Paul Ronge

Vad gör partierna för att förtjäna min röst?

Jag vill inte medverka till att spä på politikerföraktet, men jag måste fråga: vad gör partierna i år för att förtjäna våra röster?

Det politiska läget är mycket komplicerat. Sverigedemokraterna kan bli näst största parti och kommer att ställa långtgående krav på en invandrarfientlig agenda och inflytande på politiken. Det är ett dilemma för övriga partier som inte kan gömmas bakom fluffiga valaffischer. Johan Hakelius beskriver dilemmat i en krönika i Expressen.

Han tar till ett plågsamt galghumoristiskt bildspråk:

”Tanken verkar vara att man förblir fläckfri, även om man dagligen måste rulla sig i dynga, om man bara låter bli att tala med grisen.

Om liknelsen ursäktas.

Och hur är det egentligen tänkt att renhetsspelet ska fortsätta efter 9 september, om valresultatet blir som det verkar bli? Sverigedemokraterna kanske får 70 ledamöter, som kommer att rösta för och emot alla förslag. Hur ska man undvika lorten då?”

Man behöver inte hålla med Hakelius om lösningen, att göra Sverigedemokraterna salongsfähiga, men problembeskrivningen är ”spot on”.

När det är så komplicerat, när både Ulf Kristersson och Stefan Löfven kommer att få stora svårigheter att bilda handlingskraftiga regeringar, väljer de att bortse från elefanten i rummet och köra budskapen: ”Lita på mig” (Kristersson) respektive ”lita på oss” (Löfven med en trojka av dem han ser som de mest populära ministrarna) på sina valaffischer. Jag kommenterar affischerna här, i SVT Morgonstudio.

Kristersson joggar och ser på bild ut som Michael Douglas i ”Falling Down” (varning för denna man i bilköer och på McDonalds). Löfven äter varmkorv. Annie Lööf vill ”framåt” (vilken partiledare vill bakåt?). Liberalerna har inspirerats av tomtens julverkstad och blivit rimsmeder. SD är i och för sig smarta som har två unga riksdagskvinnor på bild UTAN budskap. Men särskilt upplysande är det ju inte, utom att partiet vill byta image från ett parti för arga unga män. Miljöpartiet sticker ut med bästa kampanjen – miljöhotet är NU – brännande aktuell i alla avseenden. Däremot kan man ju fundera på om deras politiker har styrkan att göra något handgripligt åt hotet.

Undersökningar visar att väljarna skyr politisk reklam* och alltmer aktivt söker sin information på nätet. Partierna kastar ut hundratals miljoner på denna reklam, men har inte ens en länkhänvisning på affischerna, ett enkelt www. Som skulle kunna leda till mer kunskap och spännande chattar med intresserade väljare. 2018 borde moderna partier ha flyttat in valstugorna på nätet, har de ingenting lärt av Barack Obama?

Varför behandla väljarna som idioter? Alla politiskt intresserade ser ju problemen, varför inte problematisera, diskutera lösningar och ta väljarna mera på allvar?

Så här ser det ut med mina ögon:

Ulf Kristersson är beredd att bilda en Moderat minoritetsregering, eventuellt med Kristdemokraterna, som på något underligt sätt ska kunna regera med Sverigedemokraternas stöd utan att ge dem inflytande. Det spräcker Alliansen, där framför allt Centern men även Liberalerna, vägrar samröre med SD. Hur Kristersson i det läget ska kunna ”ta tag i Sverige” är en gåta.

Löfvens regering måste, om det rödgröna blocket blir större än Allianspartierna också släppas fram av dem, men blir ändå även fortsatt en minoritetsregering. Och fortfarande gäller ju att Alliansen är splittrad om hur den ska förhålla sig till SD.

Jag har sällan sett en sådan leda och missmod inför ett val som i år. Man söker inte det bästa alternativet utan försöker i bästa fall komma fram till det minst dåliga. Jag har i min vänkrets utpräglade demokrater som säger att de kommer att rösta blankt, helt enkelt för att partierna inte vinnlägger sig tillräckligt att göra sig förtjänta av deras röster.

