Paul Ronge

Adamo och News55 visar: Det våras för mogen journalistik

Det är över två månader sedan jag senast bloggade och det beror inte bara på att jag haft en rekordlång, skön sommarsemester.

Svaret har med ålder att göra. Läsarålder. Jag skriver så mycket för sajten News55 så att jag inte hinner blogga.

Under lång tid var ungdom det nya intressanta för allsköns kommunikatörer och framför allt för reklambyråerna.

All media skulle satsa på unga människor kring 30 och därunder. Varför? Jo, annonsörerna ville ha det så helt enkelt. Vi fick bland annat ungdomlig förnedringsteve med mobbning och skam i form av till exempel Paradise Hotel och Big Brother.

Jag har ett eget alldeles förskräckligt exempel från många år sedan, som numera är preskriberat, där jag kallades in för krishantering. Det var ett multinationellt och respekterat företag som sponsrade Paradise Hotel, men som absolut inte med sitt varumärke kunde stå för allt supande, ansvarslöst knullande och alla ideliga ”skämskuddar” programmen innehöll.

”Varför är ni där då?” frågade jag. ”Vi måste ju nå ungdomen”, svarade de. Vid närmare eftertanke: Det behövde de ju inte alls. I alla fall inte på det sättet och i det programmet, som ju i praktiken blev helt kontraproduktivt. Så bolaget lämnade sponsorskapet och idag är krisen glömd.

Visst är ungdomen viktig, men på senare år har det också blivit klart att ålder och insikt också har sina fördelar. Gråa hår behöver inte bara innebära att man snart ska dyka ner i kistan, utan kan också vara ett kvitto på att man haft lite längre tid på sig att tänka och bli klokare. Fortfarande är människor 55+ en köpstark, ofta aktiv och äventyrslysten målgrupp, även om den stora pensionsbluffen håller på att snabbt utöka antalet fattigpensionärer. Vi är alla individer och vill bli behandlade som det, även efter det att vi uppnått pensionsåldern.

Just om detta skrev jag i krönikan ”Varför ska man buntas ihop bara för att man fyller 65” på nyhetssajten News55.

Och här närmar vi oss svaret på varför jag bloggat och kommer att blogga mer sällan under en tid framöver: Jag har blivit krönikör på News 55 under vinjetten ”Erfarna tankar”.

Jag stöder tanken med en sådan sajt som ser och skriver med ett seniort perspektiv och har också blivit glatt överraskad över att detta mer mogna tilltal också attraherar yngre människor. Allt fler söker sig till sajten och det är egentligen inte konstigare än att fria tänkare och debattörer som Leif G W Persson, Jan Guillou, Åsa Moberg och Amelia Adamo ofta får ett mycket stort genomslag även i yngre åldersgrupper.

Just Amelia Adamo har nog gjort mer än någon annan i Sverige för att markera äldre människors värde (inte minst för kommersiella aktörer och annonsörer), både med sina framgångsrika magasin och härliga oneliners i intervjuer. Nu har grundarna av News55, Artur Ringart och Fredrik Lundberg gjort samma sak, men i den moderna nyhetssajtens format.

I all blygsamhet vill jag följa i deras fotspår. På den korta tid jag varit krönikör har det hittills blivit nio krönikor. Bland andra: ”Därför är Zlatan ett geni även utanför fotbollsplanen”, Därför är det dags att införa en Lex Aida samt ”Brännmärk IS som djävulsdyrkare”.

News55 har knutit till sig krönikörer som Ulf Elfving, Jan Scherman, Lena Adelsohn Liljeroth, Sverker Olofsson, Cay Bond och Kattis Ahlström.

Nyheterna har alltid sin utgångspunkt i det som är viktigt, inget trams.

Och ja: Jag får betalt för att skriva (det tycker jag alla krönikörer och journalister alltid ska få för sitt arbete) men inte för att skriva det här på bloggen.

Andra skriver intressant om News55.

