Paul Ronge

”Primegate” – lobbyism som en studie i mygel

Aftonbladet har under flera dagar publicerat stora avslöjanden om hur PR-byrån Prime, på uppdrag av Svenskt Näringsliv försökt styra Socialdemokraternas eftervalsdebatt i ”tillväxtvänlig” riktning och dra partiet till höger.

För det har Prime fått fyra miljoner kronor, vilket inte har hindrat den mest ansvarige PR-konsulten Niklas Nordström att samtidigt ta betalt av Socialdemokraterna för att hålla föredrag för Kriskommissionen.

Mycket intressant har skrivits i den här debatten. Aftonbladets Karin Pettersson frågar varför Niklas Nordström i sitt inlägg här inte svarar på kärnfrågan: Hur han kunde fakturera Svenskt Näringsliv för att driva kampanj i sitt eget parti? Tre S-märkta konsulter driver samma tes här: En lobbyistkonsult ska inte vara den som aktivt driver en kampanj i ett parti, med dold agenda och för dolda pengar.

Lena Sommestad, en av de personer som nämnts som påtänkt ny S-ledare skriver analytiskt med ett inifrånperspektiv här. Hon menar att om man accepterar Svenskt Näringslivs och Primes metoder så har man också, som i USA, accepterat att den som har mer pengar har mer makt i ett parti. I hennes mycket genomarbetade bloggpost bemöts också åsikter från ett antal socaldemokratiska bloggare som bagatelliserar det som hänt eller kallar det en konspiration: Jan Andersson, Folkbladet, Sandro Wennberg och Peter Andersson. Sommestad betecknar detta som ”en förfärande naivitet”.

Frågan har blivit än mer infekterad sedan Makthavare.se och Dagens Opinion idag avslöjade att det funnits en läcka som försett Valberedningens Berit Andnor och Morgan Johansson med massor med internt Primematerial som nu kan användas av ”vänstern” i S att krossa den ”höger” som Niklas Nordström representerar. Allt medan Prime mitt i den kris som nu kallas #primegate sätter allt fokus på att jaga och krossa läckan.

#Primegate har alltså redan fått rejäl genomlysning i en mängd intressanta artiklar och inlägg, alltmedan min blogg legat nere av tekniska skäl.

Primes krishantering har kritiserats och där vill jag varken döma eller fördöma. Det är oerhört svårt att sköta sin egen krishantering och pikant nog är vi krishanterare inte bättre på det än andra, liksom journalister inte är bättre på att hantera media än andra. Tänk bara på när Expressens Ulf Nilson burdust avbröt intervjun Medierna försökte göra med honom om pursvenskar.

Min ingång är en ”disclaimer”, alltså PR-svenska för en bekännelse: Jag skyr lobbyism som pesten och har hållit mig borta från den under de 12 år jag varit PR-konsult. Medieträning, krishantering, skriva debattinlägg, kommunikationsplaner – absolut! Men jag har inte tagit ett enda lobbyuppdrag.

Varför? Jo därför att det så ofta handlar om mygel. Den ekonomiska makten kladdar ihop med den politiska. Ett kompisgäng där det skålas i champagne i Stockholm, New York eller Bryssel och där konsulten säljer sin adressbok (och därmed sina gamla kompisar i politiken – som Göran Persson – till högstbjudande) Där du aldrig vet om den ex-politiker som står i talarstolen och talar sig brinnande varm för hur energikrisen ska lösas inte är sponsrad av ett elbolag (Persson igen?) Det skålas, det viskas från rätt mun till rätt öra och plötsligt har rätt politiskt beslut tagits fast bara en minoritet av svenska folket egentligen understödde det. Otroligt mycket är dolt. Dolda agendor, dolda pengar, precis som nu avslöjats angående Niklas Nordström i #primegate.

Är jag heligare än andra? Absolut inte. Men jag vill ha rågångar. ANTINGEN är du journalist eller medietränare, du går inte emellan rollerna. ANTINGEN är du politiker eller lobbyist – du är inte både ock samtidigt.

Jag vill egentligen ha det som i USA – lobbyister ska vara registrerade och all lobbyistpåverkan ska enligt lag ske öppet. Min åsikt är att Westander är den byrå som har absolut mest klart för sig vad lobbyism kräver i form av etik och moral. Idag skrev de detta debattinlägg i Aftonbladet.

Prime och Nordström har ett viktigt val att göra: Har deras agerande varit okej så ska de förklara och försvara sig. Har de gjort fel så bör de öppet redovisa hur och varför och tala om vad de gör för att inte upprepa samma misstag.

