Paul Ronge

Om Sahlin faller är det på eget grepp

I något dygn har en diskussion rasat om medias roll i valrörelsen. Är nyhetsjournalisterna i själva verket ”smygborgare” och ingår de i en konspiration för att rädda kvar Fredrik Reinfeldt vid makten? Är det orsaken till de många artiklarna och inslagen om ”Monas ras” och opinionsundersökningar som alla visar ett rödgrönt block på dekis och en Allians i vinnarhålet?

Själv diskuterade jag detta med vänsterdebattören och tidningen ETC ägare Johan Ehrenberg i P1 Morgon den 3 september. Han anklagade journalisterna för att gå sina borgerliga ägares ärenden och jag hävdade – med 20 års erfarenhet av kvällstidningsmiljön i ryggen – att så går det inte till i verkligheten.

Däremot vinklas all professionell journalistik och i valdramaturgin 2010 har Mona Sahlin allt reportrarna kan önska – dramatisk nedgång i opinionen, intern kritik och anonyma socialdemokratiska judaskyssar, färgstark personlighet, ”vinna eller försvinna”-stämpel och inte minst Toblerone. Den lilla chokladbiten som kletat fast och förföljer Sahlin 15 år efter affären. De rödgröna är en historiskt ny konstellation. Och ”kommunistspöket” kittlar i regeringsfrågan.

I tidigare val har exempelvis Bo Lundgren, M, dissats och Lars Leijonborg (”Lejonkungen”), FP, hissats.

Igår gick ett anonymt nätverk av journalister, under beteckningen ”Den allierade journalisten” ut i Aftonbladet Kultur med identiskt samma linje som Johan Ehrenberg: Att de borgerliga tidningarna vill vinna valet åt Alliansen.

Konspirationsteorin borde kunnat avfärdas med sakliga argument, lugnt och tryggt, eftersom den är felaktig. Istället gick ”journalistikens försvarare” i spinn.

På Publicistklubbens debatt om media i valrörelsen igår kväll tog förre SVT Rapport-reportern KG Bergström i så han nästan sprack i en bombastisk tirad om att den politiska journalistiken ALDRIG har varit så bra som den är idag.

Svenska Dagbladets Martin Jönsson, vanligtvis så analytisk och argumenterande, avfärdade i sin blogg debattinlägget i Aftonbladet Kultur som ”skrattretande i sin verklighetsfrånvändhet” och ansåg att det aldrig skulle fått publicerats.

När jag frågar på Twitter varför han tar i så hårt blir svaret:

”@paulronge Min gräns går ungefär här: vid ett gäng kampanjpajasar och en världsfrånvänd redaktör som ser konspirationer i varje mosse.”

Martin Jönsson talar här om Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och hennes motsvarighet på Expressen, Karin Olsson anser, precis som Jönsson, att inlägget aldrig skulle få ha publicerats.

Jag fattar inte argumentet. Om nu skribenterna är rädda för sina arbetsgivare i den här frågan (som ju faktiskt tar i med brösttoner) och dessutom kanske inte vill komma ut som ”rödgröna” utan hålla på valhemligheten, så är det väl OK? Dagligen publicerar Expressen och SvD (och många andra stora drakar) anonyma läsarkommentarer djupt under träsknivå. Inte sällan riktade med kvinnohat och otäcka personangrepp just mot Mona Sahlin.

Media torgför ju ofta anonymitetsskyddet som avgörande för en fungerande demokratisk press.

När argumenten tryter brukar ju rösten höjas. Och i det här fallet ser jag ingen anledning till det. Det finns så många sakliga argument för att Ehrenberg och ”den allierade journalisten” har fel.

Eller är det så att media reagerar med ryggmärgen och med självgod maktfullkomlighet bara hästsparkar mot kritiker?

Själv kritiserade jag igår Expressen för att några tiondelars opinionsövervikt i duellen mellan Sahlin och Reinfeldt blev ”Storslam” på förstasidan.

Expressen svarar då genom Fredrik Sjöshult att de tar lätt på ”konspiratörer”, där ju jag då väl får räknas ingå.

Den sakliga kritiken för övervinkling avfärdas helt.

Min slutsats är att media är alldeles för dåliga på att faktiskt medge övertramp och övervinklingar i praktiken- Bara i allmänna ordalag erkänner de ibland att fel begås.

Det finns en pösig självgodhet som faktiskt ger näring åt konspirationsteorier.