I morgon, måndag, är det planerat att jag ska intervjuas av Expressen-TV om medietränade politiker. Om det är bra eller dåligt och hur man känner igen om en politiker är medietränad.

Jag kommer i så fall bland annat att säga att om det syns att en politiker är medietränad så har medieträningen per definition varit dålig. Medie -och budskapsträningar är till för att spetsa och förbättra kommunikationen kring det politikern verkligen tycker och står för, inte för att med papegojsvar och luddigheter dölja det som är problemen.

Att förstärka det äkta. Lite av den äkthet, rakhet och passion jag saknar i valrörelsen som helhet.

Paul Ronge

* Så här skriver Erika Freijs i SvD 12/8: ” Vanlig politisk reklam går nämligen inte hem längre. Endast var sjätte svensk är positiv till politisk reklam. Det visar en ny undersökning från Novus som intresseorganisationen Sveriges Annonsörer låtit göra. Och då plöjer ändå riksdagspartierna ned drygt 340 miljoner kronor på reklam.”

När media förstör liv ska det åtminstone kosta

Fredagen den 8 juni friades den så kallade TV4-profilen – kändis i hela Sverige och uthängd med namn i våra största medier – i en rättegång om misstänkt våldtäkt. Han friades alltså i tingsrätten, men kan fortfarande dömas i högre instans om åklagaren väljer att överklaga.

Men av en stor grupp människor framför allt inom #metoo-rörelsen är han ändå dömd, alldeles oavsett rättsläget.

”Ingen rök utan eld”, är ett av de mildare argumenten för att döma honom till kanske livslång stening i det svenska samhället. ”Något hände säkert i den där badtunnan”, tänker många. För honom har det inneburit förlust av ära och heder, av sin uppburna ställning som populär programledare och av miljoninkomster.

Dessutom poppar helt andra anklagelser upp i kölvattnet av den rent sexuella – till exempel att han är en elak och usel chef, att han bär sig åt som ett svin och mobbar personal. Folk som känt sig förfördelade ger igen av ren hämnd. En filmsnutt publiceras där han skäller och domderar, vilket ju inte har det minsta med målet att göra. I en annan filmsnutt är han rejält berusad och svamlig.

Då närmar vi oss ett karaktärsmord, vilket också Aftonbladet-profilen fick utstå. För att inte tala om Stadsteaterns förre VD Benny Fredriksson som inte längre finns i livet för att driva några processer.

De som orsakat den största skadan är faktiskt inte de som spred rykten och anklagelser på sociala medier. Det är istället de traditionella medier som hängde ut TV4-profilen med namn till tittare och läsare.

Detta föranledde, samma dag som TV4-profilen friades, SR:s Studio Ett att behandla frågan om namnpubliceringen, med mig och Pressombudsmannen Ola Sigvardsson som medverkande.

Jag menade där att det var fel att publicera och att det inte fanns något allmänintresse (något som media alltmer verkar förväxla med ett ”allmänhetens intresse”, alltså en nyfikenhet på snaskigheter som leder till många sålda tidningar och många klick).

Här är den mening i Pressens Publicitetsregler (frivilligt antagna som komplement till grundlagen av press, radio och teve) det handlar om:

”7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

I detta ”allmänintresse” ligger alltså att det ska finnas ett samhällsintresse, något som ”kräver offentlig belysning”. Medias problem är helt enkelt att det är svårt att hävda att det som hände i badtunnan för nio år sedan, åtminstone före en fällande dom, är så samhällsintressant så det kräver offentlig belysning.

Inom de närmaste veckorna kommer Pressens Opinionsnämnd (PON) med sina utlåtanden när det gäller ett antal namnpubliceringar under #metoo. En försiktig Sigvardsson medgav i radiointervjun att det skett ”övertramp”. Det är ingen djärv gissning att det kommer att ske tunga fällningar. Jag tror det kan handla om åtminstone TV4-profilen och Aftonbladet-profilen, kanske också SVT-profilen. Det är en ödets ironi att det är män inom media och kultur som mest ställts inför den gemensamma svetslågan av skvaller och anklagelser i sociala medier och publiceringar i traditionella medier.