Paul Ronge

Franska facken som utpressare mot fotbolls-EM

I morgon, när EM i fotboll här i Frankrike invigs, sker det inför tre hot:

Vädergudarna

Det har knappast undgått någon att Paris haft de största vattenmassorna sedan slutet av 1800-talet. Halva Frankrike ligger mer eller mindre under vatten och TV-nyheterna är fyllda av bilder på folk som paddlar kanot till och från hemmet.

Terrorister

Nyligen avslöjades terrorister i Ukraina som planerade attentat under fotbolls-EM . Säkerhetsnivån till matcherna är rigorös, det är pass som gäller förutom biljett.

Facken

SUD och CGT är de två största facken och de hotar att lamslå Frankrike och skapa kaos inför invigningen i morgon. SUD slår till med landsomfattande transportstrejk, CGT stryper energitillförseln. Allt för att förhindra Frankrike att i demokratisk parlamentarisk ordning ändra lagen om anställning (Loi de travail)

Redan idag innebär stridsåtgärderna stora sopberg i Paris, där jätteråttor kalasar utanför restauranger. ”Vem vill sitta och äta i den här lukten”, frågade en restaurangägare uppgivet i Euronews.

Jag fascineras av hur facken här, utan att verka tänka efter en sekund, hoppar jämfota med spikskor på den vi i Sverige kallar ”tredje man”. Slår där det gör mest ont för helt oskyldiga. Restaurangägare i Paris till exempel, som säkert glatt sig åt en stor extra kundtillströmning. Fotbollsälskare som nu i privata bilar och via komplicerade tågrutter får försöka ta sig till fotbollsmatchen de betalat dyrt för att se.

Första gången jag på allvar fick kläm på den franska fackliga strategin var en brännhet sommar för sådär tio år sedan ( i Frankrike kallad canicule, mycket värre än en vanlig värmebölja, gamla och sjuka dog på kuppen). När det var som varmast (och när turister var som mest beroende) slog busschaufförerna till med strejk. I backen upp mot oss stretade en gammal gumma med två tunga matkassar med svetten forsande ner i ögonen.

Efter det har jag sett hur bönder blockerar motorvägar, hur hela tunnelbanesystemet i Paris upplöses i kaos, hur ett myller av människor sitter på golven och väntar på flyg som inte kommer att lyfta.

Det mest intressanta kommer sedan, när vi slår på TV:n för att höra dessa ofta så koleriska och verbala fransmän ta heder och ära av de militanta facken – som för dem måste kännas som rena plågoris. Icke! Istället visar de flesta ”förståelse”, de ”tycker det är jobbigt, men man måste ha respekt för fackens krav.” Och så vidare.

Ni ska veta att bara 8,1 procent av löntagarna är med i facket i Frankrike. Det gör ”förståelsen” och den makt som facken har här än mer obegriplig för mig.

Jag ser en vändpunkt i Sverige under storstrejken 1980. Sverige var i stort sett lamslaget och media var fullt av reportage om ”tredje man”. Ursinnet bland allmänheten var kompakt och riktades mest mot facken. Som arbetsmarknadsreporter kunde jag följa hur strykrädda facken blev efter det. Allt har därefter handlat om att ”tredje man inte får drabbas”. Också det kan ju gå för långt. Idag tror jag facken upplevas som alltför tandlösa, alltför lite benägna att slåss för sina medlemmar.

Det är ju bedrövligt att det Kommunal nu förknippas med är vidlyftig representation, spritfester och restaurangverksamhet med sexshower, istället för hård kamp för att få upp vårdbiträdenas, brandmännens och de andra viktiga samhällsarbetarnas löner och villkor.

Ett fack som slåss för sina medlemmar blir också mest respekterat av sina motparter i näringslivet. När jag blev ordförande i Aftonbladets journalistklubb på 1980-talet, slogs vi stenhårt tillsammans med grafikerna för högre löner och lyckades också. Jag upplevde aldrig att det förstörde relationerna mellan mig och Aftonbladets dåvarande chefredaktör Thorbjörn Larsson.

Jag tror svensk fackföreningsrörelse måste få lite mer ”jävlar-anamma” och inriktning på medlemsnytta för att hindra det manfall som råder.

