgångar, som ju skett samtidigt.

Jag tillhör dem som tror att Olofsson har räddat svenska skattemiljarder i den såpa som spelats upp, avsnitt för avsnitt med friande lyxbilstillverkare och ett GM som tigit i sitt elfenbenstorn i Detroit, USA.

Risken var överhängande att vi både skulle förlora miljarderna och SAAB, nu kan miljarderna istället användas att hjälpa den utsatta Trollhättan-regionen. Olofsson borde sträcka på sig och stå upp för sin politik istället för att gnälla om sin kvinnlighet som verkligen spelat noll roll för hennes kräftgång.
/Paul Ronge

Uppdatering: Intervjuas i Aftonbladet idag och är i mycket gott sällskap i kritiken mot Maud Olofssons ”kvinnoutspel. Vi är dock oense med Gudrun Schyman som försvarar Olofsson.

Andra skriver intressant om media och politik

00-talet – Fallna hjältars decennium

Foto: Creativity+ Timothy K Hamilton, Flickr

Snart lägger vi ett händelserikt decennium bakom oss: Twin Towers, kampen mot terrorismen, Tsunamin, framväxten av Sociala Media och digerdöden för traditionella medier.

Men det gångna 00-talet var också decenniet då hjältar föll och själva blev nollor.

Sensmoral: Att inte lita på auktoriteter utan vara kritisk i sin granskning. Och den som själv är auktoritet bör akta sig för att låta media hissa sig till himlen. Fallet kan bli stort.

De fallna hjältarna är många, jag nöjer mig med några få exempel:

Jonas Birgersson

Framfabgeniet med kortbyxorna som sjönk med IT-bubblan 2000.

Birgersson blev en sorts IT-Messias, med en fantastisk medial framtoning. Allt var rätt: Fleecetröjan, kortbyxorna, hans liknelser, hans ungdom och hans totala självförtroende. Journalisterna svärmade runt honom. Tills IT-bubblan sprack och investerarna förlorade miljoners miljoner. Efter det var INGENTING rätt. Och fortfarande går det inte bra.

Percy Barnevik

Svensk industris största tolvtaggare som föll med en miljardpension.

Barnevik var en blågul stolthet i klass med Björn Borg, Ingvar Kamprad och ABBA. Otaliga reportage visade hur han tillbringade sin mesta tid i flygplan eller i internationella miljöer, ständigt skapande nya affärer för ABB. En arbetsmyra som fick oss att känna sann nationell stolthet. Så fick han en miljardpension och även om han klöv den till hälften så var skadan obotlig. Barnevik föll lika tungt som en Stalinstaty.

Ludmila Engqvist

Hjältinnan som dopade sig ur svensk idrottshistoria.

Hon vann sina lopp samtidigt som hon kämpade mot cancer. Hon satte in blågula linser och målade naglarna i samma färger. Hon blev vår mest populära invandrare efter drottning Silvia.

Efter avslutad framgångsrik karriär dopade hon sig för att bli tyngre så hon kunde åka snabbare i en simpel bobtävling. Fusket avslöjades och Ludmila åkte ur spår. Hela vägen till Spanien där hon fick leva i exil i flera år.

Liza Marklund

Fick se sin gömda ”sanna historia” förvandlas till en avslöjad falsk dito.

När Monica Antonsson avslöjade att ”Gömda” i själva verket var en falsk berättelse försökte Marklund själv gömma sig. Från någonstans i Västindien väntade hon på att ”bloggbävningen” skulle upphöra. Det gjorde den inte. Och till slut blev hon tvungen att gå till försvar, för sent och för dåligt. Den uppburna sanningssägaren och Expressenkolumnisten med stort socialt patos blev också hon en fallen hjälte. ”Marklundaffären” blev en mätare på vilken otrolig maktfaktor bloggosfären på kort tid hunnit bli. Och Marklund själv kallar sig numera mest bara ”deckarförfattare och krönikör”.

Annika Falkengren

Bankdrottningen som förlorade både bonusen, lönelyftet och äran.

