Paul Ronge

SAS fiasko blev mördande reklam

Få har väl missat debatten om SAS nya reklamfilm där budskapet var: ”Vad är skandinaviskt på riktigt? Absolut ingenting”.

Efter kritikstormen togs filmen ner, för att sedan läggas upp igen för att den stod för ”SAS värderingar”.

Jag menar att filmens budskap är idiotiskt, på gränsen till intelligensbefriat. Vi har IKEA, Volvo, Ericsson, ABBA och hela det svenska musikundret, Spotify, Zlatan, Björn Borg, en matkultur med stjärnkockar verksamma internationellt, ALLT är inte importerat från högre stående kulturer till oss hedningar i norr.

Intressant är att PR-geniet Ingvar Kamprad valde helt motsatt väg när IKEA erövrade världen. Överallt ser man de blågula IKEA-komplexen där man, förutom möblerna, kan köpa sill, svenska köttbullar och svenskt brännvin till facila priser. Han tog med sig Sverige ut i världen utan Jante eller självskam. På samma sätt gjorde Nokia under sin storhetstid Finland känt och respekterat . Mobilerna förknippades med finsk sisu och företaget var stolt över sitt ursprung.

Alla kan göra fel, men en god regel är att om man har trampat i klaveret så bör man stå still och inte klampa omkring i det. Genom att SAS först lägger ut, sedan tar ner och därefter åter lägger upp filmen förstärker företaget intrycket av vinglighet och opportunism.

Aftonbladet hävdade i en ledare att ”trollkriget är här”, genom att kritiken mot filmen skulle ha kommit från ryska botar.

Aftonbladet menar att tesen bevisas av Twitterverktyget Hoaxy, när det är tvärtom. Aftonbladet underlät att visa en graf som talar om att inläggen huvudsakligen inte är bot-producerade, vilket avslöjas i en lång tråd från reportern Mattias Albinsson.

En av Dorothy Sayers deckare har titeln ”Mördande reklam” och utspelar sig i reklammiljö.

Och i SAS fall tror jag definitivt man kan kalla reklamen just ”mördande”. Som krishanterare, medierådgivare och allmän kommunikationsnörd är reklambyråernas roll i fiaskon av denna typ det mest intressanta för mig.

De är vana vid att man köper sitt utrymme, istället för att förtjäna det genom att komma med budskap som både kan väcka positivt medialt intresse och bli viralt genom att delas och diskuteras på sociala medier.

Det har fostrat en okänslighet för folks reaktioner, en mallighet och en ”nu ska vi tala om hur det ligger till”-mentalitet som inte fungerar längre i en tid när sociala medier bär fram ursinniga eldstormar som för tanken till det drabbade Australien.

Det finns ju en orsak till att folk installerar annonsblockerare på löpande band.

Det här gäller absolut inte alla byråer, jag sitter själv med reklammänniskor som främst arbetar med ”goda” företag och organisationer som inte vill bygga sina varumärken genom att provocera. Men det okänsliga tilltalet och de logiska kullerbyttorna finns där, som när Gudrun Schyman brände 100 000 kronor i Almedalen för att visa att kvinnor tjänar mindre än män.

Paulina Neuding uttrycker det så här i en krönika i Svenska Dagbladet, där hon bland annat skriver:

”Den svenska reklambranschen är genomgående tillrättavisande och föreläsande, och folk tolererar det med samma stoiska lugn som man tolererar så mycket annat.

I SAS fall låg det förstås särskilt mycket i farans riktning att man skulle välja att ägna sig åt godhetssignalering. Det är inte alltid roligt att vara reklamare och få frågor från kompisar om det stora flygbolaget man jobbar för.

Vi kan kalla det Meghan Markle-principen: Ju fler flygmil på samvetet, desto större behov att utsätta omvärlden för moralpredikningar.”

Det är elakt, men på kornet. Det jag tror stora företag kan lära är att lägga större uppmärksamhet på om de kampanjer som föreslås verkligen blir god PR, att de gynnar företagens varumärke och inte bara ger ”pang för pengarna”, i bemärkelsen att chockera och väcka uppseende.

