Författare: Paul Ronge

Därför klarade Kamprad Uppdrag Granskning

SVT:s Uppdrag Granskning är, enligt min mening, Sveriges absolut vassaste, mest resursstarka och researchsäkra granskande program.

Det är ett program som man kan gilla eller ogilla, men som oftast har på fötterna.

Genom åren har jag haft många kunder som med bävan blivit utsatta för Uppdrag Granskning och ofta har det för mig handlat om ren skademinimering: ”Hur ska vi klara det här utan att totalt tappa ansiktet och varumärket?”

År 2009 gav jag ut boken ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen” . Ett av mina viktigaste råd där är att man måste börja med att förutsättningslöst och utan skygglappar analysera om det ligger något i Uppdrag Gransknings kritik och vad som i så fall snabbt kan göras för att åtgärda felet. Att helt enkelt utgå från att Uppdrag Granskning nog har torrt på fötterna.

När Uppdrag Granskning nu, efter flera månaders grävande, gav sig på nationalikonen Ingvar Kamprad var mina förväntningar på resultatet alltså skyhöga. Jag trodde vi skulle bli lamslagna av häpnad, att ett stort scoop skulle brisera i TV-rutan. Ungefär som valstugereportaget 2002 som avslöjade dold rasism hos politikerna eller köttfärsskandalen inom ICA.

Jag var nog i gott sällskap. 1,5 miljoner svenskar bänkade sig för att se reportaget, det var ett så kallat ”all time high”, ett tittarrekord för programmet.

Men berget födde en råtta. Jag fick veta att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad, 84, via stiftelsen Interogo Foundation har 100 miljarder på ett konto i Lichtenstein och att han skulle ha ”ljugit” om att ha skänkt sin förmögenhet till en stiftelse.

So what? Alla visste väl att Kamprad är stenrik, han figurerar årligen på Forbes lista över världens rikaste män. Förra året återfanns Ingvar Kamprad på elfte plats på denna lista.

Och om han vill kokettera litet med att han är en dumsnål smålänning med dyslexi, medan han i själva verket är en briljant affärsman – var finns världsscoopet? Alla som bygger personliga varumärken framhäver personliga egenheter och försöker ”stå ut” från mängden. IT-profeten Jonas Birgersson hade sina kortbyxor, Refaat El Sayed sina säckiga tröjor och sin överdrivna egyptiska brytning. Mona Sahlin var ”en vanlig morsa”. Är inte sanningen att Kamprad är både och, både snål smålänning och en affärsman i världsklass?

Jag tyckte inte att det var självklart att Kamprad ljög. Åtminstone inte lika självklart som El Sayeds ljug om doktorshatten och Mona Sahlins om att hon ”tog fel kontokort” av misstag.

Och ett scoop ska inte behöva förklaras. Det är lika hopplöst som att försöka förklara en vits i en ”rolig historia” som ingen skrattar åt. Ett scoop ska sitta som en smäck. Som köttfärsskandalen. Eller valstugereportaget.

Ungefär detta försökte jag få fram i en diskussion som svallade av heta känslor i SVT Debatt i veckan.

SVT utsattes efter Uppdrag Gransknings reportage för en veritabel folkstorm på temat ”Rör inte våran Ingvar”. Janne Josefsson erkänner själv att det folkliga stödet gjorde det omöjligt för honom att tvinga fram en intervju med Ingvar Kamprad.

Visst finns också de som nu är besvikna på Kamprad. Som tycker han borde flytta hem till Sverige och betala skatt och som anser att han ljugit och svängt sig om sin förmögenhet. Men de är i minoritet. Och alla tycks helt ense om att Kamprad inte har gjort något olagligt.

Min slutsats är att Ingvar Kamprad går mer oskadd ur den här granskningen än någon annan makthavare Uppdrag Granskning satt klorna i under åtminstone den tid jag följt programmet.