De som skadas mest av konspirationsteorier är ju faktiskt de rödgröna själva och allra mest Mona Sahlin. Som ett lag som fokuserar på att ge domaren ”det onda ögat” istället för att spela ett vinnande spel.

Sahlin har – genom eget beslut eller därtill rådd av sina rådgivare – drivit en rent usel valrörelse ur PR-synpunkt. Inget försök verkar ha gjorts att skapa en bild av en ledare och ett rödgrönt block med segervittring och tillförsikt. Sahlin har ofta föraktfullt anklagat Moderaterna för att fungera som en PR-byrå. I så fall har PR-tänket denna gång varit ett vinnande koncept. Vi har vant oss med en leende Reinfeldt med statsmannamässigt flyt som, tillsammans med Anders Borg, nästan verkar promenadsegra sig genom valrörelsen. Detta är inget media uppfunnit. Bilderna finns där att ta, intervjuerna andas landsfaderlig trygghet.

Det ska bli mycket intressant att se om Sahlin kan ändra bilden i P4 Extra med Lotta Bromée klockan 13.15. Jag ser henne som en av Sveriges bästa intervjuare när det gäller att låta folk få komma till tals med sina bästa argument.

Jag som tittar på matchen utan supportertröja och vimpel i handen åt någondera laget kan bara konstatera att Reinfeldt hittills har gjort en fantastisk välgjord match, helt i stil med Sveriges storslakt mot San Marino nyligen.

Så faller Mona Sahlin så är det nog på eget grepp.

Andra skriver intressant om politik.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Håller med Jonas Gardell om att Sahlin ”som arbetshäst” är beundransvärd. Tänkvärt, även om jag inte håller med om kampanjteorin.

Uppdatering 2: Bra att Expressen Kultur publicerar Jonas Gardells kritik att tidningen är partisk på nyhetsplats., tråkigt att Thomas Mattsson avfärdar min kritik mot tiondelarna som blev ”storslam” som ”trams” och konspirationsteorier. Där kom den vanliga magsura mediestöddigheten gentemot kritik tillbaka.

Uppdatering 3: Mattsson kommenterar nedan att han med ”trams” inte menade min kritik, även om Dagens Media fick det att verka så (se länk ovan).

Uppdatering 4: Senkommet bör sägas att ”Den allierade journalisten” som ett journalistiskt nätverk var fejk, vilket avslöjas här av Makthavare.se Vänsteraktivisten och ickejournalisten Pontus Björkman har genom sitt ljug bidragit till att ”Den allierade journalisten” har noll trovärdighet. Men det KUNDE ha varit ett nätverk, det är min poäng. Och då bör anonymitet respekteras. En del av oss är mer lättlurade än andra (här sitter en). Jag är inte säker på att det BARA är en mänsklig brist att tro människor på deras ord.

”Sociala Medier” blir e-bok i iTunes-modell

Mitt förlag, Optimal förlag, kommer att ge ut min bok ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling som e-bok.

”So what”, kan jag riktigt höra er gäspa. En intervjubok som helt och hållet handlar om sociala medier SKA ju ges ut i nätversion – allt annat vore paradox och tjänstefel.

Jag ska ändå erkänna att jag blev alldeles varm av Lisa med bloggen lisasfanclub som i posten ”Jag ligger i sängen med Paul Ronge” skriver om det fina papperet i boken och den härliga känslan av prassel mellan fingertopparna.

Älskar man livet så älskar man paradoxer.

Men visst har det mesta mitt förlag beslutat sig för att göra gjorts förr: Min bok kommer ut i alla format och på alla plattformar. Gladast är jag att den blir specialanpassad till iPhone och iPad, eftersom jag nuförtiden har blivit en riktig ”MacRonge”.

Jag är teknisk idiot, det gäller allt från strejkande franska gräsklippare till högteknologiska datorer. Men jag har hyfsad erfarenhet av kommunikation. Mitt bidrag blir att föreslå en massa bra länkar i boken, som stimulerar till att läsa den online och som ger alla möjligheter att sväva ut på egna utflykter.

Jag tar jättegärna emot tips på länkar som ni tycker skulle passa i min bok, självklart får ni ”credd” för det jag använder.

Vad boken kommer att kosta vet jag inte, det bestämmer förlaget. Men den ska innehålla ”extra allt”, ungefär som en pizza som man vräker extra ost och salami över. En pizza är ju, precis som pappersboken, begränsad i sitt format – vilket en e-bok egentligen inte behöver vara.

