Paul Ronge

Kundservice – inget för robotar

Sveriges kommuner är i kris – fyra av fem tvingas skära ner.

Ett resebolag går i konkurs – plötsligt är tusentals resenärer runt om i världen strandsatta.

Ett kryphål uppstår trots ny lagstiftning – och kunder förlorar stora belopp efter omoralisk telefonförsäljning.

Överallt när företag och organisationer kommer i kris på sätt som drabbar kunder, medlemmar eller medborgare överlag är kundservicen den första frontlinjen. Arga människor, som känner sig kränkta och dåligt behandlade kontaktar gärna media och så är krisen i full gång på alla plan.

En bra kundserviceenhet med vettiga policys och praktiska riktlinjer fungerar som en skyddsvall, den kan stoppa, eller åtminstone mildra, en potentiell kris redan innan den uppstått.

Samtidigt är den på sina håll chockerande dålig och eftersatt. Inte i första hand på grund av personalen som ju ofta får en jobbig psykisk arbetsmiljö med utskällningar och glåpord. Utan för att företag myndigheter och organisationer på högsta ledningsnivå inte prioriterar kundservice. Kanske upplevs det inte tjusigt nog, jämfört med att skriva fina policyprogram eller medieträna direktörer att gå fram bra i TV . Ibland tror jag det är så illa (kanske omedvetet) att en dålig, okänslig kundservice uppfattas som lönsam eftersom den skrämmer bort kunder från att driva anspråk och ersättningskrav.

Jag har alltid försökt ha med detta perspektiv i de många krishanteringar jag varit med om som konsult de senaste 22 åren.

Men på senare tid har jag också som privatperson fått uppleva hur viktig kundservicen är – och dragit slutsatser som jag har nytta av i mitt arbete.

Det allra värsta: Robotisering, AI (artificiell intelligens) och outsorcing av kundtjänst till diverse öststater där kommunikationen får ske på i bästa fall knackig engelska. 5 olika alternativ du ska välja mellan med siffra och hashtag. Klagomål som måste framföras via trubbiga ”boxar” på företags hemsidor där de föreslagna alternativen kanske inte alls stämmer in med den berättelse du faktiskt har.

Allt detta kan sammanfattas i en mening: Du blir som kund inte sedd. Du upplever inte att det finns en människa bakom som kan se och värdera just ditt klagomål. Du är kanske ledsen, förbannad och besviken och får ett kallt och opersonligt bemötande. Självklart betyder det att skyddsvallen brister, att det hälls bensin på brasan så irritationen bara flammar högre.

Jag har några relativt färska exempel från min egen erfarenhet:

Jag fick vänta 12 timmar på att lyfta från en flygplats och hamnade på Arlanda mitt i natten då bussarna slutat gå. Och på flera timmar gick det inte att få taxi. Misär.

Men flygbolaget hade lovat att vi som drabbats skulle få den middag vi behövde äta på flygplatsen betald. Medresenärer såg att det gick att få en kupong på ett ställe och därmed betalt direkt, jag tog istället ett kvitto och ringde i efterhand för att få ersättning. Hamnade hos en handläggare utomlands ifrån som knappt kunde ge mig instruktioner på engelska och byråkratin kring att skicka in detta kvitto var dessutom så komplicerad att jag gav upp direkt. Jag hade råd att betala min middag. Flygbolaget tjänade in den notan och tjänar säkert också pengar på att anlita en billigare utländsk leverantör av kundtjänst. Men relationen till mig och mitt förtroende är förstört för lång tid framåt.

Jag fick en ny router av min teleoperatör.

Hur jag än följde anvisningarna på nätet kunde jag inte koppla min skrivare trådlöst. Det tog två dagar av intensiv kundtjänstuppvaktning hos båda bolagen innan jag kunde få reda på att det helt enkelt inte gick eftersom den nya routern var mobil och därför inte kompatibel med skrivaren. En sådan information borde jag, av en upplyst kundtjänst, från någondera av de berörda bolagen, kunnat få på två minuter.

Kränkande behandling från en servicepersonal på ett företag.

Det gick inte att mejla klagomål, utan man skulle försöka hitta rätt i mallade ”boxar” på en hemsida. När detta löstes genom att en kreativ handläggare lät mig mejla personligen till honom fick jag ett autosvar på engelska att mitt mejl var läst och att handläggningstiden var flera veckor!