Diket mellan det rena träsket på sociala medier och traditionella medier krymper i takt med att namnpubliceringar blivit allt fler och grövre. Förr kunde det räcka att jag uppmanade mina kunder att sitta still i båten och vägra uttala sig i traditionella medier, trots att drevet gick i sociala medier. Nu är det inte säkert längre. TV4-profilen uttalade fem ord: ”Det är så himla lågt”, vilket slogs upp stort när han hängdes ut. Aftonbladet-profilen sade mig veterligt ingenting i traditionella medier innan det small till för honom.

Så trots att Martin Timell är frikänd i tingsrätten är han ändå dömd. I sociala medier, men också av en bred allmänhet. Även om andra media, liksom Studio Ett, nu skulle välja att anonymisera honom i någon sorts senkommen respekt för pressetiken så vet ändå alla exakt vem det handlar om.

Sigvardsson tror att namnpubliceringarna, som fått så förödande konsekvenser för enskilda människor, är undantag. Att övertrampen berodde på den upphetsade stämningen under #metoo-rörelsen och att allt nu återgått till det normala. Jag är tyvärr inte lika säker, utan har en mörkare bild. Namnpubliceringar och beskrivningar av skandaler och snaskigheter som stör privatlivets helgd har blivit allt vanligare över tid. Så jag tror media ”vilar på hanen”. Det kommer att vara lugnt ett tag, i avvaktan på PON:s domar. Men tendensen är brutalare publiceringar, för att de säljer och skapar klick.

Straffet för människor som utsätts för mediedrev, liknande det som skedde i #metoo, kan vara livslångt, men straffet för media som fälls i PON för övertrampen är närmast en axelryckning. Man tvingas publicera sin fällning (och har traditionellt gjort det på undanskymd plats och med mindre textstorlek) och betalar en expeditionsavgift på högst 30 000 kronor. Medier med under 10 000 i upplaga kommer undan med 12 000 kronor. Detta är nålpengar för stora tidningsdrakar. Medier är som de flesta företag, ”money talks”. Kostar det enorma bötesbelopp och ett nedsmutsat varumärke så slutar ju företag som Telia att muta i Uzbekistan. Samma princip gäller nog svenska medier.

Sätt er in i de utsatta människornas situation! Att knappast våga gå ut i det underbara sommarväder som varit, för alla blickar man får! Tissel och tassel. Kanske ett glåpord eller någon hotfull åtbörd. Diplomaten Lars Danielsson, som skandaliserades under Tsunamin-katastrofen 2004, flydde landet liggande under en filt i sitt bilbaksäte i motsvarande situation.

Jag har haft kunder i den här situationen och vet att det är precis så här det fungerar. Det krävs inte mycket empati för att förstå vilket lidande, vilket ingrepp i privatlivet en offentlig skampåle innebär.

Jag inser förstås att många kvinnor har haft fruktansvärda upplevelser, men de jag anklagar här är de medier som utnyttjat #metoo-situationen och i något fall bokstavligen gått över lik.

Därför hoppas jag att de ”profiler” som vinner i PON kräver riktigt tunga skadeståndskrav i förtalsrättegångar mot de aktuella medierna. Jag tycker det borde handla om miljonbelopp. Jag är inte jurist och vet inte om det går. Men på kort sikt tror jag det är det enda som kan stoppa brutaliseringen och här handlar det om krossade karriärer, i värsta fall förstörda liv. Då måste det åtminstone kosta.

På längre sikt måste straffen för brott mot Pulicitetsreglerna bli hårdare. PON är för tandlöst (och det är en kritik mot institutionen, inte mot Ola Sigvardsson som är en utmärkt Pressombudsman).