Optimal är ett förlag som ligger långt i framkant när det gäller e-böcker, många av de mest lönsamma böckerna är också teknikorienterade. Och åtminstone en sak blir helt ny: Förlaget vill ge ut tre av intervjuerna i särskilda e-böcker som säljs enligt Itunes-modellen. Det har, vad vi vet, inte gjorts förr. ”En lös Prince”, som jag köpte när jag tjyvrökte på tidigt 1960-tal har blivit en låt på iTunes, har blivit en intervju med förhoppningsvis ett gäng länkar. Utvecklingen går framåt!

Tre intervjupersoner har tillfrågats i dagarna och en har redan sagt ja: Christina Stielli, som nyss gav ut sin debutroman: ”Jag älskar dig inte”.

Det betyder att experimentet kommer att bli av. Åtminstone en e-bok är klar.

Christina har ett hjärta, en glöd och en empati som ger liv åt alla ettor och nollor som gäller i den digitala världen. Hennes intervju ser jag som en av de mest intressanta och jag ser verkligen fram mot hennes länktips.

E-boken med Christina kommer sannolikt inte att kosta mer än en tia!

Detta blir jättespännande och ligger helt i linje med Mattias Boströms, Piratförlaget, tankar. I min pappersbok lanserar han framtidsvisioner som att e-böcker ska kunna säljas och abonneras på i kapitelform enligt Spotify-modellen.

Varför ska boken överhuvudtaget kosta om det handlar om en ”sketen tia”? På en mycket trevlig kräftfest alldeles nyligen hos ”Dojan” aka Kristofer Björkman , den driftiga entreprenören bakom Newsdesk, lanserade jag min syn:

Jag vill ha ett system för tummen upp eller tummen ner som de gamla romarna i antiken hade. Betalning, även om det är en spottstyver, betyder för mig tummen upp – något du inte ser när produkten är helt gratis för läsare/ tittare/ lyssnare.

Min förläggare Christian Reimers skrev det här mejlet till de som vi ville få med i vårt ”Spotify-experiment”:

»Ditt kapitel« i Paul Ronges bok

Om ni vill hjälpa till med idéer och synpunkter på hur detta ska bli bra är jag oerhört tacksam.

/Paul Ronge

Uppdatering: Har ändrat tidigare skrivning ”Spotifymodell” till ”iTunesmodell”, vilket givetvis är vad det handlar om. Ibland blir det fort och fel.

Frostnypen frisk kritik av Sociala Medier

Jag har i huvudsak hittills fått välvilliga recensioner för min bok ”Sociala Medier” – en halv sekund från ord till handling.

Så också från @GertFrost som bland annat skriver att boken varit ett fint resesällskap under hans semester, att den givit nya infallsvinklar och nya perspektiv från de många intervjuade. Han skriver att den är läsvärd och uppmanar till köp, vilket naturligtvis gör mig glad.

Men det som gör mig mest glad är att han på ett konstruktivt sätt och med sedvanlig stilistisk skärpa också kritiserar boken. Det möjliggör ju en diskussion på högre nivå.

Den viktigaste kritiken är att jag inte har några motbilder – några som kritiserar fenomenet sociala medier och vågar ”svära i kyrkan”. Frost tar dock fram Jerry Silfwer, @DoktorSpinn, som ett exempel mot strömmen och uppskattar att han ifrågasätter värdet av Twitter.

”Varför så ensidigt, Paul när du ändå hade nästan 280 sidor till ditt förfogande? Det gör att innehållet ibland saknar spänst.”, frågar Gert retoriskt.

Kritiken är helt relevant. Jag ville skriva en bok som gav perspektiv, infallsvinklar och tankar i en salig röra (eller mosaik) för dem som vill förstå fenomenet och göra det med hjälp av ett antal av de mest inflytelserika och intressanta praktiska utövarna.

Det var mitt val, egentligen grundat på logiken att de som inte tycker om sociala medier kan låta bli att koppla upp sig. Jag skrev boken för de som är intresserade.

Det betyder att boken som verkligen kritiskt granskar sociala medier nog återstår att skriva. Kanske av en vass penna som Gert Frost som ju också verkar ha funderat mycket i dessa banor. Jag är nog inte mannen att göra detta, eftersom mitt bejakande av sociala medier är lika villkorslöst som det är för internet, för TV, för mobiltelefonen. Det är något vi kommer att leva med.