Hon var en mäktig börs-vd och en av de kvinnor som kommit längst i den manliga börshierarkin.

Att hon var nöjd med dessa sakernas tillstånd syntes bland annat i att hon alltid storskrattade på tidningarnas bilder. Alltid. Jag varnade i DI Weekend för flera år sedan och sade: Falkengren riskerar att få rubriken: ”Hon skrattar hela vägen till banken”.

Skrattet tvärdog i och med bonus- och lönehistorien i år. Falkengren hade antingen inga, eller också usla rådgivare när hon först sökte ära för att hon avstod bonus och sedan fick två miljoner om året i lönelyft som kompensation.

Det gick inte. Falkengren förlorade både pengarna och äran och sällar sig till våra fallna hjältar.

Tiger Woods

Golfens megastjärna tappade ansiktet, byxorna och tunga sponsorer.

Fortfarande när detta skrivs är den sorglustiga såpan inte över: Kommer Elin att stanna eller gå? Hur mycket pengar får hon? Kommer Tiger Woods att tävla efter sin timeout? Vilken image kommer han då att ha? När kommer amerikanerna att sluta skämta om ”hole-in-one”. I alla fall ger Tiger ett ansikte åt det utslitna uttrycket: ”Ju högre de kommer, desto tyngre faller de”.

Sensmoralen är viktig: När någonting verkar perfekt och får ett nästan gudomligt skimmer över sig behöver vi alla vara extra på vår vakt. Inte minst därför att journalistiken så ofta hissar den för tillfället hyllade till gudomliga höjder för att sedan – när människor, saker och teser visar sig ha brister – vara först med att slunga den hyllade med helgongloria och allt rakt ner i kolkällaren.

Här är några företeelser jag tycker vi ska se upp extra med nästa år

Killar som tillverkar ett fåtal lyxbilar om året och alltid gått med förlust – men som vill trixa med miljarder och hantera tusentals arbetstillfällen i Trollhättan.

Kort sagt fixa det Investor och GM inte lyckades med.

De som till döende massmedia kommer med uppmuntrande tillrop om ”nya affärsmodeller” utan att kunna peka på något som fungerat hittills.

Och som samtidigt kräver att tidningarna ska stå för gratis nyheter och information på nätet tills de klappar ihop av svält. För mig är dessa gurus lika trovärdiga som de profeter som under IT-bubblan pratade om den ”nya ekonomin” och siade om att världens lågkonjunkturer var avskaffade.

There is nothing such as a free lunch.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om 00-tal, samhälle och media.

Anna Anka – en ren medieprodukt

Via tv3.se

Har precis sett Anna Anka i ett typiskt avsnitt inför julafton då hon ska konkurrera med svensk TV:s mesta tittarsuccé genom tiderna: Kalle Ankas Julafton.

Massor med bråk och tjafs på svengelska med heminredarna Simon och Tomas om julgranar ska ha plastkulor eller diamanter, gossarna i pyjamas med Anka mitt i sängen som med skräckblandad förtjusning undrar ”om de tänker börja tafsa”. Trams och flams.

För mig som medietränare är ”formatet” solklart: Anka i TV3:s tappning är 100 procent en medieprodukt. Hon spelar en roll som är så medvetet nyanslös så vilken amatörskådis som helst skulle kunna klara den. Hon kanske tycker allt hon säger i programmen. Men det är egentligen inte nödvändigt. Rollen är en nyrik, vulgär bortskämd skånetjej i det häftiga landet ”over there” som ger fingret åt allt vad normala människor heter.

Därför varken retar eller engagerar hon mig. I början, när hon gjorde entré i den svenska ankdammen, blev jag bara full i skratt. Nu har det gått över i en gäspning eftersom hon är så enormt förutsägbar och enahanda.I programmet är hon ju lika äkta som de plastkulor hon fnyser åt i julgranen.

Till dem som tänker följa henne på julafton i TV3 önskar jag ett Gott Nytt Liv. Eller åtminstone ett liv.

/Paul Ronge