Själv hoppas jag också att landets pensionärer och alla de som inser att de en gång ska bli pensionärer bildar en folkrörelse för pensioner man kan leva på. Läget idag är skandalöst och vi är grundlurade av politiker som själva stoltserar med guldkantade pensionsavtal.

Men jag skulle också gärna se att de militanta facken i Frankrike fick en riktig näsbränna, ett svidande nederlag som visar att det finns risker att ge sig på en oskyldig allmänhet och ett fotbolls-EM med metoder som faktiskt handlar om ren utpressning.

Kanske skulle det behövas en fransk översättning på det gamla svenska ordspråket: Lagom är bäst?

Paul Ronge

Varför hatar alla Mona?

Rubriken är en överdrift, men har, som de flesta rubriker, ett stort mått av sanning. Jag skrev nämligen en krönika i News55 där jag hoppades att Mona Sahlin skulle ha 10 liv ( jämfört med en ordinär katt som bara har nio) och komma tillbaka efter den senaste skandalen med bland annat osant intygande om inkomstuppgifter för att hennes livvakt skulle kunna köpa en 10-miljoners bostadsrätt på Solsidan i Saltsjöbaden. Och skandalen bara fortsätter.

Jag lade som vanligt ut länk till krönikan på sociala medier, där jag har drygt 15 000 följare på Twitter och över 4 000 vänner på Facebook.

Jag tror aldrig jag fått så mycket mothugg, många kommentarer från i övrigt sansade personer gränsar till rent hat. Mona Sahlin verkar för väldigt många inte ha några som helst försonande drag.

Ändå är kommentarerna hos mig förhållandevis resonerande och håller hög nivå. Av nyfikenhet kollar jag Flashbacks skvallertråd om Mona Sahlin. Det är som att hoppa jämfota ner i en ormgrop med rasslade skallerormar.

Det jag, och ett antal politiska kommentatorer och reportrar som följt henne noga, hävdar är att hon besitter en närmast unik politisk kompetens. Hon är alltid tydlig, nästan alltid öppen för media och kommunikativ, hon är orädd och passionerad i de frågor hon brinner för. Samtidigt har hon ett självskadebeteende när det gäller att slarva med ekonomi, att missbruka maktpositioner för sin familjs och sina vänners vinning och att göra skandal som får mig att ta mig för pannan.

Expressens avslöjande är ingenting att säga om och absolut ingen ”personförföljelse” som hennes advokat Claes Borgström hävdar. Gedigen grävande journalistik som min gamle kollega Christian Holmén, som chef för Expressens grävargrupp, ska ha all heder av.

Det jag frågar mig är varför hon är så hatad i så många läger?

Visst, hon har genom hela sin karriär varit en urbota ekonomisk slarver. Men vad händer dem som slarvar? De får parkeringsböter, de får förseningsavgifter och räntesmällar för förfallna fakturor, de får skattepålägg, deras ärenden går till kronofogden. Jag kan inte se att det är av godo, varken för plånboken eller för det egna nervsystemet att vara kass på att sköta sin ekonomi. Men: obs, obs, obs: Sahlin har aldrig fällts för stöld eller någon ekonomisk oegentlighet, Ändå hatas hon värre än de Panama-nissar som tjänat miljoner och ibland kanske miljarder på att bluffa det svenska skattesystemet.

Visst, hon är obildad skriver man i mina kommentarsfält. Vad var då giganter som lantarbetaren, senare finansministern Gunnar Sträng och muraren, senare multiministern Torsten Nilsson? Inte hade de mer av skolutbildning än Mona Sahlin. Det finns så många andra som funnit sin skolning i vuxen ålder, som är autodidakter och som aldrig fann sig till rätta i den traditionella pluggskolan, men där det gick hyfsat bra ändå. Jag är en av dem. Sahlin är en av de få som det anses legitimt att slå i huvudet för att hon inte är akademiker.