Men här är mina infallsvinklar till den som kommer att skriva den kritiska boken:

Näthatet

Niclas Strandh, @deeped, säger i boken att näthat är ett dåligt begrepp. Det är människor som står för hatet, inte nätet i sig. Det har han naturligtvis rätt i och det är fyndigt formulerat. Men poängen är ju att nätet blir en förstärkare på hatet, att ungdomar som i en by vill trasa sönder och mobba en ung tjej har fått helt nya verktyg. Hur ska vi hitta sätt att freda människors integritet och motarbeta rent kriminellt förtal utan att tumma på demokratin och yttrandefriheten? Detta är ett jättestort dilemma. Jag hade kunnat intervjua någon som utsatts för näthat och knäckts, (Isabella Löwengrip, @lowengrip räknas inte eftersom hon ju säger sig bli stärkt av hatattacker!) men det gjorde jag inte.

Brutaliseringen

En del replikväxlingar och ”debatter” i bloggosfären får en att ta sig för pannan. Språket används som en yxa som ska hugga kontrahenten i strimlor. Epitet som skallerorm, vedervärdiga svin, häxa och så vidare tillhör de mildare. Detta, att dialogen kan bli så brutal, var jag på väg att skriva om, men avstod. De personer som skulle fått exemplifiera detta blev så ledsna och förbannade att jag strök avsnittet. Fortfarande tycker jag att ett sådant avsnitt skulle ha platsat och givit boken mer sälta. Men fördelen nu är att alla som är med har godkänt sina avsnitt och kan stå för mitt sätt att redovisa deras berättelser.

”Pladdret”

Gert kritiserar Fredrik Federley, @Federley, i recensionen och tycker han mest ägnar sig åt pladder. Där håller jag inte med. Federley är wysiwyg (what you see is what you get) och i den meningen en ny sorts politiker jag vill se mer av. En som inte är en högtravande officiell person för att sedan i privat lönndom förvandlas till något helt annat. Överhuvudtaget har jag svårt att begripa kritiken för pladder och nonsens på Facebook och Twitter. Det handlar ju om mingel. Dessutom ett mingel man när som helst kan lämna, vilket är svårare när du är bortbjuden. Många kritiserar nätet för att det tar tid, det är samma typ av kritik som TV:n fick när den kom.

Men ska sociala medier kritiseras så går det säkert att hitta missbruk och överutnyttjande och människor som hänger över datorn istället för att läsa saga för sina barn.

Gert skriver:

”Min viktigaste slutsats efter att ha läst boken är att vi måste arbeta mot att få en ny terminologi när vi diskuterar sociala medier. Den måste bli mer distinkt, men begriplig. Mer differentierad.
En terminologi som inte exkluderar merparten av svenska folket, vilket tyvärr är fallet för närvarande.”

Här tror jag precis tvärtom, det är MINDRE av distinkt terminologi som behövs.

Sofia Mirjamsdotter, @mymlan, säger enligt min mening mycket klokt att vi borde sluta tala om sociala medier och istället använda begreppet internet, för det är vad det handlar om. Och det praktiska användandet växlar ju så hisnande mycket att man får huvudvärk av att fånga in ”distinkta begrepp”. Alltifrån att skicka digitala öl (smakar inte mycket) och konstiga gruppappeller på Facebook till spränglärda diskussioner om antika retoriska begrepp.

Gert kallar sig en folkvagnsbubbla i en social medievärld av sportbilar. Det är ju totalt fel! Gert Frost är tvärtom en intressant röst i bloggvärlden, inte minst genom sin kritiska hållning.

/Paul Ronge

Uppdatering: Mikael Hansson på Västerbottenskuriren har skrivit en lika tänkvärd recension som Gert. Men här är infallsvinkeln mycket tydligare på att vanliga människor, invandrare, troende i samfund, alla de som inte sitter på samhällets toppositioner, än mer måste komma till tals i nya bokprojekt.

Jag tackar för vänliga ord och konstruktiv kritik (undrar vad det är med sociala medier som gör att de spänstiga diskussionerna ofta blir så mycket mer sakliga och intelligenta än de som förs i traditionella medier).

Partierna – Cementhäckarnas hemvist?

Kent Persson, den resonerande och sociala medier-begåvade moderaten i Örebro har lyckats samla intressanta politiska bloggare under vinjetten ”Veckans bloggdebatt”.