Lobbyism är en skitig bransch där jag tror varken JKL, Kreab, Springtime, Grayling eller några andra stora byråer skulle klara en granskning bättre än Prime. Det vore tråkigt om Niklas Nordström, som säkert bara gjort vad andra lobbyister gjort i lönndom- skulle bli det enda bondeoffret i en nödvändig upprensning av branschen.

/Paul Ronge

Uppdatering: Övertalad av en urtrevlig Leo Lagercrantz på Newsmill så utvidgade jag igår kväll detta inlägg till en artikel du kan läsa här. Här finns 10 råd jag i all välmening och med stor ödmjukhet ändå riktar till Niklas Nordström och Prime. I övrigt är den samma som denna bloggpost, men utan länkningar. Bloggen tar nu (eller försöker ta) julledigt.

God Jul & Gott Nytt År alla läsare!

Måste det bli bojkott och upplageras för Expressen – igen?

Jag är sjuk, skrällhostig och allmänt risig och hade verkligen inte tänkt blogga ikväll. Men efter Expressens Ulf Nilsons krönika går det inte att låta bli.

”Pursvenskar”? ”Muslimer som tar över”? Att vi befinner oss ”i krig”? Att ”vi svenskar” håller på att ”avskaffa oss själva”?

Jag är född i London av en ungersk mor och en engelsk far. Har några droppar negerblod från något ”snedsteg” på ungerska Pustan för något hundratal år sedan enligt en familjesägen. Inte särskilt pursvensk alltså om man ska vara noggrann.

Det som nu händer är för mig déjà vu. 1993 drog Expressen igång en artikelserie om främlingsfientlighet som fick vinkeln ”Kör ut dem”. Grunden var en opinionsundersökning, där kritikerna också kunde visa att tidningen tolkat uppgifterna fel och grovt övervinklat dem.

Reaktionen blev stenhård. Det blev bojkott, upplagan rasade och chefredaktörer fick gå. Först i raden var Erik Månsson, men tidningen darrade och skakade nästan hela resten av 1990-talet. Jag var där, jag var med och jag hörde hur snacket gick i lunchmatsalen och i korridorerna.

Slutsatsen har för mig sedan varit given, under de 12-13 år jag nu varit medierådgivare och krishanterare: Media är otroligt känsliga för om man slutar köpa. När läsarna sviker och upplagan nästan halveras flyger karskheten ut genom fönstret.

När jag har medieutbildningar och kunder ondgör sig över att kvällstidningarna har såpagräl, spruckna bröstinplantat och övervinklade kändisskandaler på ettan säger jag ofta: ”Så länge ni köper tidningarna så gör de ju rätt. Deras verksamhet är kommersiell, precis som er. Det enda som kan ändra nyhetsvärderingen är att folk slutar köpa”.

Så här upplever jag min déjà vu:

DÅ 1993 hade vi lasermannen, Ny Demokrati härjade och gick på om det muslimska hotet och hade kommit in i riksdagen. Sossarnas invandrarminister Leif Blomberg flirtade öppet med invandrarfientliga stämningar.

NU har vi dödsskjutaren i Malmö. Sverigedemokraterna är i riksdagen och döljer sina nyanser av brunt oerhört mycket skickligare än Ny Demokrati gjorde. Och då skriver Ulf Nilson en krönika som jag upplever som rent rasistisk och rasbiologisk. Det kunde lika gärna ha varit en tysk skriftställare i hets mot judar inför Kristallnatten 9-10 november 1938. Men den här skribenten har siktet inställt mot araber.

Det här är inte okej. Om än kanske inte juridiskt så är ändå Nilsons utfall moraliskt och etiskt hets mot folkgrupp. Mattsson bör befria Nilson från sitt uppdrag att skriva krönikor, han har ju ändå fyllt 77 år.

Så här dåligt svarar Per-Anders Broberg i Dagens Media på kritiken. Det duger inte!

Om Mattsson fortsätter försvara Nilson så förtjänar han samma eldstorm som Månsson fick 1993. Och klarar han den så är det inte han och Expressen som är starka utan samhället som sedan 1993 blivit för svagt.

Många, bland dem Fredric Kjellberg och Bengt Eriksson skriver intressant om detta.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Robert Damberg har mejlväxlat med Broberg och fått mer uttömmande förklaring till publiceringen av Nilsons krönika. Fler ord, men absolut inte mer innehåll än i Dagens Media. Abdikerar ansvarige utgivaren från sitt uppdrag när krönikörer skriver? Eller på renare svenska: Får de skriva precis vad f-n som helst?