Vad beror det på? Har IKEA skött krishanteringen exemplariskt? Det vill jag absolut inte påstå. Det är mycket trixande och myglande. Den stackars reportern Magnus Svenungsson tvingas irra omkring bland en massa suspekta adresser på kontinenten utan att få andra svar än uppmaningen att återkomma med skrivna frågor. Kamprad får ett utbrott mot reportern som han sedan ber om ursäkt för. Kamprad kommer efter programmet med en kommuniké som förklarar ägarsambanden. Det är information som kunde och borde ha givits tidigare. Precis som Dagens Industri hävdar i en klok ledare (går ej att länka till) så hade Kamprad och IKEA inte förlorat ett dugg på att visa transparens inför granskningen, tvärtom.

Jag tror kärnan i att Kamprad och IKEA vann matchen mot Sveriges tyngsta granskande program är att Kamprad byggt sitt varumärke under så lång tid, hans förtroende hos svenska folket är lika solitt som ett sparbankskonto som man år efter år sparat ett månadsbelopp på. Kamprad har byggt ett livsverk, målat det i gult och blått och inrett folkhemmet, inte bara i Sverige utan runt om  i världen. Klart att detta skapar ett enormt förtroendekapital.

Kamprad tar plats bland ikoner som barnboksförfattaren Astrid Lindgren, underhållaren Hasse Alfredson och cancerläkaren Jerzy Einhorn,   människor som i folks medvetande står för det goda. Det krävs väldigt mycket för att rasera sådana hjältar.

Detta är också en sensmoral jag vill ge mina kunder. Bygg ert varumärke som man bygger ett konto på banken – långsiktigt. Akta er för ”snabba PR-klipp” i medieexponering som gör att ni snabbt blir medias hjältar och gunstlingar. Sådana kan rivas ner lika obarmhärtigt som barnens sandslott på badstranden. Tänk på Refaat El Sayed, Mona Sahlin, Percy Barnevik, Jonas Birgersson,  Ludmila Enqvist.

Till och med en kung kan rivas ner. Efter Carl den XVI Gustafs misslyckade presskonferens om ”att vända blad”, har förtroendet för kungahuset gått ner kraftigt och för första gången vill en majoritet, enligt opinionsundersökningar att kungen ska abdikera till förmån för Victoria.

Men det krävdes en rykande frän skandalbok som ”Den motvillige Monarken” för att få kungen i gungning. Uppdrag Granskning var inte ens i närheten i sitt reportage om Ingvar Kamprad.

Andra skriver intressant om PR och krishantering.

/Paul Ronge

”Bosse Billström” – medieträningshaveriet

Medieåret 2011 börjar med två präktiga intervjuhaverier: Investors VD Börje Ekholm och migrationsminister Tobias Billström.

Båda är ordentligt bortgjorda.

Tobias Billström upprepade igår Bosse Ringholms bravad från 1999 i konflikten med dåvarande Riksrevisionsverkets VD Inga-Britt Ahlenius – att inte svara på journalisters frågor utan istället papegojmässigt upprepa ett ”budskap”. Då hette det: ”Inga-Britt Ahlenius har uttryckt intresse för ett annat uppdrag”. Billströms paradfras: ”Jag kommenterar inte tredjepartsuppgifter”, som han upprepade 17 gånger,  håller på att bli ett lika stort folkskämt. Citerat och parodierat i en mängd inlägg på Facebook och Twitter.

Börje Ekholm ljög och dribblade i veckan om huruvida han visste hur mycket han själv satsat för att få den fantastiska bonusen på 110 miljoner (oförtjänt som att ge en mittfältare i division 4 en Zlatanlön, enligt krönikören Andreas Cervenka på Svenska Dagbladet). Börje Ekholms intervju ser du här och Tobias (”Bosse”) Billströms ses här oredigerad på SVT:s hemsida.

Är Ekholm och Billström idioter?

Självklart inte. Ekholm får visserligen kritik för en medioker insats som VD för Investor och Tobias Billström har inte precis utmärkt sig som den mest färgstarka medlemmen i Fredrik Reinfeldts regering.