Denna gång handlar debattämnet om sociala medier som flipp eller flopp i valrörelsen.

Under ett av många seminarier om sociala medier i Almedalen, i Makthavare.se:s regi, ”Sociala Medier – gäspning eller turbo i valrörelsen” debatterade jag den frågan med Gudrun Schyman, Johan Ingerö, Brit Stakston och Erik Laakso.

Mitt svar var gäspning (alltså flopp), men den viktigaste frågan att diskutera är väl varför, var det går snett.

Jag menar att den helt avgörande frågan är riksdagspartiernas fullständigt förstelnade strukturer, med ett inre partiliv och ett sätt att agera som inte förändrats nämnvärt de senaste 150 åren.

I debatten hänvisade jag till Staffan Heimerson, den gamla (men evigt unge) rabulisten och frifräsande krönikören från Aftonbladet. Eftersom han var så uttalat fackföreningskritisk så slogs jag som ett djur för att få honom vald till ombud till Journalistförbundets kongress på sent 1980-tal och lyckades. Som klubbordförande tyckte jag det var viktigt att också en röst som hans (och som kanske hälften av Aftonbladets journalister i det tysta instämde med) fick ge sig till känna.

Han stod i talarstolen och sade ungefär så här inför flera hundra kongressombud:

”Ni är de som valde varandra när alla andra hade gått hem för att de inte orkade vara kvar längre på mötena och höra på ert tugg!”

Sedan deltog han med liv och lust i debatterna och kom med bra och konstruktiva förslag!

Hårt och antifackligt? Javisst, men också ett träffsäkert angrepp på byråkrati. I partierna är det väl ungefär så man väljer varandra till förtroendepositioner. I huvudsak finns två skäl:

Antingen är man en smilfink, läs gärna socialt trevlig person, som aldrig ställer till problem och ifrågasätter.

Eller så är man en jäkel på att klå upp politiska motståndare.

En kombination av dessa två egenskaper är naturligtvis det mest perfekta.

Jag tror att kontrollbehovet, oförmågan att på allvar lyssna på andra och den traditionella megafon- och plakatpolitiken är det största hindret för att sociala medier ska kunna fungera optimalt för partiernas kommunikation med väljarna.

Ett annat hinder är att traditionella medier fortfarande är den totalt överskuggande kanalen för partierna att komma ut till väljarna. Journalistiken förutsätter sensation, förenkling, konfliktorientering, spektakulära utspel och dramatik. Politiska sakfrågor, som ofta mår bäst av problematisering, lugnt resonerande och evolutionära resonemang, kan förlora mycket på detta.

Partierna måste helt enkelt våga släppa taget om sitt absoluta kontrollbehov. Partier som öppnar upp och för dialoger direkt med väljarna kommer med automatik att moderniseras och påverkas av hur människor av år 2010 känner och resonerar. Samt givetvis bli mer demokratiska.

Helsingborgs Dagblad (HD) ledare resonerar idag intressant kring min bok ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling.” En tes är att de som har mest att vinna på sociala medier och tillhör de skickligaste, inte sitter i de högsta politiska maktpositionerna i samhället. Och det stämmer ju på till exempel Gudrun Schyman, Fredrik Federley, Kent Persson och Lilith Svensson som alla är intervjuade i boken.

Litet grann är det som när LO-basen Stig Malm på 1980-talet sade att ”cementhäckarna” måste lämna fackexpeditionerna och ge sig ut på verkstadsgolvet.

Men ytterligare en komplikation är ju att svenska folket ännu inte finns på de mest politiserade kanalerna i sociala medier, nämligen bloggarna och Twitter. Folket finns på Facebook som för många är en väldigt privat och opolitisk sfär med bilder på barn och barnbarn och allsköns grupper, spel och applikationer. Som digitala vardagsrum.

För partierna är den största utmaningen att finnas där, göra sig intressanta och vara verkligt intresserade av vad väljarna har att säga dem. Annars åker de ju ut. Jag kan inte som gäst gå in i värdens vardagsrum och bara knäppa på en fotbollsmatch om värden hatar sport.

Diskussionen har i rätt hög grad gällt Twitter, där Makthavare.se har undersökt aktiviteten under Almedalsveckan. Men om folket inte ännu finns där, utan framförallt opinionsbildare och journalister, är det väl knappast en flipp med en massa tweets? Framför allt om det mest handlar om envägskommunikation om olika jippon och seminarier man har hållit?