Visst, och nu närmar vi oss pudelns kärna i den senaste och allvarligaste skandalen: Kanske är hon sol och vårad eller tokkär i en yngre livvakt, eller har utnyttjat en så kallad ”toy-boy” som hon ju har gått så i bräschen för. Och hur heligt förbannade blir vi när män med makt beter sig på samma sätt? När Pehr G. Gyllenhammar blir pappa vid 81 i ett nytt förhållande – har det ingenting med hans position att göra? Berlusconi och alla hans unga damer? Presidentkandidaten Trump med betydligt yngre kvinna vid sin sida? Nej männen fnissar vi på sin höjd åt, men gud nåde Mona Sahlin om hon tillämpar sin makt för någon hon gillar.

Jag pratade idag med en av de mest erfarna politiska bedömare jag känner, som varit nära den socialdemokratiska maktelitens centrum ända sedan Kjell Olof Feldts glansdagar. Han tror att hatet mot Sahlin kan sammanfattas i ett ord: ”Gränslösheten”. Hon har aldrig satt staket mellan det privata och professionella. Vi får veta att hon blev gråhårig över en natt för att hennes barn dog, hon bjuder på allt och då blir det som att vi äger henne. Det är en teori så god som någon. Jag tror att precis som Mona Sahlin är unik så är också hatet mot henne unikt, komplicerat och sammansatt. Där ingår att kvinnor i kris drabbas mycket mer skoningslöst än män, där ingår en god portion Jante (hon ska inte springa omkring med en Louis Vuitton-väska, även om hon fått den i present av Liza Marklund), där ingår hat mot starka kvinnor som tar för sig, där ingår också det extra djävliga i hur jobbigt det blir när kvinnor angriper kvinnor som det gått lite bättre för.

Jag förstår inte hatet och jag känner hur det går över gränsen till mobbing.

Däremot är det helt klart att Mona Sahlin nu är politiskt död om hon inte hittar en väg ur krisen. Så här ser jag, som krishanterare. alternativen:

Antingen har Sahlin bestämt sig för att det hon gjort inte går att försvara eller förklara och att hon nu, vid 59 års ålder, vill gå in i anonymitetens dimma. Då gör hon helt rätt som flyr fältet, gör sig oanträffbar och vägrar intervjuer. Men det Sahlin då måste ha i åtanke är att hon också är borta från nya åtråvärda jobb. Hon kan inte blir generaldirektör, landshövding eller få något annat tobbjobb innan hon förklarat hur den här skandalen kunde hända. Sossarnas partitopp är ju helt stum och beröringsskräcken är total. Mona Sahlin blir en politikens Greta Garbo, men utan att bli ihågkommen för sina senaste filmer utan bara för sina senaste skandaler.

Eller så går hon ut och förklarar sig. Jag tror folk kan förstå om hon säger som det är och då finns det ändå en möjlighet, även om den är liten, att hon kan komma tillbaka. Mitt råd till Mona Sahlin är då att hon skulle ge den exklusiva intervjun till Christian Holmén och Michael Syrén på Expressen som grävde upp hela historien. Kan hon besvara deras mest obekväma frågor, de som är mest kunniga, så skulle hon kunna vara tillbaka i matchen.

Andra skriver intressant om Mona Sahlin

Paul Ronge

Uppdatering: Leif GW Persson verkar tänka litet som jag: Mona Sahlin har aldrig skott sig själv i politiken, hon är vänfast och välformulerad. Han avslutar med att Sahlin kan komma till honom om hon vill ha råd och hjälp.

Mitt krisråd: Miljöpartiet bör avgå ur regeringen!

Ingen med minsta minimala intresse för politik har den senaste tiden kunnat undgå att märka att Miljöpartiet befinner sig i rungande kris.

Krisen har egentligen eskalerat under lång tid, smygande växt fram som en riktigt allvarlig sjukdom.

Det skulle ta alldeles för lång tid att rada upp alla besvikelser, misslyckanden och tillkortakommanden här, För att nämna några:

Bakläxa på nedläggning av Bromma flygplats och Förbifart Stockholm, fiasko och svekdebatt om flyktingpolitiken och nu senast det tyska brunkolet som säljs av Vattenfall för kommersiell utvinning – en präktig miljöskandal väntar i kölvattnet av att Tyskland lägger ner kärnkraftsverk.