Det hela löstes snabbt och resolut, främst genom att jag tog kontakt med kommunikatörer högre upp i kedjan och fick personlig hjälp.

Jag blev sedd, lyssnad på och fick problemet åtgärdat. Men rutinerna som fanns, med okänsligt autosvar och ingen mejladress, var ju bedrövliga. Jag är van vid kommunikation och kan finna alternativa kommunikationsvägar som ”rundar systemet”. Men hur fungerar det för andra människor som är mer försiktiga av sig, kanske konflikträdda och ovana med byråkrati? Hur många blir avskräckta och förlorar förtroendet?

Sensmoralen som jag ser det är att kommunikations-och marknadsansvariga hos företag och organisationer bör ta greppet över kundservice, framhäva hur viktig den är, stimulera personalen, utbilda med medieträning och retorikkurser och och ge den kommunikativa riktlinjer som fungerar och som stärker varumärket. Var försiktiga med automatiseringen – det är säkert utmärkt med AI i många sammanhang när rutiner ska hanteras effektivt. Men det är förödande att robotisera mänskliga relationer.

De mest insiktsfulla kunder jag haft genom åren har ofta haft detta perspektiv som något helt självklart. Det har givetvis underlättat mina krishanteringar.

Och därmed över till kommunernas aktuella kris. De kommunikativa utmaningarna kommer att bli jättestora när fyra av fem kommuner skär ner. Skattehöjningar, nedlagda skolor, försämrad vård och barnomsorg, integrationskostnader i många kommuner. Svåra politiska beslut där förvaltningschefer kommer att stå ansvariga inför allmänheten för genomförandet.

Hur ni än hanterar den krympande kakan – spara inte på kommunikationen! Det kommer att ha oerhört stor betydelse hur politiker och tjänstemän lyckas förklara de steg de vidtar och varför de valt just de prioriteringar de gjort. Men minst lika viktigt är det att lyssna, vara villig till förändringar vid konstruktiv kritik och att visa att varje person som klagar blir sedd.

Paul Ronge

Trumfesset i PR är alltid äkta vara

Debatten har gått het de senaste dagarna på sociala medier om moderaten Hanif Balis attack mot Carl Bildt (”grabben” som alltid haft fel om utrikespolitiken) Han får både kraftfulla fördömanden för sitt vildsinta svingande på Twitter och försvar från ganska tunga seriösa aktörer som tycker han har rätt i sak.

Han har petats från sina uppdrag i riksdagen och tvingats be Carl Bild om ursäkt.

Kvittrandet på Twitter för och emot, huruvida Bali har rätt i sak eller inte är bedövande. Ungefär på nivån kakafonin i en tropisk regnskog, där Bali är som den galna hackspetten i Kalle Ankas jul.

Jag förstår honom samtidigt. I den miljön måste man ropa högre och fräckare för att höras. Eller så håller man för öronen, eller kanske helt sonika tar en paus från sociala medier. Vilar öronen.

Men ju äldre jag blir och ju längre jag hållit på med PR (21-22 år nu), desto mer har jag lärt mig uppskatta äkthet och konsekvens. Det är också trumfesset i framgångsrik PR.

Alla vet att Bali driver sin hårda linje mot islamism och en generös invandrarpolitik för att han tycker så. Inte för att stiga i graderna i Moderaterna, inte för att stryka medhårs. Som många redan påpekat: Bali har fått kränka och förnedra motståndare i åratal utan annan konsekvens än mumlande aja-baja från partiledningen. Men när han angrep partiikonen Carl Bildt tog det hus i helvete. Man kan tycka extremt illa om hans politik och hans höga tonläge, men hans engagemang känns äkta.

Lika äkta är Greta Thunberg – och som hennes motståndare har försökt bevisa motsatsen! Högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell har tagit på entreprenad att ”bevisa” vilken marionett Greta är och hur styrd hon är av mäktiga manipulerande vuxna, till exempel PR-konsulter.

Hennes avslöjanden har flera gånger visat sig vara helt uppåt väggarna. Till exempel att Greta skulle ta betalt via en talarförmedling för föredrag. Men även om Greta Thunberg skulle få PR-hjälp så tycker jag kritiken är rent fånig. Jag har hjälpt otaliga företagsledare, organisationsledare och politiker under årens lopp. Det är allmänt accepterat att ledare och makthavare får medieträning och rådgivning. Varför blir det plötsligt fel om en 15-åring, som plötsligt hamnar i internationellt rampljus och bevakas av all världens media skulle få PR-hjälp?