All reklam är inte bra reklam, det har jag ofta fått påpeka när jag kommenterat olika kampanjer i media. Den internationella trenden verkar vara att allt fler företag låter stora PR-företag ta hand om mer av marknadsföringsbudgeten och kombinera den köpta uppmärksamheten med den förtjänade som bygger på traditionell mediebearbetning i kombination med delningar och klick på nätet. Jag tror det är helt rätt väg att gå.

Paul Ronge

Kundservice – inget för robotar

Sveriges kommuner är i kris – fyra av fem tvingas skära ner.

Ett resebolag går i konkurs – plötsligt är tusentals resenärer runt om i världen strandsatta.

Ett kryphål uppstår trots ny lagstiftning – och kunder förlorar stora belopp efter omoralisk telefonförsäljning.

Överallt när företag och organisationer kommer i kris på sätt som drabbar kunder, medlemmar eller medborgare överlag är kundservicen den första frontlinjen. Arga människor, som känner sig kränkta och dåligt behandlade kontaktar gärna media och så är krisen i full gång på alla plan.

En bra kundserviceenhet med vettiga policys och praktiska riktlinjer fungerar som en skyddsvall, den kan stoppa, eller åtminstone mildra, en potentiell kris redan innan den uppstått.

Samtidigt är den på sina håll chockerande dålig och eftersatt. Inte i första hand på grund av personalen som ju ofta får en jobbig psykisk arbetsmiljö med utskällningar och glåpord. Utan för att företag myndigheter och organisationer på högsta ledningsnivå inte prioriterar kundservice. Kanske upplevs det inte tjusigt nog, jämfört med att skriva fina policyprogram eller medieträna direktörer att gå fram bra i TV . Ibland tror jag det är så illa (kanske omedvetet) att en dålig, okänslig kundservice uppfattas som lönsam eftersom den skrämmer bort kunder från att driva anspråk och ersättningskrav.

Jag har alltid försökt ha med detta perspektiv i de många krishanteringar jag varit med om som konsult de senaste 22 åren.

Men på senare tid har jag också som privatperson fått uppleva hur viktig kundservicen är – och dragit slutsatser som jag har nytta av i mitt arbete.

Det allra värsta: Robotisering, AI (artificiell intelligens) och outsorcing av kundtjänst till diverse öststater där kommunikationen får ske på i bästa fall knackig engelska. 5 olika alternativ du ska välja mellan med siffra och hashtag. Klagomål som måste framföras via trubbiga ”boxar” på företags hemsidor där de föreslagna alternativen kanske inte alls stämmer in med den berättelse du faktiskt har.

Allt detta kan sammanfattas i en mening: Du blir som kund inte sedd. Du upplever inte att det finns en människa bakom som kan se och värdera just ditt klagomål. Du är kanske ledsen, förbannad och besviken och får ett kallt och opersonligt bemötande. Självklart betyder det att skyddsvallen brister, att det hälls bensin på brasan så irritationen bara flammar högre.

Jag har några relativt färska exempel från min egen erfarenhet:

Jag fick vänta 12 timmar på att lyfta från en flygplats och hamnade på Arlanda mitt i natten då bussarna slutat gå. Och på flera timmar gick det inte att få taxi. Misär.

Men flygbolaget hade lovat att vi som drabbats skulle få den middag vi behövde äta på flygplatsen betald. Medresenärer såg att det gick att få en kupong på ett ställe och därmed betalt direkt, jag tog istället ett kvitto och ringde i efterhand för att få ersättning. Hamnade hos en handläggare utomlands ifrån som knappt kunde ge mig instruktioner på engelska och byråkratin kring att skicka in detta kvitto var dessutom så komplicerad att jag gav upp direkt. Jag hade råd att betala min middag. Flygbolaget tjänade in den notan och tjänar säkert också pengar på att anlita en billigare utländsk leverantör av kundtjänst. Men relationen till mig och mitt förtroende är förstört för lång tid framåt.