Höj bötesbeloppet, åtminstone till 100 000 kronor! 30 000 är ett skämt. Och media måste tvingas ge fällningarna större utrymme på framträdande nyhetsplats.

Paul Ronge

Utan insyn inget immunförsvar – därför är Akademiens kris så djup

Svenska Akademien har gått från hemlig och överlägsen elitklubb till var mans niding. Alla talar om krisen, man har klätt sig i knytblus för att visa solidaritet med den sparkade ständige sekreteraren Sara Danius och skämten haglar om de fina hermelinerna som nu, blossande av skam, tvingas kräla i stoftet.

Kanske har Jonas Gardell satt fingret på den absolut viktigaste orsaken till krisen: ”Bakom slutna dörrar sker alltid något skamligt”. Han liknar Horace Engdahl med Gollum i ”Sagan om ringen”. All makt korrumperar och efter ett tag förvandlas det som var ett ansvar till en upplevd rättighet, något man försvarar med näbbar och klor. Och precis som Gollum blir så Horace Engdahls röst alltmer primitiv och grötig i sitt krav att behålla klenoden med all makt och alla förmåner.

Hans omdöme att Sara Danius är den ständiga sekreterare som lyckats sämst sedan 1786 (alltså av alla någonsin) blir ett meningslöst gläfsande som bara inger löje. Horace Engdahl kan nog betrakta sig som bortgjord hos svenska folket på obestämd tid.

Kriskonsulten Jeanette Fors-Andrée benar pedagogiskt upp de fel som gjorts i krishanteringen här i TV4.

Och naturligtvis är den offentliga pajkastningen helt förödande. Här har vi en av de mest internationellt ansedda svenska institutionerna av alla – som delar ut Nobelpriset i litteratur – och de ger sig på varandra som småbarn i en sandlåda.

Men grunden är ju oviljan hos majoriteten av Akademiens ledamöter att ta tag i kärnfrågan: Ska de hantera kritiken med respekt eller ska de fortsätta att låtsas som om det regnar?

Jag, som arbetat med krishanteringar i 20 år kan sammanfattningsvis konstatera: Inget gör ett varumärke (oavsett om det handlar om ledare, stjärnor, förebilder, organisationer eller företag) så skört som bristen på insyn. Bakom stängda väggar frodas divalater, korruption, mobbing, sexuell diskriminering, vänskapskorruption, förskingring och andra mänskliga olater som allra bäst. Insyn och förmåga att förstå och ta till sig kritik stärker varumärkets ”immunförsvar”. Man lär sig av omvärldens reaktioner, rättar till det som behöver rättas, och går vidare.

Den första och absolut viktigaste frågan att ställa sig i en uppseglande kris är – vad ligger det i kritiken? Och om jag upplever att en del av den är berättigad – vad gör jag då för att så snabbt som möjligt rätta till det som gått snett. Mycket vanligt är annars att man går in i förnekelse och motattacker: ”JAG har inte gjort något fel! Det är kritikerna som är illvilliga och dumma, eller ”det är en konspiration”, eller ”alltihop är mediedrevets fel”.

Sara Danius valde, enligt min mening, den rätta vägen genom att visa respekt för kritiken och vidta åtgärder. Hon erkände ”kulturprofilens” härjningar, hon tog in en oberoende advokatbyrå. Eftersom detta både handlade om vänskapskorruption och misstänkt jäv, genom Katarina Frostensons koppling till ”kulturprofilen” så hade krisen kunnat lösas långsiktigt om Frostenson blivit utesluten i den omröstning som genomfördes. Jag har uppfattat att Danius långsiktiga lösning var just att Svenska Akademien måste moderniseras, öppna sig mot svenskt kulturliv mera brett och bli mycket mer kommunikativt transparent.

Istället fick hon själv sparken. Och Svenska Akademien verkar sitta fast i en permanent och olöslig kris.