En lång rad ”klimatförnekare”, Sverigedemokrater och andra, ofta med det gemensamt att de är medelålders och äldre män som tycker Greta ska gå i skolan och knipa näbb medan vuxna talar, stämmer in i kören.

Hon är rakt igenom äkta i sitt engagemang och därför är hennes belackare som hänvisar till hennes ringa ålder förlorade från början.

De framstår som pompösa Goliat-typer, samtidigt som Greta Thunberg gång på gång bevisar att hon lever som hon lär in i minsta detalj. Som att fara med en otroligt obekväm kappseglingsbåt över Atlanten till miljökonferens i New York istället för att flyga.

Jag diskuterar Greta i TV4 Efter Fem här.

Man vet helt enkelt var man har dem, dessa ”äkta typer”. Man behöver inte hålla med dem, tvärtom. Men med sin tydlighet bidrar de till att man lättare kan formulera sin egen ståndpunkt.

Det politiska landskapet är nu komplicerat och sannolikt mycket förbryllande för många genomsnittsväljare att begripa sig på. En ohelig allians S-MP-C-FP som ersatt den gamla invanda Alliansen. En moderatledare som kritiseras hårt även internt och som har svårt att hitta sin roll. Och så har vi KD-ledaren Ebba Bush Thor som är otroligt tydlig och konsekvent i sin oppositionsroll.

Hon driver ju samma politiska linje nu som hon gjorde när KD låg under fyraprocentspärren, skillnaden är att hon mer än dubblat sitt stöd till 8,4 procent (SIFO) i augusti. I mars, innan debaclet med avslöjandet om att Lars Adaktusson röstat mot abort 22 gånger i EU, låg KD på drygt 12 procent.

Man behöver inte hålla med henne politiskt (ja, jag upprepar detta mantra till leda) för att imponeras av tydligheten, konsekvensen och kanske framför allt ihärdigheten. Det är raka motsatsen mot att sätta fingret i luften och forma politiken utifrån vad som för stunden verkar ge mest väljarstöd.

Ebba Busch Thor kommer snart till vår Rotaryklubb. Det blir mycket spännande att höra hur hon tycker att oppositionspolitiken bör utformas i det nya politiska landskapet.

Paul Ronge

”Trumpenhet” ännu en modell för krishantering?

USA:s president Donald Trump tog i från tårna efter att Robert S Muellers III utredning om Rysslands påverkan på den amerikanska valrörelsen släpptes den 18 april.

De flesta skulle nog vilja sjunka ner till jordens medelpunkt av skam efter ett så avslöjande och pinsamt dokument. Här framgår att presidenten dubbelspelat, ljugit och myglat (inte minst i samband med de täta kontakter hans medarbetare haft med Ryssland och Wikileaks). Jag är körd”, utbrast han när det stod klart att Mueller fått uppdraget att utreda honom och Rysslands inblandning i presidentvalet 2016. Det mesta visste vi förstås innan, men samlat på över 400 sidor blir det en exposé över en president helt utan stil och värdighet.

Men en viktig lucka lämnar Mueller. Han kan inte slå fast att presidenten agerat olagligt. Men – vilket han noga påpekar – han kan inte heller konstatera att Trump INTE agerat olagligt. Det tar Trump till intäkt för att han skulle vara helt friad av Mueller!

Speciellt surrealistisk blir Trumps tolkning sedan Elisabeth Warren, demokratisk presidentkandidat, hävdat att Trump, utifrån rapporten, borde ställas inför riksrätt.

Han låtsas som om det regnar, allt skumrask som kommer fram skakar han av sig som en våt hund och triumferar på Twitter:

”No collusion, no obstruction”, twittrade han. Noll krishantering, eftersom han inte ser någon som helst orsak till det.

”En inställd spelning är en spelning det också” sa Ulf Lundell i ett mycket uppmärksammat och svårtolkat utspel 1991.

Jag tror man, med en lätt parafras, kan säga samma sak om Trump: ”En inställd krishantering är en krishantering det också”.

Han har under hela sin presidenttid ständigt visat samma strategi: Aldrig be om ursäkt, aldrig medge misstag, alltid anklaga media, politiska motståndare och andra kritiker för lögner och ”fake news”. Aldrig backa eller visa svaghet.

