Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck.
Den sanningen måste svida för Alice Bah Kuhnke, hennes första tid som kulturminister har varit rena katastrofen.
Det är lätt att tycka synd om henne; kvinna, afrosvensk, med ett förflutet från Disneyklubben – långt från den vita medelålders heterosexuella man som vänstern älskar att hata. Så har det också dykt upp en försvarsarmé som hävdar att Alice Bah Kuhnke blir mobbad av ”kultureliten” på ett sätt som en manlig motsvarighet aldrig skulle bli. ”Skäms för helvete”, skriver till exempel Maria Sveland i ETC den 13 oktober och menar att hon ”förlöjligas och sexualiseras”.
Alice Bah Kuhnke kanske själv tror på den analysen. Hon har *avverkat* (Se uppdatering) flera pressekreterare under den här korta tiden, uppenbarligen har hon ansett det vara deras fel. I SVT Kulturnyheter förklarade hon karskt med ett Mowglicitat: ”Jag är tuffare än somliga tror”.
Problemet är att analysen är fel. Efter en katastrofal P1-intervju den 24 oktober, där Bah Kuhnke duckade för varje fråga, skrev Expressens kulturjournalist Gunilla Brodrej ”Hon har inte kompetens nog” och ”saknar kulturell kärna”. Jens Liljestrand menar att Bah Kuhnkes DN Debatt-artikel påminner om ”substanslös textreklam”, DN:s kulturchef Björn Wiman skriver: ”Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter”. Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg konstaterar att ”Makten är en svart kvinna” och förtydligar: ”Kulturminister Alice Bah Kuhnke är kvinna, afrosvensk och helt otippad på sin post. Ska det göra henne immun för diskussion?”
I Resumé vänder både Jeanette Fors Andrée och jag oss mot att Bah Kuhnke attackeras hårdare för att hon är kvinna.
Ingen av de kulturjournalister som kritiserar Bah Kuhnke kan anklagas för att vurma för en ”manlig vit heteronorm”, kanske allra minst Åsa Linderborg som jag tycker klockrent formulerar problematiken i rubriken: ”Makten är en svart kvinna” och den logiska följden: ”makten ska granskas”.
Det är alldeles för lättköpt att avfärda kritiken med att kulturministrar alltid får skäll, eller det föraktfulla: ”kultureliten är svår att tillfredsställa”.
”Får inte Alice Bah Kuhnke professionell medierådgivning?” frågar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i en bloggpost, som faktiskt andas omtanke om Bah Kuhnke.
Han har en stor poäng. Bah Kuhnke har gått från en populär kändis till en – vad jag förstår uppskattad- generaldirektör för Ungdomsstyrelsen till sin nuvarande position som är ett hundra procent makt, precis som Åsa Linderborg skriver. Vilken medierådgivare som helst skulle kunna tala om detta för henne: ”Du kan inte ta positionen som David när du har sådan makt, du kommer att granskas och om välmenande vänner tar fram offerkortet i ung afrosvensk kvinna så kommer du bara att förminskas och försvagas”. Så hade jag sagt om jag fått chansen – och från den utgångspunkten försökt hjälpa henne.
Det som händer toppolitiker som hamnar i hetluften som förra försvarsministern Sten Tolgfors, före detta partiledaren Håkan Juholt och nu Alice Bah Kuhnke är att de inte tar professionell hjälp utifrån, utan de använder sina partigängare som medierådgivare. Då blir det lätt en bunkerkänsla av ”vi mot dem”. Alla kritiker är ”dumma och har fel”.
Med de kunder jag har brukar jag inleda i en krishantering med att fråga inte var media har fel, utan var de har rätt i kritiken. Så börjar man med att hantera det, istället för att sätta på skygglappar och bygga vallgravar.
Jag tror det är en ganska bra utgångspunkt.
Andra skriver intressant om Bah Kuhnke.
Paul Ronge
Uppdatering: Utbildningsdepartementets statssekreterare Helene Öberg skriver nu till mig på Twitter: ”hon har inte avverkat flera pressekr, det är befintl anställda som turas om.” Jag vet inte om detta förtydligande gör Alice Bah Kuhnkes situation så mycket bättre, men vidareförmedlar ändå denna korrigering.
Apropå din ”uppdatering” så måste jag ju ändå säga att jag tycker det är märkligt att du i förstone skriver att hon har ”avverkat flera pressekreterare under den här korta tiden” när nu det inte tycks vara sant. Sånt ska man ju kolla upp INNAN man publicerar sig.
Oavsett det är det en gåta att Löfvén kunnat tillsätta en så inkompetent minister. Det drar ett löjets skimmer över hela regeringen. Till våren lär det bli ’extra val’ (”varför inte extraval”?).
Thomas: Hon har haft Emma Rung, som var pressansvarig under MP:s valrörelse. Nu har hon Hanna Lindström: http://www.regeringen.se/sb/d/119/a/249508 Jag tycker det är att blanda bort korten när Alice Bah säger att hon idag inte HAR någon pressis. Jag har vetat exakt vilken presskontakt hon haft i vilket läge. Men jag har, för att MP ska få ge sin syn, gjort en uppdatering. Frågar du mig är det ofattbart att Löfven inte satte en kompetent, professionell tillfällig kraft hos henne, som Jan Larsson, i avvaktan på en ordinarie pressekreterare.
Dessutom tycker jag det är för tidigt att avfärda henne som ”inkompetent”. Men kommunikativt har hon varit en katastrof och det beror sannolikt både på henne själv och hennes brist på kompetent medierådgivning.
Efter att ha fungerat som frifräsande konstnär i snart 50 år har jag blivit en smula allergisk mot uttalanden från politiker när det gäller just kulturpolitik.
Det som störde mig allra mest i hennes egen artikel var påståendet om att miljöpartiet alltid har haft ett så bra kulturprogram. Dels är det fel, dels var ju en av poängerna med hennes egen utnämning att hon blev miljöpartist först när hon erbjöds jobbet. Just hon kanske borde ligga lågt när det gäller det partiets historia….