Min viktigaste resurs i krishanteringar är erfarenhetsbanken. Och den visar hur just detta med brist på insyn (och insikt) leder till katastrof nästan varje gång. 1980 avgick Transportbasen Hans Ericson efter omfattande representation på medlemmarnas bekostnad, en lyxlägenhet han fick på Östermalm och skattefusk. Han vägrade se någon substans i kritiken och ägnade all sin kraft att jaga ”läckor” och kritisera journalister. Hade det kunnat ske med bättre insyn och kontroll från revisorer?

I många år höll sig fackpampar hyfsat i skinnet, men 2016 var det dags för praktskandalen i Kommunal, med lyxresor, sjöar av sprit och uthyrning till en porrklubb. Ordföranden Annelie Nordström bad om ursäkt ”från djupet av sitt hjärta”. Vad tror ni om insynen? Hur kunde annars det skandalösa beteendet eskalera så fullständigt?

Och Sverker Martin-Löf som i decennier var en djupt respekterad företagsledare, som föll så tungt i SCA-skandalen 2015 med privatjet, jaktklubb och helikoptrar som fick hämta jagande direktörers whisky och plånböcker. Martin-Löfs ovilja att se någon substans i kritiken att direktörerna blivit fartblinda och hans envetna försvar att alltihop var en konspiration och ett mediedrev tvingade ju fram dramatiska ledarförändringar i Industrivärden och Handelsbanks-sfären. Knappast heller där någon insyn eller insikt. Inte heller fanns någon slav vid triumfvagnen som viskade i Martin-Löfs öras att inte heller han var odödlig.

Jag kan bygga på med exempel i det oändliga. Med insyn och insikt att man har ögonen på sig följer ju för normala människor ett konsekvenstänkande. Som: ”Om vi mutar i Uzbekistan så kanske vi får svårt att förklara det”. Eller: ”Om jag snor en massa pengar från en hjälporganisation jag jobbar för så kanske jag hamnar i finkan”. På psykopater hjälper ju inte sådana resonemang, men oftast på alla oss andra. Att agerande kan få konsekvenser.

Så min slutsats är given. En medling mellan Engdahls och Danius världsbilder verkar oförenligt som eld och vatten. Alla ledamöter i Svenska Akademien borde därför ställa sina platser till förfogande och en kunnig kommitté arbeta om stadgar och arbetsrutiner så de stämmer bättre med 2018 än 1786. Gärna under ledning av Sara Danius, som ju har hela bilden. Man måste kunna avgå ur en förening, allt annat är bisarrt. Och nya måste kunna väljas in. De enda tidigare ledamöter jag just nu ser som helt logiska i en sådan nybildning är Danius själv, Klas Östergren, Peter Englund, Kjell Espmark, Per Wästberg, Sara Stridsberg, Jesper Svenbro, Lotta Lotass och Kerstin Ekman. Resten av gänget kan gärna väljas nya.

Andra skriver intressant om Svenska Akademien.

Paul Ronge

Var finns Zuckerbergs medietränare?

Facebook-grundaren Mark Zuckerbergs mediehantering har hittills varit bedrövlig. Han ”kanske” kommer att ställa upp för den amerikanska kongressen, säger han. Han är inte bekväm med media. Trivs bäst i bakgrunden, mumlar han.

DI-reportern Andreas Cervenka är ”spot on” när han i ett rykande intressant inslag i podden DIgital helt enkelt frågar sig om Zuckerberg är rätt man att leda ett av världens tyngsta och mest publika företag.

Aktien har störtdykt och förlorat 18 procent, sedan de 16 mars då avslöjandet kom att 50 miljoner användarkonton hade hackats och använts av Cambridge Analytica för att bland annat hjälpa Donald Trump att vinna valet och leda Brexit-sidan till seger i UK. För övrigt rasar brittiska parlamentsledamöter över att Zuckerberg hittills vägrat inställa sig att höras av dem, utan enbart vill skicka underhuggare.