Uppdatering 2: I Medierna lördagen den 18 december kan du höra både Per-Anders Broberg, Ulf Nilson och mig diskutera krönikan. Men Nilson blir upprörd och ”avbryter intervjun”.

SJ:s totalhaveri – tillsätt intern kriskommission

I min mejlbox låg i morse ett meddelande från en av mina kunder.

”Jag skulle åkt till Göteborg, men kom inte längre än till Skövde. Därför får du redan nu mina synpunkter på ditt dokument, jag fick gott om tid att skriva”.

Det handlade denna gång om en urspårning på stambanan.

Hela förra veckan kantades av skandalrapporter om SJ som återigen – trots det färska minnet av förra årets vargavinter – verkar helt handfallet inför att det har blivit vinter igen.

SJ:s totalhaveri har nu lett till en djup förtroendekris hos svenskarna, en kris som en varumärkesexpert säger att det kommer att ta minst fem år att reparera. Bussarna har kört om SJ, enligt den nya kundnöjdhetsundersökningen och i botten ligger tio års eftersatt underhåll.

Från SJ hördes också förra veckan företrädare säga ungefär så här: ”Vi får räkna med problem när det är vinter. Skattebetalarna skulle aldrig vilja betala den höjning som behövs för att tågtrafiken ska fungera även vintertid”.

Detta är fullständigt ohållbart. SJ tar betalt för att leverera en tjänst. Igår läste jag på Twitter inlägg från folk som betalat för en lågprisbiljett, men inte kunde använda den för att tåget var timmar försenat. Vad har då biljetten för värde?

Jag skulle påstå att biljetten till och med kan få ett negativt värde. Jag har kunder som investerar mycket pengar, tid och resurser inför en avtalad medieträning och då förväntar de sig givetvis att jag ska komma i tid. Jag har tappat allt förtroende för SJ och tar numera inte en medieträning utanför Stockholm om det inte ingår i villkoren att jag får flyga när det går.

Jag antar att detta gäller allt fler affärsresenärer. Det är en stor skandal att SJ inte förstår att kärnfrågan i all kärnverksamhet är att leverera den tjänst man tar betalt för.

SJ har en skicklig kommunikationsavdelning. SJ:s problem är idag inte kommunikationen med resenärerna, problemet är istället att nästan all kommunikation är negativ, tågen går INTE i tid. SJ är inte att lita på.

Jag tycker SJ skulle satsa på en kriskommission under det elände som nu väntar oss om vintern fortsätter hålla greppet. Notera alla brister som i varje situation ställer till elände för resenärerna. Samordna informationen med Banverket och Jernhusen, så ni får med problemen med rälsunderhåll och bristen på avisningshallar. Ställ samman en kravlista på temat: ”Dessa anslag behöver vi för att i fortsättningen åtminstone på någon rimlig nivå kunna garantera resenärerna att de får de tjänster de betalat för”.

SJ-chefen Jan Forsberg tjänade när han fick jobbet 2002 två miljoner kronor. Idag har siffran fördubblats till fyra miljoner.

Ett minimikrav för att Forsberg ska anses förtjäna en sådan lön är att han har civilkuraget att öppet och offentligt redovisa en sådan kravlista och tala om för sina ägare att verksamheten inte fungerar utan ökat underhåll.

/Paul Ronge

Och så vänder vi på bladet…

”….och så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där..?”

Man måste vara bra gammal för att komma ihåg Owe Thörnqvists gamla schlagerdänga från 1950-talet.

Vem vet hur kungen tänkte när han inför den församlade pressen förklarade att det som hänt hände för länge sedan, och nu ville han ”som ni journalister” vända blad. Hela presskonferensen ser ni här.

Men sannolikt menade han att nu var skandalboken ”Den motvillige monarken” och allt skvaller om kaffeflickor överspelat. Ett stort antal bedömare, bland andra jag själv, avrådde från att kommentera boken och ansåg att det var under kungens värdighet att kommentera skvaller om sitt sexliv. Andra ansåg tvärtom att det var ett genidrag av kungen att stå ensam inför en skog av mikrofoner och skämta bort alltsammans.

Här diskuterar jag detta med bland andra författaren Thomas Sjöberg, hovexperten Daniel Nyhlén och PR-konsulten Dominika Peczynski i Lennart Ekdals Kvällsöppet i TV4.