Men den här sortens medieframträdanden är inte oförberedda. Någon har medietränat, eller åtminstone givit de mediala råden.  Frågor har kastats fram och besvarats, huvudbudskap och strategier för hur media ska hanteras har mejslats fram. Något annat vore tjänstefel på de nivåer som Ekholm och Billström befinner sig.

Några i en viktig medieträningsroll har alltså gjort ett uselt jobb. Något som deras uppdragsgivare nu – helt välförtjänt – får bära hundhuvudet för. Väljer du en dålig advokat är det ju ändå du som får skaka galler.

I både fallen handlar det stora strategifelet om att försöka undvika huvudfrågan.

Ekholm ljuger och dribblar tills han till slut erkänner att han naturligtvis vet hur stor insats han själv gjort (5 miljoner) för att sedan belönas med 110 miljoner. För honom, som den ledande företrädaren för Wallenbergsfären, är det förstås förödande med hans redan krackelerade förtroende från aktieägarna.

Ekholms sits var hopplös, eftersom Wallenbergarna – precis som i fallet SEB:s Annika Falkengren – skapat ersättningsmodeller som inte låter sig förklaras och försvaras utifrån framgångar i verksamheten.

Men om han åtminstone inte försökt dribbla bort reportrarna hade skadan blivit mycket mindre. Och ännu bättre hade varit om Investors bestämt linjen att de enda som kommenterar Ekholms ersättningar är ägarna – de som är ansvariga för förhandlingen som ledde till miljonregnet. Ingen ska egentligen själv behöva stå till svars för att man fått en bra uppgörelse med det omöjliga argumentet: ”Jag är värd den”.

Billström borde lära av Carl Bildt. Kommenterar man inte så kommenterar man inte. Att stå och agera papegoja i TV är då ett sämre alternativ än att inte ställa upp alls. Att svara: ”jag kommenterar inte tredjepartsuppgifter”, när det handlar om huruvida Billström själv sagt det  Wikileaks avslöjar, är dumt på gränsen till buskis.

Jag använder fortfarande Ringholm från 1999 som avskräckande exempel i mina medieträningar. Fortfarande, efter 12 år, känner alla igen historien. Billström skötte sig precis lika illa. Risken är att han nu får ta Ringholms stafettpinne och blir en driftkucku som får lida för detta hela sin fortsatta politiska karriär.

Andra skriver intressant om PR och politik.

/Paul Ronge

För Sossarnas idédebatt är empatin pusselbiten!

Idédebatten inom socialdemokratin är nu igång. Den förs i  Tvärdrag, på Aftonbladets ledarsida och bland allt fler socialdemokratiska debattörer och bloggare i hela landet. Lena Sommestad, den första som frimodigt redovisade att hon kandiderar till ny partiledare, har stor del i att denna idédebatt äntligen kommit igång, bland annat med en bloggpost som, när jag skriver detta, har cirka 150 kommentarer i en intensivt livfull diskussion.

Jag har under julhelgen bloggat både om ”Primegate”, om socialdemokratins kris och om Sommestad som tvingar fram en diskussion om politiken. Trots att jag står utanför all partipolitik, som en betraktare från läktaren, är jag fascinerad av det som nu händer. Möjligtvis spelar det in att jag i över två decennier som journalist på bland annat A-pressen, Rapport, Aftonbladet och Expressen bevakade svensk inrikespolitik.

Vilket för mig till ämnet. Jag är en jämförelsevis  lyckligt lottad person. Jag har god ekonomi och har i många år kunnat betala mycket skatt, utan att behöva utnyttja varken F-kassa eller A-kassa. Jag har en fin familj som hittills sluppit sjukdomar och tragedier. I drygt 35 år har jag fått försörja mig med det jag älskar mest: Att skriva och sedermera med medierådgivning och krishantering. Jag har haft enorm tur i livet och idag känner jag stor frihet. Med all logik så vore jag en given Moderat. Har Socialdemokraterna över huvud taget någonting för att försöka nå en sådan som mig?