Brit Stakston (JMW), Mary XJ, Peter Andersson, Claes Krantz, Erik Laakso (Uppstuds) och Fredric Kjellberg har alla skrivit intressant utifrån olika utgångspunkter om detta ämne.

/Paul Ronge

Littorin har rätt: Livet är ingen handbok i PR

Så har Sven Otto Littorin äntligen gått ut och här i DN givit sin version och förklarat varför han gjorde som han gjorde vid den dramatiska avgången som arbetsmarknadsminister.

DN har fått ställa vilka frågor tidningen ville, Littorin har besvarat dem via mejl.

Ofta brukar mejlsvar från politiker vara doftlösa och sönderförhandlade internt med pressekreterare.

Den här intervjun är helt annorlunda än de flesta andra mejlintervjuer jag läst. Den vibrerar av känsla och har en stark personlig ton. Littorin berättar vilket helvete han genomlider när kriget förs på alla fronter – den personliga hedern, vårdnadstvisten och trovärdigheten – och han besvarar alla frågor från DN:s reporter.

Han dementerar kategoriskt att han köpt sex och hävdar att Aftonbladet lika tydligt fick denna dementi före publiceringen.

Aftonbladets tillförordnade utgivare Lena Mellin säger i en första kommentar att om Littorin absolut hade förnekat sexköpet gentemot tidningen så hade publiceringen inte skett.

Den här historien har väckt våldsam debatt. Bara min bloggpost ”Littorin – en iskallt cynisk krishantering” har fått nära 6000 klick och 125 kommentarer hittills.

Många av dessa kommentarer är oerhört kritiska mot Aftonbladets publicering.

Jag skulle bli förvånad om Aftonbladet väljer att försöka gå vidare med den här historien i någon sorts bevisning att Littorin har fel.

Historien har ju, som Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver i en bloggpost, bara förlorare.

Jag har framför allt kritiserat regeringen och de moderata partistrategerna för att de släppte vännen, partikamraten och chefsideologen ”Totto” Littorin som en död fisk, för att han raderades ur rullorna, för att han inte fick mer av uppskattande ord av Reinfeldt, för att Reinfeldt inte tydligare ställde upp och visade att han trodde på sin gamla vapenbroder. Den kritiken kvarstår.

Men även om Littorin släpptes som en död fisk så visar det sig alltså att han fortfarande lever och sprattlar. Jag hoppas innerligt att detta leder till att han nu kan gå vidare med sitt liv, visa sig på stan utan att bli angripen av journalister eller attackerad av folk (som Lars Danielsson blev under sin kris) och få en ny karriär.

Littorin har näst intill hånats för att han själv har en gedigen bakgrund i PR-branschen som krishanterare. Hur kunde han av alla försöka mörka och vilseleda vad avgången handlade om?

Jag tycker han ger ett perfekt och sant svar i DN-intervjun: Livet är ingen handbok i PR.

Rikta gjorde bort sig fullständigt för ett tiotal år sedan i Sydafrikaaffären, den PR-byrån var prisbelönt och hade den tjockaste krishandboken av alla. I en kris blir man dum och får tunnelseende. Det är då objektivt och klart tänkande rådgivare, som till hundra procent står på ens sida och inte själva har huvudet i giljotinen, kan rädda en.

Kriser handlar alltid till slut om människor – det må gälla oljeläckage i Mexikanska Gulfen, förskingring från Röda Korset, glas i kyckling eller sexmissbruk och otrohet från Tiger Woods.

Det enda man vet är att man kommer att göra fel. En kris är en vindlande berg-och dalbana, inte en studie i smartness vid whiteboarden på PR-byråerna.

De bästa krishanterarna vet detta och är både ödmjuka och empatiska – människan sätts främst.

Kanske skedde det värsta angreppet mot Sven Otto Littorins person när media skrev om vårdnadstvisten. För bara 10-15 år sedan tror jag Aftonbladet hade avhållit sig från att skriva om något så djupt privat och där barn kan fara illa, trots att Littorin var en offentlig person. Jag var kritisk då och är det nu och jag tycker inte det spelar någon roll om det bara handlar om 3-4 artiklar.

DN:s förre ledarredaktör Niklas Ekdal skriver här intressant och tankeväckande utifrån Littorin-affären om hur politikernas privata sfär krymper.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik och pressetik.

Uppdatering 1: Kommenterar Littorins DN-intervju här i Svenska Dagbladet, tillsammans med andra PR-konsulter.