Uppenbarligen uppfattades ändå kungens uttalanden som en bekräftelse på att det mesta i skvallret var sant. För kvällspressen gick proppen ur och boken beskrevs sida upp och sida ner.

Rätt snart efter presskonferensen vände vi blad och då kom Camilla Henemarks bekännelser i Expressen.

Hon hävdade att hon inte hade givit sin version om inte kungen först kommenterat boken på presskonferensen.

Kungen fick nya frågor om skandalboken i Kina (”vilken bok? Här i Kina har de också en intressant bok!”) och åter på svensk mark skämtade han igen (”jag har skjutit så mycket så jag har blivit lite döv, jag hör inte”)

När vi idag vänder blad i Svenska Dagbladet läser vi att allt fler vill se kronprinsessan Victoria på tronen, bara 51 procent tycker att kungen ska fortsätta.

Detta föreslog också jag i en tidigare bloggpost, även om jag där kanske borde ha tillagt att det är rimligt och mänskligt om Victoria och Daniel först vill ha några år som småbarnsföräldrar innan livet i det offentliga akvariet drar igång på allvar.

Vänder vi blad i Expressen idag så hittar vi ett stort uppslaget reportage om drottning Silvias fars nazistiska förflutna, uppgifter som bygger på avslöjanden i TV4:s Kalla Fakta ikväll.

Och för några dagar sedan var det prinsessan Madeleine som fick figurera som dåligt exempel för unga flickor som börjar röka.

Och här ligger sensmoralen: En kris som inte hanteras rätt direkt blir på sikt lätt ohanterbar. Kungahuset har hela år 2010 varit under luppen – all kritisk granskning som kommer från olika håll sargar och försvagar. Jag har som krishanterare sett hur det snarare är regel än undantag att en kritisk granskning plötsligt börjar gälla många saker. I Hasse Ericsons fall 1980 var det allt från spritrepresentation till ny Mallorcaresa, till privat utnyttjande av Transports vaktmästare till skattefusk. I Mona Sahlins fall har vi sett att det gällt allt från politisk kritik till kritik för för dyr handväska. För att inte tala om hur rubrikerna såg ut i det förra fallet under Toblerone-affären 1995.

Jag säger inte att skandalerna och den negativa publiciteten kring kungahuset nu riskerar att fälla monarkin. Men om du varit med om att ha flera sjukdomar efter varandra så vet du att det är just då som du är extra sårbar för nya infektioner.

Kungen har i krisen kring skandalboken, som vi ännu inte kan fastslå är över, valt att inte lyssna på sina rådgivare.

Nu har hovet utsett ny informationschef efter Nina Eldh, Bertil Ternert. Han är en mycket rutinerad och respekterad kommunikationsexpert från Försvaret och SAS, som framgångsrikt hanterat en mängd kriser. Låt oss hoppas för kungens egen skull att han väljer att lyssna på honom.

Andra skriver intressant om samhällsfrågor.

/Paul Ronge

Segare och stryktåligare politiker än Sahlin finns inte

Mitt i Socialdemokratins roderlösa kaos, ett hela havet stormar, verkar många inblandade aktörer vara eniga om en sak: Mona Sahlins dagar som partiledare är räknade. Hon styr inte längre partiet efter eget huvud.

Och sannolikt blir det så. När både Aftonbladet och Expressen i följe med flertalet andra medier och och många bloggare drar samma slutsats av krisen så kan prognosen också, via medias makt, bli självuppfyllande.

Men är det logiskt? Är det så självklart att en avgång från Sahlin och hennes inre cirkel med automatik leder till att en ny medelklassvinnande politik reser sig som en fågel Fenix ur askan? Att den perfekta partiledaren pusslas fram? Att Socialdemokratin som genom ett trollslag får en ledning som har örat mot marken och återvinner folkets förtroende?

När Mona Sahlin valdes för snart fyra år sedan så var hon ju kanske det fjärde eller femte alternativet som partiledare. Vilka nya karismatiska ledarfigurer har vuxit fram under den här tiden? Margot Wallström vill fortfarande inte och Thomas Bodström valde USA. Ingen av dem sitter i riksdagen. Veronica Palm och Mikael Damberg har blivit tyngre och mer erfarna men är båda profilerade i en vänster respektive högerfålla i partiet.