Och igår kom så den riktiga härdsmältan för partiets krishantering, försöken att tubba SVT:s Aktuellt-redaktion att inte ta upp kritiken mot Mehmet Kaplan om de i utbyte fick ännu mer kritiska röster mot Yasri Khan (miljöpartisten som avgick efter att ha vägrat ta TV 4:s reporter Ann Tiberg i hand).

Att bostadsminister Mehmet Kaplan kunde äta middag med turkiska fascister, ha intensivt samröre med extremistiska islamister och täta kontakter med det odemokratiska turkiska regeringspartiet AKP som förföljer kurder och journalister var ju en praktskandal i sig. Hans avgång blev ofrånkomlig. Men värre ändå är att de båda språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin band sig så hårt vid masten med att intyga Kaplans demokratiska heder. Enligt dem är han en förträfflig person som inte har gjort något fel. Det betyder att hela den svenska väljarkåren får anledning att betvivla hur säkra Romson och Fridolin själva är i sin demokratiska kompass.

Behöver jag tillägga vilket sänke Åsa Romson blivit för sitt parti med ständiga grodor och ”felsägningar” som hon ofta efteråt har pinsamt svårt att förklara? Och då tillhör jag ändå dem som välvilligt tolkar att Romson bara klantade sig (i vanlig ordning) när hon kallade terrordåden den 11 september 2001 i USA för ”olyckor”. Om hon verkligen ville bagatellisera dåden så vore hon ju rent ondskefull och det tror jag inte på.

Jag har i flera sammanhang under veckan kommenterat Miljöpartiets kris, bland annat här i Expressen, SVT och Aftonbladet TV.

Gensvaret och engagemanget, bland annat på sociala medier som Facebook har varit stort, Miljöpartiets kris engagerar. Och den kanske för mig intressantaste frågan som folk ställer är: Har Miljöpartiet inga professionella kommunikatörer? Hur kan deras krishantering vara så usel? Någon tyckte jag skulle gå in och hjälpa Miljöpartiet ”pro bono”, alltså gratis.

Det kommer aldrig att hända. Jag har inga som helst band och ingen tillgivenhet för Miljöpartiet. Min ”pro bono”-kund är och förblir Läkare utan Gränser som jag tycker är fantastiska. Jag tror inte heller Miljöpartiets ledning är mottagliga för råd utifrån. Just nu tror jag de sitter som i en bunker, tycker fruktansvärt synd om sig själva och ser det som att hela världen är emot dem.

Men när jag som krishanterare möter ett kreativt problem har jag ibland svårt att hålla fingrarna borta, att låta bli att leka med möjliga lösningar.

Jag ser bara en konstruktiv lösning på Miljöpartiets kris – det är att avgå ur regeringen. Miljöpartiet är som ett band som är ute på turné, spelar falskt och gör bort sig på ställe efter ställe. Som hade behövt en manager som hade sagt: Ni måste repetera, ni måste kunna låtarna, ni måste skaffa scenvana innan ni turnerar. Kort sagt: Miljöpartiet är inte regeringsdugliga. Nu är partiet också en cementklump runt fötterna på statsminister Stefan Löfven som får flaxa med armarna så att inte han och hela regeringen följer med i djupet.

Löfven uppmanas från flera håll att ta chansen att göra en regeringsombildning i samband med Kaplans avgång. Mitt råd: prata med språkrören! Gör klart att det allra bästa, även för deras egen skull, är att de avgår ur regeringen. Partiet behöver nu ägna sig åt inre tjänst, slicka såren, försöka analysera sina misstag och lappa ihop det som går att lappa ihop.

Löfven har hittills visat sig oerhört svag, att påstå att Socialdemokraternas ledning devalverats sedan Ingvar Carlssons tid är en extrem underdrift. Jag tror väldigt många socialdemokrater lider över kraftlösheten. Nu har han chansen. Han skulle kunna göra en regeringsombildning där han också bytte ut de tunnaste statsråden och jagade fram fler statsråd av Anders Ygemans kaliber. Han skulle ha chansen, men har han förmågan? Det återstår att se.