Zuckerberg har bett om ursäkt i stora tidningsannonser både i USA och UK och givit några få intervjuer. Jag såg den han gjorde för CNN och Zuckerberg framstod nästan som en stammande skolpojke, helt utan pondus och karisma. Hans förmåga att kommunicera och ingjuta nytt förtroende hos användare som känner sig manipulerade är ju helt avgörande för Facebooks framtid. Var finns hans medietränare? Är karl’n så arrogant eller komplett omedveten om mediedramaturgin så att han inte förbereder sina huvudbudskap och vilken som är den bästa retoriska modellen att föra ut dem? Tänk sedan på ironin att han byggt världens mest framgångsrika sociala medier-plattform på att människor lämnar ut sig fullständigt. De berättar om sjukdomar, om kärlekskriser, om sina gulliga barn och husdjur. Detta samtidigt som Mark Zuckerberg lämnar ut nästan noll om sig själv, han verkar ha en enorm ovilja att synas publikt.

Det finns naturligtvis något gulligt och rörande över detta, liksom hans enkla klädstil i jeans och T-shirt. Men respektingivande är det inte och knappast lugnande för alla aktieägare som får åka hiss ner i kolkällaren, mitt i brinnande högkonjunktur.

Zuckerberg har lovat skärpning och förbättringar, men jag tycker han undviker grundproblemet: Facebooks affärsidé är ju just att använda användarna som råvara, att ge annonsörer möjlighet att pricka in sin kundkrets perfekt med annonser. Hur ska han göra i framtiden? Kommer affärsmodellen att ändras? Facebook finns ju till för att tjäna pengar, inte för att göra folk lyckliga.

Jag är misstänksam och väldigt restriktiv med vad jag skriver om mig själv rent privat på Facebook. Den tankegången har jag utvecklat här på News55.

Men självklart ska alla få göra som de vill. Känner de ett stort värde i att få berätta om sina liv, få likes och bekräftelse så är väl allt i sin ordning. Jag tycker själv att det är trevligt att följa nära och kära i olika hörn av Sverige och se vad de håller på med, även om jag inte vill vara lika öppen.

I ganska skarpa inlägg och reaktioner från så kallade sociala medie-experter mot min krönika så ifrågasätts att jag tycker så. Men det tar jag lätt på, det är som praktfulla rallarsvingar genom öppna dörrar.

Däremot har jag en fundering: Varför funkar datainsamlingen så bra för de stora detaljhandelsföretagen? Åtminstone i Sverige och jag kan inte se varför det skulle fungera sämre i till exempel USA och UK.

Jag vet att det fanns en stor oro inom branschen när de, via kundkorten, kunde få fram massor av data via inköpen. Vem som hade hund, vem som köpte mycket chips och godis och så vidare. Jag medietränade i flera fall där rädslan gällde att kunderna skulle uppfatta den riktade reklamen (guld i all marknadsföring att pricka rätt kund med rätt produkt) som ”Storebror ser dig”. Det späddes på med kraftig kritik under en period i media.

Men den visade sig ju att kunderna hade inga problem med detta. Det blev ingen folkstorm och även den mediala kritiken försvann efter ett tag.

Varför fungerar det för Ica och Coop, medan Facebook hamnade i total kris när utnyttjandet av användarnas information avslöjades?

Kan det vara så enkelt att den riktade affärsreklamen fungerar mer som ”win-win”? Är jag hundägare så blir jag kanske snarare mer positiv när jag får ett erbjudande om hundmat till extrapris än om jag får den allmänna reklam som var legio för bara några år sedan. Som bara betyder en extratur till pappersinsamlingen.

Jag tror det riktigt allvarliga är den medvetna manipulationen av väljare som Cambridge Analytica iscensatte så skickligt och försåtligt både i Trumps valkampanj och i Brexit-omröstningen. Då blir Facebook i ett slag ett hot mot demokratin. De förkättrade ”gammelmedia” och ”mainstream-media”, det jag till skillnad från en del IT-gurus fortfarande kallar traditionella medier, slog tvärtom ett slag för demokratin när de avslöjande Facebook-skandalen.

Andra skriver intressant om Facebook

Paul Ronge

Så undviker du kris och offentlig skampåle – Jeanette och Paul inleder samarbete

Anders Borg blev av med sina viktigaste uppdrag. Allra-affären gjorde att Tomas Bodström fick sparken innan han ens tillträtt som landshövding. Vi ser skandaler passera revy i media. En del pikanta och en del ytterst allvarliga, som Telias mutor i Uzbekistan och Transportstyrelsens IT-haveri. Som mediehusens tystnadskultur och dubbelmoral när de hävdar nolltolerans och samtidigt blundar för uppenbara övergrepp. I kölvattnet av den världsomvälvande #MeToo-rörelsen ser vi nu också prov på katastrofala krishanteringar – företag och organisationer som står handfallna utan genomtänkt värdegrund.

Hur mycket av genanta krishanteringar, ogenomtänkta uttalanden och panikartade felgrepp hade inte kunnat undvikas genom krismedvetna beslut, grundliga förberedelser och hållbara strategier? Hur många drev hade inte kunnat undvikas genom bättre förståelse för medielogiken och mediedramaturgin? Vi är fullt övertygade om att flera företagsskandaler är självförvållade och går att förebygga. Och vi är fullt övertygade om att du kan minimera risken att förlora ditt anseende genom att snabbt ta kontroll över situationen istället för att springa på bollar som försvårar och förhalar mediehanteringen.

Den bästa krishanteringen är den som ser till att krisen inte uppstår. Och all bra krishantering början inifrån, genom rätt förberedelser. Därför har vi tillsammans utarbetat ett erbjudande som inte bara skapar en krockkudde som dämpar smällen, utan också dramatiskt kommer att förbättra dina möjligheter att kommunicera i fredstid, att få ut dina bästa budskap genom medias kritiska filter och använda dina egna sociala och digitala kanaler.

Gemensamt erbjuder vi:

● Utveckling av krisplan och krisgruppens arbetssätt

● Krisövningar med syftet att testa och förbättra krisrutinerna

● Identifiering av vilka kriser som kan drabba dig

● Utveckling av mediepolicy med riktlinjer för talespersoner

● Medieträning för att skapa trygga ledningsgrupper och talespersoner

● Strategier för att kommunicera komplexa frågor

● Utveckling av budskapsplattform och Q&A för verksamhetskritiska områden

● Genomlysning av organisationens värdegrund för att omsätta värderingar i praktiken

● Strategiskt bollplank och “second opinion”

● Utveckling av sociala medier-närvaron som fungerar som krockkudde vid kris

● Utbildning och workshops

Om du trots allt ändå hamnar i kris (och de värsta kriserna är oftast oväntade) så har vi båda tillsammans sannolikt den mest gedigna erfarenheten och kompetensen att hantera den.

Jeanette Fors-Andrée är Sveriges högst akademiskt skolade krishanterare med lång erfarenhet av förtroendekriser, komplexa kriser och mediala granskningar, bland annat från en unik roll inom Svenskt Näringsliv. Själv har jag 20 års erfarenhet som arbetsmarknadsreporter och politisk journalist på några av Sveriges största medier och därefter 20 år som medietränare och kriskonsult.

I förordet till vår gemensamma bok ”När drevet går – krishantering i praktiken” som utkom på Libers förlag 2015, skrev vi:

”Vi vågar påstå: Det är du och din magkänsla som avgör när det uppstått en kris. När problemen hopar sig, när den berömda reptilhjärnan slår till så att du inte kan tänka klart, när du mest av allt vill fly och gömma dig, när det känns omöjligt att kommunicera till medarbetare, kunder, medlemmar och media, när du vill skälla ut journalisterna och få utlopp för din frustration, när tungan blir torr och ångesten hamrar i bröstet. Ofta beror det på media som styrs av sin logik och sin affärsidé. Det är då det är dags att ta hjälp, för en viktig sanning är att man aldrig ska krishantera sig själv.”

Vi hjälper dig gärna när du väl befinner dig i torktumlaren. Men allra helst vill vi ge dig verktygen för att minimera den risken.