Ungefär som en person som lärt sig köra bil med husvagn, men aldrig lärt sig backa. Den är tvungen att köra framåt för att den inte kan något annat.

Och uppenbarligen (skrämmande nog) så fungerar det. Jag hör flera bedömare som är relativt säkra på att Trump kommer att vinna 2020 också och därmed sitta hela sin möjliga presidentperiod ut.

Delvis kanske det hänger ihop med hur han själv blir behandlad av media, han har ju utropat de mest tongivande mediehusen till ”folkets fiende” och de får allt svårare att bevaka honom objektivt. Expressens redaktionschef Magnus Alselind skriver bra om detta fenomen, journalister får inte stå i vägen för själva storyn.

Jag har sedan rätt lång tid New York Times (NYT) som husorgan. Har till exempel gjort det till en daglig vana att lyssna på dess podd ”The Daily” där Michael Barbaro lotsar en igenom de mest komplicerade politiska turer. Men flaggskeppen NYT, CNN och Washington Post har, säkert som ett svar på Trumps attacker och förakt, blivit fullständigt förutsägbara. Trump kan inte göra något bra. Med högkvalitativt genomförd journalistik med en tydlig agenda framställs han som buffel, mobbare, ignorant och storhetsvansinnig. Alltid. Det gör att man egentligen borde titta på Fox News (Trumps husorgan) lika mycket för att få en motvikt.

Trumps metod att hantera sina oräkneliga kriser och katastrofer är oerhört intressant just eftersom den fungerar – för honom. Metoden att avfärda all kritisk journalistik som fake news går ju igen hos starka ledare som Putin, Orbán och Erdoban. Kommer den att bilda skola? Hittills är det ytterst få här i Sverige som inte medger något fel när mediedrevet går: Carl Bildt i Lundin-affären, Sverker Martin-Löf i SCA-skandalen, Lars Idermark i Swedbanks penningtvättshärvan.

I Cecilia Wikströms fall, med de styrelseuppdrag hon hade vid sidan av hennes heltidsjobb som EU-politiker, tycker jag hon gjorde helt rätt som inte backade.

Hon kunde motivera att hon hade arbetskapaciteten att klara uppdragen, att många andra EU-politiker har sidouppdrag och att det var inkonsekvent av L:s ledning att först inte bara acceptera utan till och med gratulera till uppdragen, för att sedan dra öronen åt sig när det blev medialt intresse. Ögontjäneri kommer aldrig att inge respekt.

Många väljer istället att ”pudla”, men få ber om ursäkt för sitt agerande så otydligt och halvhjärtat som Erik Bengtzboe gjort i härvan om hans boende i pojkrummet i mammans villa i Nyköping. Han skulle ha varit skriven på mammans fritidshusadress, sade han. Allt medan hans familj, fru och barn, var skrivna i södra Stockholm. Nu har han till slut avgått från riksdagen och som länsordförande för M i Sörmland. Men han har hunnit bli både bortgjord och utskämd. Avgången kom efter för lång tid och alltför mycket sprattel och piruetter.

En av de viktigaste och svåraste uppgifterna för en krishanterare är att skydda kunden för sig själv, att hjälpa till så att rena panikutspel, häpnadsväckande bortförklaringar och konstiga ageranden inte uppstår. Att kunden får behålla sin värdighet mitt i infernot. Janne Josefsson, som nu slutat på Uppdrag Granskning, bildade skola i granskning och förnedring, som jag skriver här i Göteborgsposten. Alla skickliga grävande reportrar letar efter saftiga detaljer som också gör allvarliga skandaler underhållande för tittarna, läsarna och lyssnarna.

Allra bäst är en krishantering som ber om ursäkt där det finns orsak, förklarar där det finns oklarheter och tar konsekvenser där de behövs.

Förre skolministern (S) Aida Hadzialic kan tjäna som ett skolexempel. 2016 avslöjades hon för att ha kört rattfull. Hon höll en presskonferens, bad om ursäkt och avgick. Krisen var avblåst i sin linda. Så enkelt är det inte alltid, eller ens särskilt ofta.

Min poäng är snarare att det finns en mängd olika sätt att hantera en kris på och först i efterhand kan man se om man lyckats eller ej. Man börjar från noll i varje krishantering och ju mer man lär sig desto mer fattar man hur lite man begriper. Det ger ödmjukhet i hantverket och motverkar att man börjar gå på förströdd autopilot. Lätt är det definitivt inte.

Åtminstone är det inte så lätt som Charlie Stjernberg på PR-byrån Prime underhållande och humoristiskt beskriver här.

Paul Ronge

Om Busch Thor och att ta seden dit man kommer

Året 2018 är snart slut och jag upptäcker att jag bloggat allt mindre. Förr deltog jag med liv och lust i debatter på Facebook och Twitter, nu tar jag hellre ett tag med dammsugaren än går upp på sociala medier, så olustigt känns det.

Det beror nog inte bara på ålder och tilltagande lättja. Tonen har helt enkelt blivit för rå. Ofta ointellektuell, ibland rent ondskefull.

Som när moderate riksdagsmannen Hanif Bali twittrar om hur många oskulder en islamists pappa ”får knulla” när han dödats i Syrien.

Visst, han tar i sitt korståg mot den extrema islamismen upp viktiga sakfrågor – som att svenska skattebetalare betalar 20 miljoner till dess organisation Ibn Rushd som nämnda islamisten Yasir Al-Sayed Issa leder. Men varför detta språkbruk? Är det bara försök till ”klickbete” att sänka debattnivån så till den milda grad?

Så till den andra sidan. KD:s partiledare Ebba Busch Thor har skrivit en debattartikel om svenska traditioner, som hon menar hotas av en så kallad ”myndighetsvänster”.

Det har föranlett stenhård kritik, raljerande och förakt från vänster. Per Svensson, som jag respekterar som en av Sveriges vassaste kulturskribenter och som var en inspirerande arbetskamrat på Expressen, avfärdar inlägget som en ”försvarskamp för julskinkorna”.

Jag vet att han kan mycket bättre än så.

Helle Klein twittrar och får en hatstorm emot sig som tyvärr också inbegriper rejäla personangrepp. Men varför måste hon skriva att Bush Thor sällat sig till ”extremhögerns konspirationsteorier” och att hon som partiledare tydliggör ”det blåbruna blocket”?

Ingrid Lomfors, överintendent på Forum för levande historia, kallar Busch Thor för nättroll och hävdar att hon själv aldrig har påstått att Sverige saknar inhemsk kultur. Men det finns ju bildbevis på att det hon säger inte är sant.

Jag blir beklämd när debattörer jag respekterar läser Busch Thors inlägg som fan läser bibeln.

Det hon skriver är ju på kornet: Vill man integreras i ett samhälle så är det som att vilja välkomnas i ett hem. Att gå husesyn och ibland nicka vänligt gillande till det man ser. Då anpassar man sig. Eller som ordspråket säger: Man tar seden dit man kommer. Jag förstår metaforen, även om ett samhälle som Sverige givetvis inte bara innehåller familjelycka utan också fullständigt relevanta klassmässiga och politiska motsättningar.

Visst har vi svenska traditioner! Strunt samma att de ibland importerats från andra håll (som Lucian från Sicilien och köttbullarna från Turkiet). Ibland är det kuriosa: I Sverige tar vi män ofta av skorna när vi går på middag hos grannen (ett etikettsbrott har jag läst nu). I Frankrike får vi vackert låta bli. När min mormor och morfar kom hit på 1950-talet var nyfikenheten på det som var svensk kultur total. Morfar lärde sig svenska efter fyllda 50 genom att traggla sig igenom böcker och fick så småningom ett imponerande ordförråd. Han försökte äta kräftor (äckliga kräldjur, tyckte han) och lyckades i alla fall få i sig kräftstjärtarna.

Är du bortbjuden på middag så börjar du inte slåss med värden, du visar, om du är någorlunda väluppfostrad, tacksamhet för det du bjuds.

Jag tycker liknelsen är relevant som framgångsrecept för de nyanlända som kommer. Ingen kommer till exempel att tvinga muslimer att äta skinka. Men för den som aktivt anstränger sig för att integreras kommer det att gå bättre än för den som inte ens ids försöka lära sig bra svenska.

Jag tycker IS-krigare som förbereder terrorattacker, ofta försörjda av svenska trygghetssystem, är värsta sortens pack. Det finns överhuvud taget inga förmildrande omständigheter för de tre som nu åtalats och sitter i rättsligt förvar om de gjort det de anklagas för.

Jag kan inte fatta att Nacka kommun köpte in bostadsrättslägenheter så att en muslim kunde hysa sina tre familjer, trots att månggifte och bigami är förbjudet i Sverige. Jag kan inte fatta att partier som kallar sig vänster, eller feminister för den delen, försöker relativisera eller förminska hedersvåld, eller att Afghanistan är ett fullständigt kvinnofientligt samhälle, som Expressens Magda Gad rapporterat om. Det gör mig inte till en del av en blåbrun rörelse, jag vet var jag står.

Och det gäller också Ebba Busch Thor. När hon skriver om att låta invandrare ”gå husesyn” i svenska seder och bruk så är det ju att argumentera FÖR integrering. Om man stänger gränserna för invandrare, som SD vill, så finns det ju ingen anledning att integrera. För SD är detta ju också bara början. Sedan vill de börja skicka hem folk till sina ursprungsländer.

Varför kan vi inte resonera sakligt om invandringens och integrationens problem utan att diskussionen blixtsnabbt trappas upp till hysteriska övertoner? Konflikten på sociala medier för tankarna till de värsta fotbollshuliganernas uppgörelser, fast med ord inte knytnävar. Än så länge i alla fall. Och precis som vanliga fotbollsälskare kan fly läktarna för att deras barn inte ska hamna i skottlinjen för bengaliska eldar, flyr sansade debattörer nätet.

Jag vill ha mycket mer av nätsajten Kvartals förhållningssätt i svensk samhällsdebatt. Sakligt, rakt och på en intellektuell nivå som visar att man inte underskattar sina läsares/lyssnares förmåga att fatta.

Som här när Kvartals chefredaktör Paulina Neuding skriver, oerhört faktagrundat och intressant, i anrika New York Times om islamisters antisemitiska attacker på judar i Malmö.

Paul Ronge

Ge Annie Lööf chansen!

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven har av talmannen fått uppdraget att bilda en ny regering sedan Moderatledaren Ulf Kristersson kastat in handduken.

Dödläget är som gjutet i betong och svenska folket tar sig för pannan. Sandlåda! Stridstuppar som är helt adrenalinstinna av prestige. Idioter som målar in sig i hörn istället för att prata med varandra! Politikerföraktet bara växer och epiteten haglar på sociala medier och i det offentliga rummet.

Alla mer eller mindre kreativa förslag för att bryta dödläget faller på att politiker på femåringars sätt kniper ihop munnen och ställer sig med armarna i kors. ”Kan inte. Vill inte”.

Det jag beskrivit ovan är ett sätt att se på det som just nu händer i spelet om regeringsmakten.

Men det finns ju också ett annat sätt att betrakta det politiska kaoset, måhända mer konstruktivt.

I P1:s Ekots Lördagsintervjun 20 oktober, som vanligt genomförd av rutinerade radioprofilen Monica Saarinen, talar en av svenskt näringslivs största legendarer Pehr G Gyllenhammar klarspråk om den politiska situationen. Han tar totalt och otvetydigt avstånd från det i hans ögon ”fascistiska” partiet Sverigedemokraterna. Under inga förhållanden får en ny svensk regering ge partiet något som helst inflytande är hans tes.

Gyllenhammar, 83, kan i intervjun hänvisa till sin långa och rika erfarenhet, att många svenskar stödde Hitlers nazistparti även när illdåden och mördandet av miljoner judar var kända och hur en nazistisk och fascistisk våg åter väller över Mellaneuropa. Han har själv judisk bakgrund.

Näringslivet är splittrat, med exempelvis Antonia Ax:son Johnson som företrädare för linjen att stödja sig på SD. Men där finns också de som går drastiskt längre än Gyllenhammar. Näringslivsprofilen Darko Pervan avstår en investering på 1,7 miljarder i Klippan, som skulle givit 500 nya jobb eftersom SD där fick 30 procent i valet.

Han säger i Veckans Affärer att han kommer att förlora massor av miljoner, men det är värt varenda krona för honom, vars familj kom till Sverige i mitten av 1950-talet:

”Jag kan inte som invandrare belöna SD-anhängare eftersom deras politik bygger på att jag inte är välkommen här”.

I Filip & Fredriks ”Breaking News” den 15 oktober (jag medverkar cirka 15 minuter in i programmet – det går inte att se med adblock aktiverat) tog jag själv exemplet Norden. Både Norge, Danmark och Finland har ju misslyckats att hålla undan Sverigedemokraternas motsvarigheter från politiskt inflytande. I Norge är de med i regeringen, i Finland har Sannfinländarna regerat och i Danmark kan man nästan säga att de bestämmer, så har en invandrarfientlig och nationalistisk politik formats. Inte minst i slakten av Dansk Radio, med krav på mer nationalism, som till exempel att 48 procent av all spelad musik måste vara dansk.

I grunden står de demokratiska riksdagspartierna i Sverige inför två val: Antingen tillträder en ny regering med Sverigedemokraternas stöd, eller också blir det en regering med partier som samverkan över blockgränsen. Här är Centerpartiet centralt – i praktiken blir de två mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna vågmästare. De fäller avgörandet om Stefan Löfven eller Ulf Kristersson blir Sveriges nya statsminister. Men allra viktigast i den ekvationen är Annie Lööf.

Som Svenska Dagbladet beskriver idag, söndag, så är ju Lööf egentligen ingen mittenpolitiker. I flera frågor står hon till och med till höger om Moderaterna, inte minst när det gäller arbetsrättslagstiftningen, skolad som hon är i Timbrohögern.

Men på GAL-TAN skalan står hon klart profilerad i GAL (grön, alternativ, libertarian), med sitt absoluta avståndstagande från främlingsfientlighet och därmed från Sverigedemokraterna.

Lööf har lovat att äta upp sin högra sko om hon skulle sätta sig i en regering ledd av Stefan Löfven, djupare än så är det svårare att gräva ner sig i sin skyttegrav.

Och trots att Alliansen brakat sönder och samman så till den grad att Lööf och Jan Björklund hotade att aktivt rösta nej till Kristersson som kunde tänka sig att bli beroende av SD-stöd, så vidhåller Lööf att hennes förstahandsalternativ är en Alliansregering med stöd av Socialdemokraterna. Det är direkt verklighetsfrånvänt.

Det är därför sannolikt att Löfven, precis som tidigare Kristersson, snart tvingas erkänna för talmannen att inte heller han kan bilda en regering. Jag kan inte se att Annie Lööf i denna talmansrunda skulle tvärvända och ge Löfven sitt stöd eller sätta sig i hans regering.

Som jag ser situationen har Stefan Löfven nu ändå, paradoxalt nog, ett guldläge. Den borgerliga alliansen spricker inför hans ögon, utan att han ens behöver hjälpa till. Orsaken är ju inte hans machiavelliska begåvning eller stora statsmannakonst, utan kan enkelt stavas SD. Fem partier (V, MP, S, L och C) vägrar samröre med partiet.

Skulle Löfven också nu bli statsminister med C och L i regeringen skulle man kunna säga att han vunnit med hundra noll.

Och visst: Logiken säger att största partiet i en regeringskonstellation också har statsministerposten. Dock är det inte en evig sanning: Under Thorbjörn Fälldins trepartiregering i slutet på 1970-talet var det närmast självklart att statsministern skulle tas från mitten, även om Moderaterna blev störst. Det var först 1991 som Moderatledaren Carl Bildt kunde leda en borgerlig koalitionsregering.

Det finns inte heller någon absolut logik i att C och L stoppade en Moderatledd regering för att de inte accepterar att den tas gisslan av SD.

Jag kan ha fel, men jag tror inte den där ”hundra-noll-segern” för Löfven är realistisk. Den är helt enkelt för svårsmält för Centern, oavsett om Löfven flaggar för kohandel när det gäller LAS.

Socialdemokraterna är ett maktparti, precis som Moderaterna. Men om Löfven kunde göra eftergiften att stå tillbaka för Lööf, att acceptera att Centern får statsministerposten, skulle spelplanen ruskas om. Allra helst om S var beredda att sitta i en regering med C och L, kanske också MP. I andra hand släppa fram en minoritetsregering bestående av C och L, som naturligtvis skulle bli mycket svagare.

Som helt utanförstående, men med en lång erfarenhet av hur man bygger goda publika relationer, tror jag många väljare skulle finna det sympatiskt om åtminstone en av de båda statsministerkandidaterna inte var så förblindad av makthunger att han kunde se till landets bästa.

Men det är nog att hoppas på för mycket. Tyvärr tyder nog det mesta på att vi så småningom går mot ett extraval. Och då kan Jimmie Åkesson skratta hela vägen till valurnan.

Paul Ronge