Andra skriver intressant om Miljöpartiet

Så skräms kommuner från att ta hjälp i kris

Det här korta inlägget riktar sig till kunder och sådana som jag, ”nördar” inom journalistik och media. Gillar ni inte sådant har jag all förståelse och då kan ni sluta läsa här.

Apropå dispyten jag precis haft med SR Medierna vill jag diskutera begreppet ”dyrt”.

Jag är god vän med Norbert Lang, det kulinariska snillet bakom nedlagda gourmetrestaurangen ”Paul & Norbert” i Stockholm. När Paul & Norbert hade haft sin åtrådda Michelinstjärna en tid berättade han suckande för mig: ”Det där var det värsta som kunde hända oss. Nu kommer inte gästerna ens in och kollar våra priser, de utgår från att restaurangen är för dyr”.

Det går jättebra för Norbert. Sedan flera år tillbaka gör han succé som kännare och föreläsare om sparris och tryffel. Men jag kan intyga att han inte var för dyr i förhållande till vad man fick. En middag på Paul & Norbert var värd varenda krona.

Epitetet ”dyr” är vad medier tar till mot mig, lokaltidningar liksom nu senast Medierna. Det är liksom formulär 1A. Även om krishanteringen varit ytterst framgångsrik, lett till en bättre och mer kvalificerad kommunikation och bidragit till att kunden sluppit göra bort sig, så är den ändå alltid ”dyr”. Eller ”för dyr”.

”Skandal” ryter Joakim ”@HotLamotte” Lamotte i Medierna om de 150.000 jag kostade Grums kommun, exklusive moms och utlägg. I fallet Grums var ju skandalen att Lamotte svartmålade en hel bygd, att intervjun med kommunordföranden Leif Haraldsson blev för bra för att sändas och att Lamotte konsekvent vägrade att emot statistik och fakta som kommunen ville ge honom som underlag för hans reportage. Resultatet blev att Haraldsson fick stöd av kommuninnevånarna och gick stärkt ur granskningen.

Kommuner och landsting behöver ofta kommunikationshjälp. Konsulterna Birger Lycken och Per Daléus från PR-byrån Westander argumenterar klokt för detta i Resumé.

I andra sammanhang får kommuner och offentliga myndigheter köpa in tjänster utan knorr från media. IT-tjänster, kompetensutveckling av HR-personal osv. Varför är just medieträning och krishantering så röda skynken?

Jag tycker motivet är solklart. Journalister med bristande kompetens och kvalitetstänk tycker naturligtvis det är jobbigt att granska mer förberedda personer, sådana som har lättare att hantera kritiska frågor från media och argumenterar bättre.

Just detta gör ”dyr”-argumentet så ohederligt. Kommuner, landsting, myndigheter och affärsdrivande verk, som drivs via offentliga medel och skattepengar, ska helt enkelt skrämmas att inte använda medietränare och kriskonsulter eller i övrigt satsa på att utveckla sin kommunikativa kompetens.

Det finns viktiga undantag och de finns bland de mest kompetenta granskarna. Ali Fegan, Uppdrag Granskning, säger till exempel i Medierna att bra medieträning och krishantering tvingar dem att själva bli bättre. Att bli ännu noggrannare.

Alla normalt tänkande människor sätter ordet dyr i relation till någonting. Dyrare än vad – andra konkurrerande företag? Andra varor eller tjänster på marknaden? Eller dyrt i förhållande till att man inte fick valuta för pengarna? De priser som tas för medieträning och krishantering är marknadsmässiga i förhållande till företag, organisationer och offentliga verksamheter. Men drabbar sällan någon privat. Så är det inte med advokatbranschen. Jag har vänner som blivit ruinerade för att de hamnat i civilrättsliga tvister och dömts av tingsrätten att också betala advokatkostnaderna.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge