Idag firas min 60-årsdag. Långborden står på verandan, lövruskor vid infarten, på eftermiddagen kommer nära och kära till ett lummigt och soligt Vikingshill.
Som någon uttryckt det på Twitter: Vem är man utan sin familj och sina närmaste vänner?
Där går tanken osökt till kungen, som nu tvingats ta avstånd från sina närmaste vänner och som har orsakat kris, splittring och vånda i sin egen familj. Silvia och Victoria som sammanbitet håller masken. Madeleine som i protest inte åker hem från New York ens för att fira sin födelsedag med familjen.
Ja, felet är kungens. Inte medias som Advokatsamfundets Anne Ramberg påstår och som här med rätta sågas av Thomas Mattsson. Inte ”mobbarnas” som Britta Svensson hävdar i en krönika med budskapet ”Lämna kungen ifred”.
Jag har i media, nu senast i TV4 Nyhetsmorgon hävdat att det bästa kungen kan göra är att i ordnade former lämna över tronen till Victoria, att abdikera. Jag är i gott sällskap: Opinionsundersökningar, Aftonbladets Karin Pettersson och Expressens K-G Bergström med fler. När är mindre viktigt, men det är viktigt att avisera att det kommer att hända. I samma stund förvandlas kungen till något av en ”lame duck”, men tappar också lyskraften som den mest åtråvärda jakttrofén i svensk medial offentlighet.
Kungen har uttryckt att denna möjlighet inte finns, ”så går det inte till” och därmed har han ofrivilligt blivit republikanernas bästa vän och bundsförvant. Genom att envist klamra sig fast bidrar han till att Sverige just nu verkar skena mot republik.
Till och med Herman Lindqvist, med sin kunskap i monarkiers brokiga historia, tror att den som nu händer kan bli den svenska monarkins död.
Jag tycker inte det är en katastrof om monarkin faller, statsskicket är i sin grund odemokratiskt. Men rent pragmatiskt har Sverige haft nytta av kungahuset, inte minst exportindustrin. När det fungerar får Sverige väldigt mycket PR för apanaget.
Därför blir det logiskt att vi som vill behålla monarkin vill se Victoria som drottning, som är så långt från punchmonarki och kaffeflickor man kan komma och på senare år blivit enormt uppskattad i alla sina offentliga framträdanden. Medan en smart republikan som Peter Althin tycker det är bra att kungen sitter kvar och chikanerar monarkin.
Även presidenter kan vara pilska och omdömeslösa, det räcker att påminna om Bill Clintons cigarrlekar och Jacques ”deux minutes” Chirac. Dominique Strauss-Kahn, som karaktäriserats som ”en brunstig gorilla” hade blivit nästa presidentkandidat att möta Nicholas Sarkozy, som ju också haft sina skandaler. Men risken är nog att en svensk republik skulle bli lika fadd och tråkig som Finlands, som inte haft någon president med lyskraft sedan Urho Kekkonen.
Ser vi till kungens krishantering så är den en katastrof. Hans intervju är inte förberedd, eller också är kungen omöjlig att förbereda. Hans kroppsspråk är som den plågade och skuldmedvetna eleven på förhör hos rektorn. Den enda dementin som är glasklart trovärdig är att han inte haft samröre med kriminella eller visste om att Anders Lettström skulle kontakta maffian.
På frågor som han var tvungen att vara förberedd på: Tex: ”Har ni varit på sexklubb? Har ni varit i miljöer med lättklädda flickor” blir det katastrof, han vill ha en definition på vad sexklubb är och svävar ut i ett resonemang om tyska ölmadammer.
Alla vuxna män vet om de varit på sexklubb eller ej. Frågan måste besvaras med: Inga kommentarer, ja eller nej. Annars blir man helt förlöjligad.
Staffan Dopping visar här hur kungen kunde ha svarat. Men det enda man här lär är hur Dopping skulle ha uttalat sig som kung. För kungen är det nästan omöjligt att hålla en budskapslinje ens i vanliga fall och än mindre i en rullande kris.
Den största mardrömmen i en krishantering är begreppet ”okänt slut”. Det vill säga att en kris bara fortsätter tills den som befinner sig i krisen är mer eller mindre krossad. Jämför med att gå lång tid på slak lina. Ju längre tid, desto säkrare att du faller.
Det gällde för Skandia, det gäller nu för HQ Bank, det gällde för Tiger Woods och gäller nu för Dominique Strauss-Kahn, det gällde för Refaat El Sayed och gäller nu för Victor Muller.
Nu har maffian talat – Mille Markovic tänker publicera komprometterande bilder och sedan blir det ett kattrakande om deras äkthet.
Fortsättning följer. Idag till exempel med strippor som vittnar mot kungen och nya avslöjanden från Camilla Henemark i Expressens papperstidning…
Andra skriver intressant om krishantering.
/Paul Ronge
Först av allt ett stort GRATTIS! till en ung och vital man! Intressant att ägna sin högtidsdag åt att blogga.
Tyckte själv det var kul att fira just det årtalet när man fortfarande är i full sving.
Annars är jag grundmurad republikan och hjärtligt trött på drevet mot kungen. Ja, vi vet allt det där. Är någon förvånad? Tycker mest synd om Victoria, det har jag alltid gjort. Den flickan har potential, men tvingas in i en omöjlig situation. Att bli drottning nu är nog inget hon önskar, i alla fall inte på de villkoren.
Har blivit allt mer allergisk mot journalistdrev. Läser Pihlblad. Oj vad många man glömt – men inte dom som var inblandade. Makten är korrupt. Så är det. Demokratisk kontroll underifrån är att föredra framför mediekontroll, men det är jag rätt ensam om att tycka.
Ha det bra!
Anna
Det är pinsamt att läsa alla dessa medierådgivares/PR-konsulters uttalanden/råd om att kungen bör abdikera och/eller om hur han borde ha uttryckt sig (för att klara sig bättre/undgå mediedrevet). Vad vet ni om detta egentligen? Vad baserar ni era förnumstiga uttalanden på? Ni uttrycker er som om det vore ett slags evidensbaserad vetenskap, och medierna är inte sena att hänga på, vilket självklart ger er PR – och DET är ni ju förvisso experter på…
Stort GRATTIS i efterskott! Som andra redan skrivit så väl, en vital och stilig karl i sina bästa år!
Kram
Ramona
Det finns inget att göra för att plötsligt få karlar, kungliga eller enbart berömda av en eller annan anledning, att bli ordenliga och trogna och präktiga, rumsrena i sitt sexliv. Människor är ofullkomliga, män som kvinnor. Vad man däremot kan försöka göra något åt är att inte glorifiera, subventionera dem som ärvt en otidsenlig position här i livet, bara därför att en institution funnits i århundraden. T.o.m fattiga Nepal har lyckats avskaffa kungariket och blivit republik. Hoppas de har lite mer pengar nu….vad vet jag..
Ersätt kungen med en totempåle.