Jag fick en ny router av min teleoperatör.

Hur jag än följde anvisningarna på nätet kunde jag inte koppla min skrivare trådlöst. Det tog två dagar av intensiv kundtjänstuppvaktning hos båda bolagen innan jag kunde få reda på att det helt enkelt inte gick eftersom den nya routern var mobil och därför inte kompatibel med skrivaren. En sådan information borde jag, av en upplyst kundtjänst, från någondera av de berörda bolagen, kunnat få på två minuter.

Kränkande behandling från en servicepersonal på ett företag.

Det gick inte att mejla klagomål, utan man skulle försöka hitta rätt i mallade ”boxar” på en hemsida. När detta löstes genom att en kreativ handläggare lät mig mejla personligen till honom fick jag ett autosvar på engelska att mitt mejl var läst och att handläggningstiden var flera veckor!

Det hela löstes snabbt och resolut, främst genom att jag tog kontakt med kommunikatörer högre upp i kedjan och fick personlig hjälp.

Jag blev sedd, lyssnad på och fick problemet åtgärdat. Men rutinerna som fanns, med okänsligt autosvar och ingen mejladress, var ju bedrövliga. Jag är van vid kommunikation och kan finna alternativa kommunikationsvägar som ”rundar systemet”. Men hur fungerar det för andra människor som är mer försiktiga av sig, kanske konflikträdda och ovana med byråkrati? Hur många blir avskräckta och förlorar förtroendet?

Sensmoralen som jag ser det är att kommunikations-och marknadsansvariga hos företag och organisationer bör ta greppet över kundservice, framhäva hur viktig den är, stimulera personalen, utbilda med medieträning och retorikkurser och och ge den kommunikativa riktlinjer som fungerar och som stärker varumärket. Var försiktiga med automatiseringen – det är säkert utmärkt med AI i många sammanhang när rutiner ska hanteras effektivt. Men det är förödande att robotisera mänskliga relationer.

De mest insiktsfulla kunder jag haft genom åren har ofta haft detta perspektiv som något helt självklart. Det har givetvis underlättat mina krishanteringar.

Och därmed över till kommunernas aktuella kris. De kommunikativa utmaningarna kommer att bli jättestora när fyra av fem kommuner skär ner. Skattehöjningar, nedlagda skolor, försämrad vård och barnomsorg, integrationskostnader i många kommuner. Svåra politiska beslut där förvaltningschefer kommer att stå ansvariga inför allmänheten för genomförandet.

Hur ni än hanterar den krympande kakan – spara inte på kommunikationen! Det kommer att ha oerhört stor betydelse hur politiker och tjänstemän lyckas förklara de steg de vidtar och varför de valt just de prioriteringar de gjort. Men minst lika viktigt är det att lyssna, vara villig till förändringar vid konstruktiv kritik och att visa att varje person som klagar blir sedd.

Paul Ronge

Trumfesset i PR är alltid äkta vara

Debatten har gått het de senaste dagarna på sociala medier om moderaten Hanif Balis attack mot Carl Bildt (”grabben” som alltid haft fel om utrikespolitiken) Han får både kraftfulla fördömanden för sitt vildsinta svingande på Twitter och försvar från ganska tunga seriösa aktörer som tycker han har rätt i sak.

Han har petats från sina uppdrag i riksdagen och tvingats be Carl Bild om ursäkt.

Kvittrandet på Twitter för och emot, huruvida Bali har rätt i sak eller inte är bedövande. Ungefär på nivån kakafonin i en tropisk regnskog, där Bali är som den galna hackspetten i Kalle Ankas jul.

Jag förstår honom samtidigt. I den miljön måste man ropa högre och fräckare för att höras. Eller så håller man för öronen, eller kanske helt sonika tar en paus från sociala medier. Vilar öronen.

Men ju äldre jag blir och ju längre jag hållit på med PR (21-22 år nu), desto mer har jag lärt mig uppskatta äkthet och konsekvens. Det är också trumfesset i framgångsrik PR.

Alla vet att Bali driver sin hårda linje mot islamism och en generös invandrarpolitik för att han tycker så. Inte för att stiga i graderna i Moderaterna, inte för att stryka medhårs. Som många redan påpekat: Bali har fått kränka och förnedra motståndare i åratal utan annan konsekvens än mumlande aja-baja från partiledningen. Men när han angrep partiikonen Carl Bildt tog det hus i helvete. Man kan tycka extremt illa om hans politik och hans höga tonläge, men hans engagemang känns äkta.

Lika äkta är Greta Thunberg – och som hennes motståndare har försökt bevisa motsatsen! Högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell har tagit på entreprenad att ”bevisa” vilken marionett Greta är och hur styrd hon är av mäktiga manipulerande vuxna, till exempel PR-konsulter.

Hennes avslöjanden har flera gånger visat sig vara helt uppåt väggarna. Till exempel att Greta skulle ta betalt via en talarförmedling för föredrag. Men även om Greta Thunberg skulle få PR-hjälp så tycker jag kritiken är rent fånig. Jag har hjälpt otaliga företagsledare, organisationsledare och politiker under årens lopp. Det är allmänt accepterat att ledare och makthavare får medieträning och rådgivning. Varför blir det plötsligt fel om en 15-åring, som plötsligt hamnar i internationellt rampljus och bevakas av all världens media skulle få PR-hjälp?

En lång rad ”klimatförnekare”, Sverigedemokrater och andra, ofta med det gemensamt att de är medelålders och äldre män som tycker Greta ska gå i skolan och knipa näbb medan vuxna talar, stämmer in i kören.

Hon är rakt igenom äkta i sitt engagemang och därför är hennes belackare som hänvisar till hennes ringa ålder förlorade från början.

De framstår som pompösa Goliat-typer, samtidigt som Greta Thunberg gång på gång bevisar att hon lever som hon lär in i minsta detalj. Som att fara med en otroligt obekväm kappseglingsbåt över Atlanten till miljökonferens i New York istället för att flyga.

Jag diskuterar Greta i TV4 Efter Fem här.

Man vet helt enkelt var man har dem, dessa ”äkta typer”. Man behöver inte hålla med dem, tvärtom. Men med sin tydlighet bidrar de till att man lättare kan formulera sin egen ståndpunkt.

Det politiska landskapet är nu komplicerat och sannolikt mycket förbryllande för många genomsnittsväljare att begripa sig på. En ohelig allians S-MP-C-FP som ersatt den gamla invanda Alliansen. En moderatledare som kritiseras hårt även internt och som har svårt att hitta sin roll. Och så har vi KD-ledaren Ebba Bush Thor som är otroligt tydlig och konsekvent i sin oppositionsroll.

Hon driver ju samma politiska linje nu som hon gjorde när KD låg under fyraprocentspärren, skillnaden är att hon mer än dubblat sitt stöd till 8,4 procent (SIFO) i augusti. I mars, innan debaclet med avslöjandet om att Lars Adaktusson röstat mot abort 22 gånger i EU, låg KD på drygt 12 procent.

Man behöver inte hålla med henne politiskt (ja, jag upprepar detta mantra till leda) för att imponeras av tydligheten, konsekvensen och kanske framför allt ihärdigheten. Det är raka motsatsen mot att sätta fingret i luften och forma politiken utifrån vad som för stunden verkar ge mest väljarstöd.

Ebba Busch Thor kommer snart till vår Rotaryklubb. Det blir mycket spännande att höra hur hon tycker att oppositionspolitiken bör utformas i det nya politiska landskapet.

Paul Ronge

”Trumpenhet” ännu en modell för krishantering?

USA:s president Donald Trump tog i från tårna efter att Robert S Muellers III utredning om Rysslands påverkan på den amerikanska valrörelsen släpptes den 18 april.

De flesta skulle nog vilja sjunka ner till jordens medelpunkt av skam efter ett så avslöjande och pinsamt dokument. Här framgår att presidenten dubbelspelat, ljugit och myglat (inte minst i samband med de täta kontakter hans medarbetare haft med Ryssland och Wikileaks). Jag är körd”, utbrast han när det stod klart att Mueller fått uppdraget att utreda honom och Rysslands inblandning i presidentvalet 2016. Det mesta visste vi förstås innan, men samlat på över 400 sidor blir det en exposé över en president helt utan stil och värdighet.

Men en viktig lucka lämnar Mueller. Han kan inte slå fast att presidenten agerat olagligt. Men – vilket han noga påpekar – han kan inte heller konstatera att Trump INTE agerat olagligt. Det tar Trump till intäkt för att han skulle vara helt friad av Mueller!

Speciellt surrealistisk blir Trumps tolkning sedan Elisabeth Warren, demokratisk presidentkandidat, hävdat att Trump, utifrån rapporten, borde ställas inför riksrätt.

Han låtsas som om det regnar, allt skumrask som kommer fram skakar han av sig som en våt hund och triumferar på Twitter:

”No collusion, no obstruction”, twittrade han. Noll krishantering, eftersom han inte ser någon som helst orsak till det.

”En inställd spelning är en spelning det också” sa Ulf Lundell i ett mycket uppmärksammat och svårtolkat utspel 1991.

Jag tror man, med en lätt parafras, kan säga samma sak om Trump: ”En inställd krishantering är en krishantering det också”.

Han har under hela sin presidenttid ständigt visat samma strategi: Aldrig be om ursäkt, aldrig medge misstag, alltid anklaga media, politiska motståndare och andra kritiker för lögner och ”fake news”. Aldrig backa eller visa svaghet.

Ungefär som en person som lärt sig köra bil med husvagn, men aldrig lärt sig backa. Den är tvungen att köra framåt för att den inte kan något annat.

Och uppenbarligen (skrämmande nog) så fungerar det. Jag hör flera bedömare som är relativt säkra på att Trump kommer att vinna 2020 också och därmed sitta hela sin möjliga presidentperiod ut.

Delvis kanske det hänger ihop med hur han själv blir behandlad av media, han har ju utropat de mest tongivande mediehusen till ”folkets fiende” och de får allt svårare att bevaka honom objektivt. Expressens redaktionschef Magnus Alselind skriver bra om detta fenomen, journalister får inte stå i vägen för själva storyn.

Jag har sedan rätt lång tid New York Times (NYT) som husorgan. Har till exempel gjort det till en daglig vana att lyssna på dess podd ”The Daily” där Michael Barbaro lotsar en igenom de mest komplicerade politiska turer. Men flaggskeppen NYT, CNN och Washington Post har, säkert som ett svar på Trumps attacker och förakt, blivit fullständigt förutsägbara. Trump kan inte göra något bra. Med högkvalitativt genomförd journalistik med en tydlig agenda framställs han som buffel, mobbare, ignorant och storhetsvansinnig. Alltid. Det gör att man egentligen borde titta på Fox News (Trumps husorgan) lika mycket för att få en motvikt.

Trumps metod att hantera sina oräkneliga kriser och katastrofer är oerhört intressant just eftersom den fungerar – för honom. Metoden att avfärda all kritisk journalistik som fake news går ju igen hos starka ledare som Putin, Orbán och Erdoban. Kommer den att bilda skola? Hittills är det ytterst få här i Sverige som inte medger något fel när mediedrevet går: Carl Bildt i Lundin-affären, Sverker Martin-Löf i SCA-skandalen, Lars Idermark i Swedbanks penningtvättshärvan.

I Cecilia Wikströms fall, med de styrelseuppdrag hon hade vid sidan av hennes heltidsjobb som EU-politiker, tycker jag hon gjorde helt rätt som inte backade.

Hon kunde motivera att hon hade arbetskapaciteten att klara uppdragen, att många andra EU-politiker har sidouppdrag och att det var inkonsekvent av L:s ledning att först inte bara acceptera utan till och med gratulera till uppdragen, för att sedan dra öronen åt sig när det blev medialt intresse. Ögontjäneri kommer aldrig att inge respekt.

Många väljer istället att ”pudla”, men få ber om ursäkt för sitt agerande så otydligt och halvhjärtat som Erik Bengtzboe gjort i härvan om hans boende i pojkrummet i mammans villa i Nyköping. Han skulle ha varit skriven på mammans fritidshusadress, sade han. Allt medan hans familj, fru och barn, var skrivna i södra Stockholm. Nu har han till slut avgått från riksdagen och som länsordförande för M i Sörmland. Men han har hunnit bli både bortgjord och utskämd. Avgången kom efter för lång tid och alltför mycket sprattel och piruetter.

En av de viktigaste och svåraste uppgifterna för en krishanterare är att skydda kunden för sig själv, att hjälpa till så att rena panikutspel, häpnadsväckande bortförklaringar och konstiga ageranden inte uppstår. Att kunden får behålla sin värdighet mitt i infernot. Janne Josefsson, som nu slutat på Uppdrag Granskning, bildade skola i granskning och förnedring, som jag skriver här i Göteborgsposten. Alla skickliga grävande reportrar letar efter saftiga detaljer som också gör allvarliga skandaler underhållande för tittarna, läsarna och lyssnarna.

Allra bäst är en krishantering som ber om ursäkt där det finns orsak, förklarar där det finns oklarheter och tar konsekvenser där de behövs.

Förre skolministern (S) Aida Hadzialic kan tjäna som ett skolexempel. 2016 avslöjades hon för att ha kört rattfull. Hon höll en presskonferens, bad om ursäkt och avgick. Krisen var avblåst i sin linda. Så enkelt är det inte alltid, eller ens särskilt ofta.

Min poäng är snarare att det finns en mängd olika sätt att hantera en kris på och först i efterhand kan man se om man lyckats eller ej. Man börjar från noll i varje krishantering och ju mer man lär sig desto mer fattar man hur lite man begriper. Det ger ödmjukhet i hantverket och motverkar att man börjar gå på förströdd autopilot. Lätt är det definitivt inte.

Åtminstone är det inte så lätt som Charlie Stjernberg på PR-byrån Prime underhållande och humoristiskt beskriver här.

Paul Ronge

Om Busch Thor och att ta seden dit man kommer

Året 2018 är snart slut och jag upptäcker att jag bloggat allt mindre. Förr deltog jag med liv och lust i debatter på Facebook och Twitter, nu tar jag hellre ett tag med dammsugaren än går upp på sociala medier, så olustigt känns det.

Det beror nog inte bara på ålder och tilltagande lättja. Tonen har helt enkelt blivit för rå. Ofta ointellektuell, ibland rent ondskefull.

Som när moderate riksdagsmannen Hanif Bali twittrar om hur många oskulder en islamists pappa ”får knulla” när han dödats i Syrien.

Visst, han tar i sitt korståg mot den extrema islamismen upp viktiga sakfrågor – som att svenska skattebetalare betalar 20 miljoner till dess organisation Ibn Rushd som nämnda islamisten Yasir Al-Sayed Issa leder. Men varför detta språkbruk? Är det bara försök till ”klickbete” att sänka debattnivån så till den milda grad?

Så till den andra sidan. KD:s partiledare Ebba Busch Thor har skrivit en debattartikel om svenska traditioner, som hon menar hotas av en så kallad ”myndighetsvänster”.

Det har föranlett stenhård kritik, raljerande och förakt från vänster. Per Svensson, som jag respekterar som en av Sveriges vassaste kulturskribenter och som var en inspirerande arbetskamrat på Expressen, avfärdar inlägget som en ”försvarskamp för julskinkorna”.

Jag vet att han kan mycket bättre än så.

Helle Klein twittrar och får en hatstorm emot sig som tyvärr också inbegriper rejäla personangrepp. Men varför måste hon skriva att Bush Thor sällat sig till ”extremhögerns konspirationsteorier” och att hon som partiledare tydliggör ”det blåbruna blocket”?

Ingrid Lomfors, överintendent på Forum för levande historia, kallar Busch Thor för nättroll och hävdar att hon själv aldrig har påstått att Sverige saknar inhemsk kultur. Men det finns ju bildbevis på att det hon säger inte är sant.

Jag blir beklämd när debattörer jag respekterar läser Busch Thors inlägg som fan läser bibeln.

Det hon skriver är ju på kornet: Vill man integreras i ett samhälle så är det som att vilja välkomnas i ett hem. Att gå husesyn och ibland nicka vänligt gillande till det man ser. Då anpassar man sig. Eller som ordspråket säger: Man tar seden dit man kommer. Jag förstår metaforen, även om ett samhälle som Sverige givetvis inte bara innehåller familjelycka utan också fullständigt relevanta klassmässiga och politiska motsättningar.

Visst har vi svenska traditioner! Strunt samma att de ibland importerats från andra håll (som Lucian från Sicilien och köttbullarna från Turkiet). Ibland är det kuriosa: I Sverige tar vi män ofta av skorna när vi går på middag hos grannen (ett etikettsbrott har jag läst nu). I Frankrike får vi vackert låta bli. När min mormor och morfar kom hit på 1950-talet var nyfikenheten på det som var svensk kultur total. Morfar lärde sig svenska efter fyllda 50 genom att traggla sig igenom böcker och fick så småningom ett imponerande ordförråd. Han försökte äta kräftor (äckliga kräldjur, tyckte han) och lyckades i alla fall få i sig kräftstjärtarna.

Är du bortbjuden på middag så börjar du inte slåss med värden, du visar, om du är någorlunda väluppfostrad, tacksamhet för det du bjuds.

Jag tycker liknelsen är relevant som framgångsrecept för de nyanlända som kommer. Ingen kommer till exempel att tvinga muslimer att äta skinka. Men för den som aktivt anstränger sig för att integreras kommer det att gå bättre än för den som inte ens ids försöka lära sig bra svenska.

Jag tycker IS-krigare som förbereder terrorattacker, ofta försörjda av svenska trygghetssystem, är värsta sortens pack. Det finns överhuvud taget inga förmildrande omständigheter för de tre som nu åtalats och sitter i rättsligt förvar om de gjort det de anklagas för.

Jag kan inte fatta att Nacka kommun köpte in bostadsrättslägenheter så att en muslim kunde hysa sina tre familjer, trots att månggifte och bigami är förbjudet i Sverige. Jag kan inte fatta att partier som kallar sig vänster, eller feminister för den delen, försöker relativisera eller förminska hedersvåld, eller att Afghanistan är ett fullständigt kvinnofientligt samhälle, som Expressens Magda Gad rapporterat om. Det gör mig inte till en del av en blåbrun rörelse, jag vet var jag står.

Och det gäller också Ebba Busch Thor. När hon skriver om att låta invandrare ”gå husesyn” i svenska seder och bruk så är det ju att argumentera FÖR integrering. Om man stänger gränserna för invandrare, som SD vill, så finns det ju ingen anledning att integrera. För SD är detta ju också bara början. Sedan vill de börja skicka hem folk till sina ursprungsländer.

Varför kan vi inte resonera sakligt om invandringens och integrationens problem utan att diskussionen blixtsnabbt trappas upp till hysteriska övertoner? Konflikten på sociala medier för tankarna till de värsta fotbollshuliganernas uppgörelser, fast med ord inte knytnävar. Än så länge i alla fall. Och precis som vanliga fotbollsälskare kan fly läktarna för att deras barn inte ska hamna i skottlinjen för bengaliska eldar, flyr sansade debattörer nätet.

Jag vill ha mycket mer av nätsajten Kvartals förhållningssätt i svensk samhällsdebatt. Sakligt, rakt och på en intellektuell nivå som visar att man inte underskattar sina läsares/lyssnares förmåga att fatta.

Som här när Kvartals chefredaktör Paulina Neuding skriver, oerhört faktagrundat och intressant, i anrika New York Times om islamisters antisemitiska attacker på judar i Malmö.

Paul Ronge