Mitt svar är ja. För jag tror människan är sammansatt och att väljarna inte bara reagerar på så enkla stimuli som: ”Vad tjänar jag själv på?”.

Något av det bästa som sagts självkritiskt i den socialdemokratiska eftervalsdebatten, jag vet inte av vem och jag hittar det inte när jag googlar, lyder ungefär så här:

”Förr var vi ett parti för vinnarna i samhället som stod solidariska med dem som lyckats sämre, idag är vi ett parti för förlorarna i samhället som missunnar andra att  lyckas bättre”.

Det här var också ett viktigt budskap i Mona Sahlins märkliga avskedstal. När hon berättar om människor som lovade rösta på Socialdemokraterna TROTS att de har det bra och TROTS att de bor i villa!

Låt oss se på detta som om det handlade om en familj:

Lena Sommestad har ju självklart rätt i att tillväxt inte bara kan definieras som en ökning av BNP. Det är samma sak som om familjeförsörjarna sliter som djur hela året, jobbar övertid, inte träffar sina barn, försummar sitt samliv och undviker vänner för att på årets sista dag hålögt utbrista: ”Titta vad stålar vi drog in! 15 procent mer än förra året!”

Drar vi in pengar vill vi inte bara konsumera, njuta, åka på utlandssemestrar och dricka dyrare viner. Vi vill sannolikt också satsa på att våra barn får utbildning, vi hjälper säkert våra åldersstigna föräldrar om de behöver det, får någon släkting ekonomiska problem på grund av exempelvis sjukdom så går vi in och stöttar. Där kommer vardagssolidariteten in i bilden och översatt på samhälle betyder det: Bra barnomsorg, mindre barngrupper, möjlighet till högkvalitativ utbildning för alla, pensioner man kan leva på, bra sjukvård och äldrevård och äldreboende med service för dem som vill ha det. Och för att påminna om Per Albin Hansson, det goda hemmet gör inte skillnad på sina barn, utan förmånerna måste gälla alla, rika som fattiga.

Men. Vi måste dra in pengar, på riktigt! Annars finns inte medlen att fördela. Där kommer tillväxten in. Som ett medel, inte som ett mål i sig (jämför med de hålögda föräldrarna ovan). Därför måste vi stötta storföretagen och exportindustrin. Vi måste gynna småföretagsamheten och ge dessa företagare större möjlighet att lagligt plocka ut vinster från sina företag,  utan brandskattning och missunnsamhet.

Politik är  komplicerat och evolutionärt. De viktigaste framstegen är ofta ur journalistisk synpunkt tråkiga och odramatiska, som när Olof Palme reformerade familjepolitiken i början av 1970-talet så kvinnorna kunde komma ut i arbetslivet, bland annat genom slopad sambeskattning.

Men vi PR-konsulter har lärt oss något i vår profession: Det är att nästan hur komplicerad verkligheten än ser ut för en kund kan strategin i princip alltid sammanfattas i ett huvudbudskap – en bärande balk som de övriga budskapen sedan hängs upp på. Och jag tror Socialdemokraternas huvudbudskap måste ligga just här: ”Vi är ett parti för de sämst ställda, men också den majoritet löntagare som har bra och välordnade liv”. Majoriteten som samtidigt är solidariska med de som lyckats sämre och inser att de själva också behöver ett stöd via samhället för deras lycka kan vända.

Där finns Socialdemokraternas chans att så småningom återerövra regeringsmakten. Jag tror inte de kan bli bättre än Moderaterna på att med sin politik ekonomiskt gynna ”medelklassen”. Det finns alltid ett jobbskatteavdrag till att göra, alltid någon ny besparing att ta till för att sänka skatten ännu mer. Där kan Socialdemokraterna bara ”följa John”. Men de välmående väljare med lyckliga välordnade liv som inte bara ser sin egen plånbok  – där finns en potential.

Moderaterna har idag ett bergfast stöd och Fredrik Reinfeldt kan historiskt bli den mest populära och landsfaderliga statsministern sedan Per Albin Hansson. Mycket är välförtjänt, med jobbskatteavdragen och den skickliga hanteringen av svensk ekonomi i krisen. Men Moderaterna saknar i sin politiska framtoning empati. Jag skrev om denna empatibrist redan den 13 januari 2010 och under det år som gått tycker jag den bilden gång på gång tyvärr har bekräftats.

Vi är många, bland andra Moderaten Judit Burda och jag, som kritiserat empatibristen när det gäller F-kassereglerna där allt fler mycket sjuka blivit fruktansvärt illa behandlade. Men Moderaterna, som drivande kraft i Alliansen, lyssnar inte på kritiken. Där finns moderata undantag som Kent Persson i Örebro och Mary Jensen som hårt drivit vikten av empatin. Men det har blivit allt lättare för byråkrater i Försäkringskassan att åsidosätta läkares medicinska utlåtanden även  om att patienter är helt arbetsoförmögna.

Även A-kassan försämras nu.

Här skulle Socialdemokraterna kunna hitta sin pusselbit att återfå en dynamisk roll i politiken. Skuldbelägg inte de som är friska och lyckligt lottade, som har jobb och drar in pengar i samhället! Appellera till vår vilja att bidra till att också de sämre ställda får det bättre. Argumentera för var högre skatter gör samhällsnytta och hjälp till att kritiskt granska och bekämpa den destruktiva byråkrati som gör att vi vanliga medborgare idag misstror landstingets sjukvård, äldrevård etcetera.

För alla ”socialmoderater”  de som står och vacklar mellan höger och vänster och formar den så kallade mitten – vore det oerhört välgörande med en Socialdemokrati som försökte vinna dem med en egen politik, inte en som agerar ”följa John” efter Moderaterna.

Andra röster bloggar intressant om Socialdemokratins kris

/Paul Ronge

Uppdatering: Idag den 1 januari 2011 startar SSU:s Tvärdrag, som de skriver, den största eftervalsdebatten i arbetarrörelsen om Socialdemokratins kris. Dess chefredaktör Daniel Suhonen har redan tidigare efterlyst en ”varm blick på världen”.

Sommestad tvingar Socialdemokraterna att prata politik!

Igår fick statsminister Fredrik Reinfeldt ”Koreastatus” – 72 procent av svenska folket har enligt Aftonbladets opinionsundersökning förtroende för honom. Det är så högt så högre vore farligt, enligt statsvetaren Ulf Bjereld.

I triumfvagnen sitter också finansminister Anders Borg. Duon och radarparet minner om styrkan hos Erlander och Sträng – alltså de gamla Socialdemokraterna när vi hade rekordår, när svenska folket hade den högsta levnadsstandarden i Europa efter Schweiz och där ”villa, Volvo och vovve”, blev uppnåbara mål för varje arbetare.

Socialdemokraterna är i spillror och som någon uppgivet sade: ”Vem vill följa ett parti som ingen vill leda?” Nu finns i allafall två personer som anmält sitt intresse att ta över partiledarposten efter Mona Sahlin, mer eller mindre öppet: Ylva Johansson och Lena Sommestad. Johansson säger att hon är oortodox, Sommestad driver en idédebatt från vänster i partiet som det slår gnistor om. Hennes senaste bloggpost har fått över 50 (102 per den 30/12) kommentarer och bland debattörerna finns Stig-Björn Ljunggren (som försvarat de inblandade i ”Primegate”) och Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg. Den handlar bland annat om definitionen av tillväxt och hur tillväxten ska förenas med välfärdsbegreppet.

Lena Sommestad är som partiledarkandidat idag mer intressant än Ylva Johansson eftersom hon med sitt politiska fokus tvingar fram en diskussion mellan det som kallas vänster och höger i partiet.

Jag tror en sådan diskussion – som gärna får vara het och säkert kommer att innehålla en och annan ojust tackling eller rentav personangrepp –är nödvändig för att Socialdemokratin ska kunna resa sig. Men den måste leda till konsensus i en mängd viktiga frågor.

Det är precis det som fascinerade mig så mycket i Henrik Berggrens Palmebiografi : Trots sin retoriska svada och sina fantastiska internationella tal så var Olof Palme ju en ruffig resultatpolitiker, en hejare på att balansera falanger för att sedan stå som ledare för de idéer som vaskades fram. Det skrev jag om i bloggposten ”Vem krympte Socialdemokratin?”.

En kritik som jag hört från initierade Socialdemokrater mot Mona Sahlin var just att hon bara lyssnade ”åt ett håll”, på bara en falang.

Jag kommer ihåg Sommestad som en ganska blek miljöminister, kanske har jag fel. Jag vet inte ett dugg om hennes nätverk i sitt parti, hur duktig hon är på att debattera mot en durkdriven Fredrik Reinfeldt, hur stor karisma hon har, hur stor roll det spelar att hon inte sitter i riksdagen, om hon är för intellektuell för att gå hem hos en bred väljarbas eller om hon går hem i TV. Jag har ingen aning om hon är rätt partiledare för Socialdemokraterna och själv står jag utanför all partipolitik.

Men hennes sätt att kompromisslöst sätta politiken i centrum är som att öppna ett fönster och låta den friska luften strömma in i ett unket sammanträdesrum. Det blir som ett vaccin mot korridormygel, svågerpolitik och ”ger du mig din röst så ska du få ditten eller datten”-politrukandet.

För det tycker jag hon är värd en stor eloge!

Intressant när fler, som här Magnus Ljungkvist, börjar diskutera vilken politik Socialdemokraterna ska föra.

/Paul Ronge

Vem krympte socialdemokratin?

Mellandagar. Ute vilar snön vykortsvackert, inne härskar frid och stilla familjeliv. Snart glider vi in i 2011 och ett nytt spännande år.

När jag reflekterar över kriserna under året som snart gått slås jag av kraften i efterdyningarna:

  • BP-krisen, världens i särklass mesta oljekatastrof är – trots att läckan tätades  i höstas –ännu inte över.

USA stämde oljejätten den 15 december. Skadeståndet kan komma att uppgå till  143 miljarder kronor. Och i dagarna kom New York Times med en mycket kritisk och genomgripande granskning av säkerhetsmissarna på Deepwater Horizon i Mexikanska Golfen.

Efter hans presskonferens vid älgjakten i skogarna runt Trollhättan har skandalen kring boken ”Den motvillige monarken” rullat vidare. Enligt en opinionsundersökning i Aftonbladet vill en majoritet av svenskarna nu att han avgår i förtid.

  • Röda Korset kämpar fortfarande med sviterna av Johan af Donners förskingring.

Organisationen har förlorat cirka 30 000 medlemmar och tvingats skära kraftigt i sin personal. Förtroendet har fått en knäck som kan ta lång tid att reparera.

Det blev det inte, som vi ju vet –utan värre. Den katastrofala tågtrafiken under julhelgen har piskat upp stämningen mot SJ till rekordnivåer. Och när SJ går ut via sin presschef och säger att kritiken måste riktas mot politikerna, så hoppar SJ:s ordförande Ulf Adelsohn upp och menar att det är Trafikverket som ska fördömas.

Men det allra intressantaste –och för Sverige kanske viktigaste – krisen just nu är den som skakar Socialdemokratin. ”Primegate” där Niklas Nordström och hans grupp på PR-byrån Prime har fått fyra miljoner av Svenskt Näringsliv för att som aktiva politiska debattörer driva Socialdemokratin åt höger. Öppna strider där toppolitiker som Morgan Johansson anklagar Thomas Östros för att partiet förlorade valet.

Där Mona Sahlin i sitt avskedstal plötsligt tar avstånd från den politik hon gick till val på.

Där gamla muppar som Bengt Silfverstrand och Jan Andersson, som verkligen borde veta bättre, tar heder och ära av varandra i den socialdemokratiska bloggosfären.

För många år sedan gick filmkomedin ”Älskling jag krympte barnen”. Med en lätt travestering frågar jag: ”Vem krympte Socialdemokratin?”

Jag håller precis på och läser slutkapitlen i Henrik Berggrens Palme-biografi ”Underbara dagar framför oss”. Den är så bra så det har tagit mig en månad att plöja igenom de drygt 700 sidorna. Vissa kapitel har jag helt enkelt fått ”smälta”, insikterna har behövt sätta sig innan jag läst vidare.

Berggrens stora styrka är att han hela tiden placerar Olof Palme i sitt historiska sammanhang och beskriver tidsandan. I inre konflikter och svåra vägval inom partiet som ATP-striden, det trista tragglandet med löntagarfonder, Pomperipossadebatten med Astrid Lindgren och folkomröstningen om kärnkraften. Men minst lika mycket i förhållande till rekordåren, vänsterrörelsen-68, Vietnamkriget och det frostiga förhållandet till USA samt hela den internationella utvecklingen. Läser man boken noga så är det inte bara porträttet av Olof Palme som etsar sig fast, utan en mycket initierad bild av det inre livet i Sveriges då ojämförligt största parti. Ett parti att respektera, även om man inte alls delade dess värderingar.

Det är till exempel uppenbart hur mycket en antagonist som Moderatledaren Gösta Bohman ändå respekterade sin motståndare.

Palme fick slåss och lirka i konflikter med Gunnar Sträng och ett gammalt garde kring honom, hela tiden kompromissade han och vågade rådfråga. Som när han åkte till Bommersvik och fick klartecken av en åldrad Tage Erlander för att driva folkomröstning i kärnkraftsfrågan.

2011, den 28 februari, har det gått 25 år sedan Palmes död.

Jag har all förståelse för Aftonbladets Katrin Kielos uppmaning till partitoppen efter valkatastrofen:   ”Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er”. Men någonstans i föryngringen och förnyelsen så måste Socialdemokratin också knyta an till sin historia, hitta kontinuiteten. Och återfå värdigheten.

Med Ingvar Carlsson fanns kontinuiteten. Han blandade gammalt och nytt, var lagledare men tog de viktiga besluten.

Göran Persson gjorde mer eller mindre rent hus med Carlssons förtrogna. Han samlade sina statsråd, gav dem i jämförelse med Palme och Carlsson otroligt lite utrymme och drog sig inte för att läxa upp dem offentligt. Det blev en ganska strykrädd skara där Persson kunde lysa i eget majestät. Det kanske mest tydliga exemplet på att Persson infört en helt ny ledarstil var att han strypte finansministerns viktiga roll som motpol och eget maktcentrum. Erik Åsbrink har vittnat om hur han som finansminister blev totalt snöpt av Persson.

Så kom Mona Sahlin som lovade en rejäl idédebatt och en helt annan lyssnande ledarstil. Hon gjorde rent hus med Göran Persson och samlade sitt gäng. Och  nu efterlämnar hon en Socialdemokrati som är fullständigt vilse i pannkakan.

Visserligen kliver nu Ylva Johansson fram som en partiledarkandidat. Men hittills verkar reaktionen vara litet återhållsam: ”Bra att du vill, men vill vi ha dig”?

Jag råder alla Socialdemokrater att läsa ”Underbara dagar framför oss”. En slutsats jag drar som fullständig outsider är: Man ska vara rädda om varann. Det gäller både i partier och i familjer. Falangstrider som leder till att den ena sidan ”vinner” över den andra kan bli förödande i ett redan sargat parti.

Röda Berget, Peter Andersson, nemokrati, Högbergs tankar, och HBT-sossen är bara några röster inom bloggnätverket Netroots som diskuterar intressant kring Socialdemokratins kris.

/Paul Ronge

Uppdatering: Lena Sommestad har via sin blogg dragit igång en S-debatt som till 100 procent handlar om politik. Och som förs förhållandevis sakligt. Kolla kommentarsfältet! Om detta är hennes sätt att markera att hon kandiderar till partiledarposten så är det minst lika modigt som Ylva Johanssons utspel.