Leif Pagrotsky skulle jag, som sitter på läktaren, betrakta som en av de vassaste krafterna för att förnya Socialdemokratin. En person som vågade utmana Göran Persson i EMU-frågan och alltid gjort sig känd för att tänka själv. Men han faller, enligt dem jag pratar med, på ett ”bäst före datum”, han anses helt enkelt gammal och förbrukad.

Mona Sahlin har ju helt klart gjort en mängd misstag. Här är några av dem jag kan se:

Att bara samla en grupp omkring sig, den som sympatiserade med den så kallade högerfalangen, och ge den all makt.

Socialdemokratin är i sig själv som en koalition. Sahlin hade behövt ställa sig i mitten av den och jobba med folk från flera riktningar.

Hon lämnade walkover till Fredrik Reinfeldt och Anders Borg på frågorna om arbete och tillväxt.

Alliansens berättelse om att Socialdemokratin lutade sig mot dem som inte arbetade, medan de själva drev arbetslinjen köptes av väljarna. Idag heter det ju att det var Thomas Östros fel. Men en partiledare för Socialdemokratin har det högsta ansvaret, hon måste vara bäst i klassen på arbetsmarknadspolitik.

Valsamarbetet med Miljöpartiet förankrades inte i partiet och riktig katastrof blev det när också Vänsterpartiet kom med.

Sahlin föll till föga för trycket från LO och partiets vänsterfalang.

Fastighetsskatten, hot om förmögenhetsskatt och det obegripliga Butler-utspelet blev ytterligare lök på laxen.

Mona Sahlin har verkat vara mer intresserad av att få makten (enligt elaka tungor i ett revanschbegär efter Tobleroneaffären för 15 år sedan) än vad hon skulle använda makten till. Med vilken politik hon ville förändra Sverige för framtiden.

Med alla dessa misstag är det väl självklart att Sahlin måste gå? Ja kanske blir det nödvändigt. Men det går också att tänka tvärtom: Misstagen är klarlagda och nu finns en partiledare som fått kopiöst med stryk som kan dra viktiga lärdomar.

Dessutom blir det, även om det skulle visa sig nödvändigt, pinsamt att den första kvinnliga partiledaren inom Socialdemokraterna får gå efter bara fyra år, ungefär som en folkpartiledare i politisk turbulens.

När det gäller det stora abret; att stora delar av svenska folket helt enkelt inte gillar Sahlin och saknar förtroende, får vi inte glömma historien. Olof Palme blev brutalt sågad när han utsågs till kronprins av Tage Erlander. Det tog flera år innan han fick förtroende inom partiet och för stora delar av borgerligheten var han ett hatobjekt hela sitt liv. Göran Persson drogs i flera år med en brutal pampstämpel och blev ju, trots att han blev alltmer respekterad, aldrig populär.

Kanske skulle Sahlin fixa detta med rätt folk omkring sig och med en reviderad politik. Och politiken måste riktas mot mittenväljarna, koncentreras mot den arbetande befolkningen.

Från min läktarhorisont verkar det just nu som om det allra svagaste kortet är partisekreteraren. Det skulle nu behövas någon med gamle Sven Hultherströms dignitet, någon med Sten Anderssons känsla att balansera falanger, för att driva krisarbetet framåt i en ny politik. Att låta Ibrahim Baylan sköta arbetet att tillsätta valberedningen för extrakongressen verkar vara ytterligare ett misstag av Sahlin.

Men trots alla misstag reser hon sig hela tiden. Ingen svensk politiker i modern tid, vågar jag hävda, har fått ta så mycket skit och förakt – ofta med manschauvinstiska övertoner.

En politikens Rocky Balboa, som helt sönderslagen står och svajar och vägrar att segna ner. Den stora skillnaden är väl att publikens stöd lyser med sin frånvaro.

En sak är klar hur det än går – en segare och stryktåligare politiker finns inte i Sverige.

Andra bloggare skriver intressant om Socialdemokratins kris.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Nytt krismöte i morgon söndag, distriktsordförandena blixtinkallas.

Uppdatering 2: Avgår Mona Sahlin idag? Moderaten Kent Persson väcker frågan här.

Uppdatering 3: En riktigt bra ledare av PJ Anders Linder på Svenska Dagbladet. Analytisk, träffsäker och utan spår av politisk skadeglädje.

Uppdatering 4: Sahlins ödesdag.

Uppdatering 5: Så var det över. Segare och stryktåligare politiker än Sahlin fanns inte. Tycker ändå vi kan ge henne det erkännandet en dag som denna. TV 4 Nyheterna Expressen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter,