I något dygn har en diskussion rasat om medias roll i valrörelsen. Är nyhetsjournalisterna i själva verket ”smygborgare” och ingår de i en konspiration för att rädda kvar Fredrik Reinfeldt vid makten? Är det orsaken till de många artiklarna och inslagen om ”Monas ras” och opinionsundersökningar som alla visar ett rödgrönt block på dekis och en Allians i vinnarhålet?
Själv diskuterade jag detta med vänsterdebattören och tidningen ETC ägare Johan Ehrenberg i P1 Morgon den 3 september. Han anklagade journalisterna för att gå sina borgerliga ägares ärenden och jag hävdade – med 20 års erfarenhet av kvällstidningsmiljön i ryggen – att så går det inte till i verkligheten.
Däremot vinklas all professionell journalistik och i valdramaturgin 2010 har Mona Sahlin allt reportrarna kan önska – dramatisk nedgång i opinionen, intern kritik och anonyma socialdemokratiska judaskyssar, färgstark personlighet, ”vinna eller försvinna”-stämpel och inte minst Toblerone. Den lilla chokladbiten som kletat fast och förföljer Sahlin 15 år efter affären. De rödgröna är en historiskt ny konstellation. Och ”kommunistspöket” kittlar i regeringsfrågan.
I tidigare val har exempelvis Bo Lundgren, M, dissats och Lars Leijonborg (”Lejonkungen”), FP, hissats.
Igår gick ett anonymt nätverk av journalister, under beteckningen ”Den allierade journalisten” ut i Aftonbladet Kultur med identiskt samma linje som Johan Ehrenberg: Att de borgerliga tidningarna vill vinna valet åt Alliansen.
Konspirationsteorin borde kunnat avfärdas med sakliga argument, lugnt och tryggt, eftersom den är felaktig. Istället gick ”journalistikens försvarare” i spinn.
På Publicistklubbens debatt om media i valrörelsen igår kväll tog förre SVT Rapport-reportern KG Bergström i så han nästan sprack i en bombastisk tirad om att den politiska journalistiken ALDRIG har varit så bra som den är idag.
Svenska Dagbladets Martin Jönsson, vanligtvis så analytisk och argumenterande, avfärdade i sin blogg debattinlägget i Aftonbladet Kultur som ”skrattretande i sin verklighetsfrånvändhet” och ansåg att det aldrig skulle fått publicerats.
När jag frågar på Twitter varför han tar i så hårt blir svaret:
”@paulronge Min gräns går ungefär här: vid ett gäng kampanjpajasar och en världsfrånvänd redaktör som ser konspirationer i varje mosse.”
Martin Jönsson talar här om Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och hennes motsvarighet på Expressen, Karin Olsson anser, precis som Jönsson, att inlägget aldrig skulle få ha publicerats.
Jag fattar inte argumentet. Om nu skribenterna är rädda för sina arbetsgivare i den här frågan (som ju faktiskt tar i med brösttoner) och dessutom kanske inte vill komma ut som ”rödgröna” utan hålla på valhemligheten, så är det väl OK? Dagligen publicerar Expressen och SvD (och många andra stora drakar) anonyma läsarkommentarer djupt under träsknivå. Inte sällan riktade med kvinnohat och otäcka personangrepp just mot Mona Sahlin.
Media torgför ju ofta anonymitetsskyddet som avgörande för en fungerande demokratisk press.
När argumenten tryter brukar ju rösten höjas. Och i det här fallet ser jag ingen anledning till det. Det finns så många sakliga argument för att Ehrenberg och ”den allierade journalisten” har fel.
Eller är det så att media reagerar med ryggmärgen och med självgod maktfullkomlighet bara hästsparkar mot kritiker?
Själv kritiserade jag igår Expressen för att några tiondelars opinionsövervikt i duellen mellan Sahlin och Reinfeldt blev ”Storslam” på förstasidan.
Expressen svarar då genom Fredrik Sjöshult att de tar lätt på ”konspiratörer”, där ju jag då väl får räknas ingå.
Den sakliga kritiken för övervinkling avfärdas helt.
Min slutsats är att media är alldeles för dåliga på att faktiskt medge övertramp och övervinklingar i praktiken- Bara i allmänna ordalag erkänner de ibland att fel begås.
Det finns en pösig självgodhet som faktiskt ger näring åt konspirationsteorier.
De som skadas mest av konspirationsteorier är ju faktiskt de rödgröna själva och allra mest Mona Sahlin. Som ett lag som fokuserar på att ge domaren ”det onda ögat” istället för att spela ett vinnande spel.
Sahlin har – genom eget beslut eller därtill rådd av sina rådgivare – drivit en rent usel valrörelse ur PR-synpunkt. Inget försök verkar ha gjorts att skapa en bild av en ledare och ett rödgrönt block med segervittring och tillförsikt. Sahlin har ofta föraktfullt anklagat Moderaterna för att fungera som en PR-byrå. I så fall har PR-tänket denna gång varit ett vinnande koncept. Vi har vant oss med en leende Reinfeldt med statsmannamässigt flyt som, tillsammans med Anders Borg, nästan verkar promenadsegra sig genom valrörelsen. Detta är inget media uppfunnit. Bilderna finns där att ta, intervjuerna andas landsfaderlig trygghet.
Det ska bli mycket intressant att se om Sahlin kan ändra bilden i P4 Extra med Lotta Bromée klockan 13.15. Jag ser henne som en av Sveriges bästa intervjuare när det gäller att låta folk få komma till tals med sina bästa argument.
Jag som tittar på matchen utan supportertröja och vimpel i handen åt någondera laget kan bara konstatera att Reinfeldt hittills har gjort en fantastisk välgjord match, helt i stil med Sveriges storslakt mot San Marino nyligen.
Så faller Mona Sahlin så är det nog på eget grepp.
Andra skriver intressant om politik.
/Paul Ronge
Uppdatering 1: Håller med Jonas Gardell om att Sahlin ”som arbetshäst” är beundransvärd. Tänkvärt, även om jag inte håller med om kampanjteorin.
Uppdatering 2: Bra att Expressen Kultur publicerar Jonas Gardells kritik att tidningen är partisk på nyhetsplats., tråkigt att Thomas Mattsson avfärdar min kritik mot tiondelarna som blev ”storslam” som ”trams” och konspirationsteorier. Där kom den vanliga magsura mediestöddigheten gentemot kritik tillbaka.
Uppdatering 3: Mattsson kommenterar nedan att han med ”trams” inte menade min kritik, även om Dagens Media fick det att verka så (se länk ovan).
Uppdatering 4: Senkommet bör sägas att ”Den allierade journalisten” som ett journalistiskt nätverk var fejk, vilket avslöjas här av Makthavare.se Vänsteraktivisten och ickejournalisten Pontus Björkman har genom sitt ljug bidragit till att ”Den allierade journalisten” har noll trovärdighet. Men det KUNDE ha varit ett nätverk, det är min poäng. Och då bör anonymitet respekteras. En del av oss är mer lättlurade än andra (här sitter en). Jag är inte säker på att det BARA är en mänsklig brist att tro människor på deras ord.
Jag kan bara lyfta på hatten och tacka för ett balanserat och i mitt tycke en helt korrekt beskrivning av årets valrörelse.
En egen reflektion är att Mona Sahlin saknar trovärdighet. Hon är inte trovärdig och det kommer att ge Alliansen fyra år till. Sahlin kan säga hur många bra saker som helst, men det hjälper inte. En majoritet av svenskarna vill helt enkelt inte se henne som statsminister. Trovärdighetsproblem…
Bra inlägg! Jag tror ocksså att Jerry har rätt, samtidigt som man kan fundera över vad det beror på. Varför har inte en majoritet av svenskarna förtroende för Mona Sahlin år 2010 samtidigt som de hade det för Fredrik Reinfeldt år 2006? När sanningen är att Sahlin trots allt har mycket större politisk erfarenhet än Reinfeldt.
Så objektivt bra skrivet man någonsin bara kan önska sig. Stor eloge för det Paul.
Visst är det så att hon faller på eget grepp. Hon kan ju inte öppna munnen förrän hon talar om Fredrik Reinfeldt. Bättre kanske vore att tala om sin egen politik. Hon är ingen statsministerkandidat det är bara att konstatera faktum. Bra inlägg Ronge.
Som vanligt en mycket bra analys av läget
Intressant. Jag tror finmedia (KG & co) försvarar sig så frenetiskt för att de innerst inne vet att de är partiska och håller tummarna som fan för den ena eller den andra kandidaten, och är livrädda för att det ska märkas. Man har ju sett några freudian slips i utfrågningarna, som t ex när Anna Hedenmo med blossande kinder himlade med ögonen under Reinfeldts utfrågning.
Hej Paul! Som sagt balanserat, klokt. Jag ser väl mer partiets brist på omprövning efter det förra valet som grundorsaken till läget i detta val. Den förtroende kris som förra valet lämnade efter sig, successivt upparbetat under drygt 20 år har Mona fått personifiera. Motsättningarna som fanns inom partiet spädde på detta. De sparsamma inläggen i opposition var för mig ett eko från förr och bekräftade den uteblivna omprövningen. Jag tycker att Socialdemokratin missade en fantastisk möjlighet, vad det nu berodde på, rädsla, idébrist, kanske omsorg om sin egen fortsatta position i partiet eller av andra skäl som jag inte förstår eller ser. Tycker Mona kämpar och utvecklas men det räcker inte för seger. Det behövs en mycket mer genomtänkt och vass udd som kan stå för sig själv och alla kan se. Alliansen är skickliga, alla verkar ha slipat enormt på strategin i hur budskapen skall uttalas för att bli kvar på politikens yta. Skickligt.
Jag tror att de borgerliga faller på att inte ett uns av rehabilitering som de så gladeligen pratar om. Dessutom så har deras försäkringskassa inte gjort något på ett halvår utan fått mig att bli arbetslös och inte arbetsför.
Borgarna kommer att förlora pga sina lögner både om samhället men också om politiken eftersom arbetslinjen är lika med arbeta till du dör som piga..
De har inte lyft ett finger för att förbättra min situation och många är med mig. Jag kommer att starta en politisk rörelse med de sjuka och arbetslösa i fokus. Samhället måste förändras annars kommer alla att bli sjuka…en human sjukkassa inte en som drivs av ekonomiska intressen…utan en som drivs med de ekonomiska intressena i sikta. Mätta mun efter matsäck och inte tvärom…
Ett bra och balanserat inlägg om denna cirkus med konstiga beskyllningar.
Kerstin Sedvallson
Jag saknar en analys för hur media med sina förutsättningar måste skapa en dramaturgi med en ”good guy” och en ”bad guy”. Digitala media spär på det hela och vi skönjer avsnitt i en ”dokusåpa” för nästan 300 miljoner kr. Alltihopa med etiketten demokrati. Det är dags att förstå hur vi ordnar en politisk kommunikation i en digital värld annars får vi också snart C-skådis som låter marknaden ta hand om hemlösa. Vi kör gamla strukturer i en ny mediakultur.
Kolla in PopVox i Stockholms Kommun. Det är framtiden!
Har ni läst
http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/14/medieexpert-aftonbladet-kulturs-anonyma-artikel-r-en-f-rt-ckt-attack-mot-lena-mel
Lena Mellin hävdade i TV häromdagen att de på Aftonbladet inte bedrev politik på nyhetsplats. Pyttsan, tänkte jag då. Jag älskar ju inte Mona Sahlin, men jämfört med Mellins uppenbara antipati mot henne så tror jag Mona och jag är passionerade ”lovers”.
Som vanligt ett superbt inlägg.
Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka sisådär 15-20 år, och då var jag en av dem som (privatperson) ondgjorde mig över den vänstervridna mediaapparaten. Därför känns Aftonbladets inlägg av Åsa Linderborg med de anonyma journalisternas inlägg i debatten både lustig och underlig.
Vad jag också funderar över är om Mona Sahlin kan vinna på att vara den som många kanske tycker ”synd” och bara därför röstar på henne.
Att media har makt är det nog ingen som förnekar, men frågar man redaktörerna är svaren ganska svävande och de vill inte gärna framhäva att just deras ”tidning eller medieprogram” kan påverka i den grad som vi ( vanliga dödliga) gärna vill framhärda.
Oavsett ska detta val bli kolossalt intressant att följa i bekvämt läge framför TV:n.
Ramona: Tack för vänliga ord! Ja, jag tror också det blir intressant och sannolikt mycket mer jämnt än vad opinionsundersökningarna visar.
Håller helt med i analysen: Blir det ”tyck synd om Mona” så blir det ju direkt kontraproduktivt för de ”rödgröna”. Ingen vill ha en ”stackare” som statsminister.
Vi ses på Bokmässan!
Vissa förutsåg detta redan den 27 april. Googla på ”de rödgröna förlorar valet 2010” och ni får se. Numera registrerat varumärke!
Det jag skrev då gäller än och vi Svenskar är inte så dumma som vi ser ut och har alltid historiskt röstat på de som är mest regeringsdugliga dvs nu är det alliansen men det har varit socialdemokraterna under lång tid. Sedan tillkommer flera taktiska missar men grunden var lagd redan när valrörelsen startade.
Så vad vinner jag? Ett slottsvin som inte säljs i Sverige ?!?!?!
I utbyte mot lite kronhjort kanske?
Hej!
Du kallar Johan Ehrenberg och ”Den allierade journalisten” för konspirationsteoretiker, men väljer helt att inte presentera ett enda argument till varför det skulle vara så. Det är ett ganska billigt sätt att avfärda meningsmotståndare, må jag säga, och ditt inlägg tappar verkligen i trovärdighet pga det.
Jag är tillräckligt bekant med Ehrenbergs texter för att veta att han inte är någon konspirationsteoretiker och jag följt valupptaktens mediarapportering tillräckligt mycket för att hålla med om att den verkligen är sned. Solskensreportage om ”statsmannen” Reinfeld varvas med saklig genomgång av Tobleroneaffären, som ägde rum för 15 år(!) sen.
Trots att det finns många journalister med vänstersympatier, är tidningarnas innehåll blått. Noam Chomsky gav en bra förklaring till varför det är så, men jag antar att du avfärdar även honom som en konspirationsteoretiker?
Mvh
Petter
Del 2.
Jag menar att Ehrenberg och ”Den allierade journalisten” presenterar en rad handfasta bevis och söker en strukturell förklaring till varför läget ser ut som det gör. Du, och många andra, svarar; ”Nä, så är det inte, du har fel!”, utan att ge en egna trovärdiga förklaringar.
Jag är nyfiken på dina förklaringar till t ex ”Den allierade journalisten”s presenterade fakta i AB-artikeln. Är de helt felaktiga, eller kan man förklara dem annorlunda?
Mvh
Petter
Nils Dacke: Haha, kanske vänta med vinet tills kronhjorten är skjuten?
Valet sker ju trots allt inte förrän på söndag. 😉
Petter: I mitt inlägg finns länk till P1 Morgon där du kan lyssna på min debatt med Johan Ehrenberg. Det enda ”den allierade journalisten” ”bevisar” är att Sahlin haft mycket mer negativ publicitet än Reinfeldt i valet, vilket ju ingen bestrider. Men jag menar, och förklarar i inlägget, att detta i huvudsak handlar om relevant journalistisk nyhetsvärdering, medan ”den allierade” anser att det handlar om journalister som, för att de är borgerliga och vill ligga bra till hos medieägarna, vill hjälpa Alliansen att behålla makten.
Jag har 20 års erfarenhet inifrån bland annat de två kvällstidningar som mest anklagas, vilket jag vet att Ehrenberg inte har och jag skulle bli oerhört förvånad om du har den erfarenheten. Jag vet alltså från min egen erfarenhet att Ehrenberg och ”den allierade…” har fel om de köpta journalisterna.
Jag förstår att Thomas Mattsson och Martin Jönsson blir förbannade eftersom denna konspirationsteori är en enorm anklagelse mot en hel yrkeskår.
Men i mitt inlägg tycker jag man kan argumenta lugnt och sakligt mot Ehrenberg & co. Ehrenberg påstår ju att gräset är blått och himlen är grön.
Hur ska man kunna hetsa upp sig mot sådana stolligheter?
Hej!
Du har rätt i att jag inte har någon journalistisk erfarenhet, och att argument ska föras lugnt och sakligt. Men jag tycker inte att det är särskilt sakligt att påstå att Ehrenberg sysslar med stolligheter, att han hävdar att ”gräset är blått och himlen är grön” osv. Jag har lyssnat på klippet dessutom.
Faktan och siffror i AB-artikeln är häpnadsväckande och jag tror inte att de kan förklaras bort av en slump. Det svåra är ju att bevisa någonting, både för dig och för mig.
”Relevant journalistisk nyhetsvärdering” är ju ett intressant begrepp som i princip inte säger någonting om dess innehåll. Det förklarar inte redaktionsarbetet eller prioriteringsordningen, varför vissa nyheter förkastas medan andra publiceras. Det är väl ingen hemlighet att ägarförhållandena styr innehållet i vilken annan bransch som helst. Heller inte att de anställda färgas av sin ledning och beter sig så som det förväntas av dem.
Varför skulle journalistkåren vara annorlunda? Hur kommer det sig att de alltid viftar bort alla anklagelser reflexmässigt och hävdar ”att det aldrig förekommer”. Borde det inte hända ibland, trots att det inte är önskvärt?
En objektiv och opartisk journalistik är idealet, men som alla vet är ideal svåra att leva upp till.
Det kan vara så att tidningsmänniskor sitter med näsan lite för nära för att de själva ska upptäcka vilka strukturer som styr.
Mvh
Petter
Hej Paul och andra kommentatorer,
Liksom de flesta (vet inte om någon tycker annorlunda) så är nyhetsbevakningen inte uttryck för någon medveten konspiration. Det vore som sagt befängt att tro. Men med detta konstaterande väcks ett antal viktiga frågor som jag ser att de flesta av er förbigår.
1. Att Sahlin skrivs ner är en skitsak. Det som är tusen gånger allvarligare är att den borgerliga regeringen undgår en riktigt kritisk granskning och att ett stort antal journalister ägnar sig åt att stryka dem medhårs. Ingen kommentator har vad jag sett ifrågasatt uppgiften om att medierna inte på ett balanserat sätt skött bevakningen i år, oavsett vad det nu kan bero på.
2. Då kommer man in på frågan om vad det kan bero på. Jag kan se några möjliga förklaringar: ägarstrukturen av medierna, journalisternas egenintresse, nyhetsbevakningens villkor, journalisternas bristande kompetens. Det är möjligt att det finns fler förklaringar, men jag har inte sett några bra förklaringsmodeller hittills.
3. Om jag vore journalist så skulle jag tycka att bristande kompetens, att man inte kan sköta sitt jobb vore den svåraste anklagelsen.
4. Då undrar man varför de journalister som uttalar sig har så fruktansvärt svårt att för oss andra kunna förklara hur det blivit så här. I stället går många i taket och öser galla i stället för att resonera och diskutera (man kan ju fråga sig varför man ska behöva bli upprörd för stolliga anklagelser ?).
5. Avslutningsvis så tror jag att upprördheten kommer sig av att de journalister som upphetsat uttalat sig vet med sig att de inte levererat en balanserad bevakning och där regeringen kommit mycket lättvindigt undan pga att man inte utfört det jobb man kan kräva av politiska journalister. Nämligen att allsidigt och utförligt kritisera och granska politikerna och framför allt de som sitter vid makten.
Jag tar gärna emot synpunkter på denna kommentar och blir gärna lycklig om någon kan förse mig med rimliga förklaringar till varför den politiska journalistiken är så usel som den är.
Ingmar Sethson
Petter: Du verkar bildad och vet säkert vad en metafor är. Jag vet helt enkelt, lika säkert som att himlen är blå och gräset är grönt, att Ehrenbergs teori om journalister inte stämmer. Du får då välja: Antingen är jag korkad och begrep inte vad som hände på mina arbetsplatser. Eller också ljuger jag.
Jag respekterar din åsikt, men jag är rätt säker på att vi inte kommer längre.
Yes, jag fattade metaforen och tycker så klart inte att du är korkad. Det har jag aldrig hävdat.
Men jag tycker att de som inte köper teorin om styrd journalistik är debatten skyldig att rannsaka sig själva och branschen för att komma på bättre svar. Om jag har fel, vilket är mer än möjligt, är jag väldigt nyfiken på sanningen.
Jag tror inte heller att vi kommer längre. Tack för mig!
MVH
Petter
Ingmar Sethson: Mycket bra sagt! Precis vad jag söker; bra förklaringar, inga undanflykter.
Det som Petter och Inger här i kommentarerna ger uttryck för är den inställning till makten som många socialdemokrater har, dvs man har den som i en ask. Man har dominerat Svensk politik under 70 år. Nu kommer detta val att bli historiskt såtillvida att man inte längre dominerar och detta är en mental omställning som kommer att bli svår för många.
Att påstå att media gullat med alliansen och hårdgranskat Mona är bara snömos. Anledningen till att de inte gått hårdare åt Reinfeldt är att han är som en tvålkopp, otroligt svår att komma åt plus att Borg gjort ett mycket bra jobb på finanssidan. Annars är det många alliansministrar som är gråa för att uttrycka det milt.
Nils Dacke: Nä jag är inte sosse men ser helst att Alliansen förlorar detta val. Jag talar inte hur väl något av blocken har skött sin politik. Jag talar om osaklig journalist. Sådan som lyfter fram detaljer som folk kanske inte tänker på men som sätter sig omedvetet när det är dags att välja.
Jag talar om förskönande bilder vs icke-förskönande bilder. Jag talar om vilka saker man väljer att lyfta respektive hålla tillbaka. Jag talar om att man ständigt talar om ”statsmannen Reinfeld” och den ”icke-förtroendeingivande Mona”, ett drev som till slut sätter sig i folks medvetande och skapar en snöbollseffekt.
Jag talar också om att man fortsätter att skriva om Tobeleroneaffären men knappt väljer att rapportera om Bildts inblandning i Sudan. Vi har en utrikesminister som är inblandad i brott mot folkrätten, och det är mycket anmärkningsvärt.
@PaulRonge Nja, håller inte riktigt med om detta: ”…tråkigt att Thomas Mattsson avfärdar min kritik mot tiondelarna som blev ”storslam” som ”trams” och konspirationsteorier.”
Jag har inte riktat min respons på debatten om valbevakningen åt något specifikt håll, mer än att jag konstaterat – precis som Jan Helin och Lena Mellin — att det anonyma nätverket på Aftonbladet Kultur tramsade.
När det gäller ”STORSLAM”-ettan så handlade ju den om att Reinfeldt fick bättre siffror än Sahlin i samtliga, om jag minns rätt, sex väljarkategorier. Rubriken handlade alltså inte om tiondelarna.
Men: diskussionen är ändå intressant, och jag tar den gärna. Jag delar också din, och statsvetarnas, uppfattning om att nyhetsmedierna inte tar partipolitisk ställning utan förhåller sig till medielogiken. Den kan man absolut diskutera, och kritisera, och det är egentligen mer relevant.
Vänligen
Thomas Mattsson,
chefredaktör för Expressen
Hej Thomas,
tack för klarläggandet. I min ”uppdatering 2” länkar jag till Dagens Media som ju lade ditt uttalande om ”trams” direkt efter mitt citat, så det såg ut som ett svar på det. Och din reporter Fredrik Sjöshult svarade på min kritik i Resumé att ”han tar lätt på konspiratörer”.
Efter ditt klarläggande har jag nu strukit kommentaren om dig i inlägget.
Jag tycker rubriken ”storslam” för några tiondelar (även om det gäller alla sex väljarkategorier) är ”flåsjournalistik”, en rätt hysterisk övervinkling. Men den diskussionen kan vi lämna innan den blir tjatig.
Men när stämningarna blir så heta som i spurten av en valrörelse tycker jag det är väldigt viktigt med lyhördhet från din sida. Att ta kritik på allvar och ta den här och nu. Inte bara hänvisa till gamla exempel som fällda borgerliga ministrar för att visa ”att ni slår åt alla håll”. Ofta säger ni chefredaktörer principiellt att ni välkomnar kritik och medger att det sker fel och övertramp, men så fort det kommer till konkreta fall så slår ni tillbaka kritiken.
I grunden står du och jag på samma sida i den här debatten. Jag vill inte att ni ska ge konspirationsteoretikerna vatten på sin kvarn, bara.
”De allierade” har många exempel på sin blogg, som de själva skulle vilja kalla bevis. En del av dem har inget bevisvärde alls och är resultatet av upphovsmännens egna ideologiska överdrifter. Räknar man bort dessa framträder ändå ett mönster. Det handlar inte om att ägarintresset styr (jag betvivlar att det skulle kunna ske på ett sådant sätt som Ehrenberg verkar mena) utan om att det generellt finns en konsekvens i vilka nyheter som prioriteras och hur de presenteras – och där finns en tydlig slagsida för Alliansen, mot de Rödgröna i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet. Det är givet att bevakningens objekt (i detta fall Sahlin) också själv bidrar till att generera positiva eller negativa nyheter. Men det är väl inte så enkelt?
Det jag framför allt finner beklagansvärt är att årets val framstår mer som ett statsministerval (och egentligen mer som en boxningsmatch) än ett riksdagsval. Jag inser förstås också att det krävs mycket av en politiker för att budskapet ska nå fram, men det finns gränser för vad som är rimligt. Det verkar handla allt mer om image, klädsel, tonfall och retorik, vilket är en utveckling som landets redaktioner borde fundera över – kankske är det också deras ansvar att fokusera mer på det som är väsentligt?
Péter T: Tack för ett intressant inlägg. Men det är inte (kommersiella) medias ”ansvar att fokusera på det som är mer väsentligt”. Varken jag, Ingmar Setson eller du har någon grund för att avkräva media ett samhällsansvar. De lever ju på att sälja tidningar, enligt den ”medielogik” som Thomas Mattsson talar om.
Det är vi som läsare som avgör kvalitetens höjd, genom vårt fria val att köpa eller avstå. Vill vi läsa om storgräl i Idoljuryn om Peter Jidhe, eller väljer vi Marie, 34, som jättesjuk efter lungtransplantation tvingas ut att söka jobb?
Innan vi klankar ner på medias val av vad som prioriteras – och väljs bort – bör vi fråga oss – vad triggar oss själva att läsa?
Låt oss erkänna rent ut – de som är rejält intresserade av politikens mest komplicerade sakfrågor (och beredda att betala för att läsa om dem) är i kraftig minoritet. Och kvällstidningarna måste sälja i massupplaga. Som Eric Clapton sjunger i bluesklassikern: Before ju ’cuse me, take a look at yourself”.
Sverigedemokraterna ligger för närvarande på tredje plats i ”Riksdagsvalet 2010” på Facebook. Obehagligt.
Länk: http://apps.facebook.com/riksdagsval/
Tänkte det kunde intressera dig.
Mvh.
@PaulRonge
Det här är en spännande diskussion, och jag har en teori om orsaken till varför mediechefer och politiska journalister slår ifrån sig påståendena om att nyhetsvärderingen görs med partitaktiska överväganden.
Tidigare, när det fanns en partipress, när A-pressen stod mot lokala – borgerliga – förstatidningar, fanns det fog för kritik. Också riksmedierna var politiserade, om jag minns rätt argumenterade Expressen 1952 för folkpartiet och 1976 ville ju en nyhetsreporter på Aftonbladet inte skriva om Thorbjörn Fälldin på valnatten. Och så vidare.
Vi kan småle åt såna exempel idag, nu när redaktionerna – enligt forskare – följer ”medielogik” snarare än partitaktik. Men samtidigt bör man vara ärlig nog att tillstå att partipressystemet ju var helt accepterat då; presstödet med skattemedel till andratidningar, chefredaktörer som satt i riksdagen och partier som Centern och Socialdemokraterna kontrollerade egna tidningar.
Idag är det annorlunda. Nu är utmaningarna snarare affärsmodeller, resurser, teknikutveckling, sociala medier, medborgarjournalistik – och hur vi ska få publiken att betala för kvalitativt innehåll. Nyhetsvärderingen, påstår jag en smula generaliserande, det finns förstås enstaka undantag, är inget stort problem eftersom journalisterna har tillgång till mer information och är bättre utbildade och dessutom granskas mer intensivt av omvärlden. Det gör att tidningar, radio och tv faktiskt är bättre än de någonsin har varit. (Bläddra en gammal tidning och jämför… eller se på gamla tv-nyheter. Skakande.) Men en konsekvens är också att medierna blir mer likriktade, vilket kan orsaka fler så kallade drev när många gör samma nyhetsvärdering. Det här har du varnat för tidigare och den risken håller jag med om, även om bilden inte är entydig: på en så pluralistisk mediemarknad som den svenska finns det numera alltid andra röster – Göran Persson har exempelvis sagt att mediernas makt, just därför, har minskat.
Men vi har också andra problem. Och det är dem som jag tror att många chefredaktörer, tv-redaktörer och andra publicister syftar mest på när vi talar oss varma för transparens och trovärdighet. Det handlar om missförstånd, vinklingar och en så skicklig paketering av ”content”, detta härliga ord, som gör att publiken inte alltid känner igen sig – och då blir det ett problem. Det blir också ett problem när vi är f ö r snabba, när direktrapporteringen i tv eller på nätet gör att vi – förvisso i god tro – förmedlar felaktiga snuttifierade skildringar. Sådant måste vi diskutera mer, och det är vad jag tror att många mediechefer avser när de öppnar för mer samtal.
Men att nyhetsvärderingen skulle vara styrd eller göras med partipolitiska motiv, som det så kallade nätverket menade på Aftonbladet Kultur, det finns det inga seriösa publicister som håller med om tror jag. Och där uppstår missförståndet. Det är därför som mediechefer och politiska journalister slår ifrån sig och skäller eller skrattar när de hör såna påståenden.
Om det gör att vi uppfattas som ointresserade av dialogen är det verkligen ett problem. För den snabba responsen (Martin Jönsson på Twitter direkt, Jan Helin, K-G Bergstöm & undertecknad på Publicistklubben samma kväll, Lena Mellin och Leo Lagercrantz i morgon-tv dagen efter) antyder nog inte bara att vi endast vill försvara oss, utan också att vi tycker att förtroendet för journalistiken är så en viktig diskussion att den inte får kapas av Johan Ehrenbergare eller de allierade journalisterna…
Vänligen
Thomas Mattsson,
chefredaktör för Expressen
Så intressant, analytiskt och klokt inlägg från Thomas Matsson att jag avstår från att kommentera sönder – I rest my case.
Också Gert Frost (Bloggen ”Motviktigt” som pingat ovan) lägger nya aspekter på frågan om att ta ställning som journalist – han tänker eget och han tänker stort med massor av journalistisk erfarenhet i ryggen.
Jag är glad att min blogg kunnat dra sådan kvalitet i diskussionen här och tackar alla som medverkat hittills.
Paul Ronge, du tillskriver media en makt samtidigt som den inte har makt alls. Paradoxalt. Tydligen så påverkar inte det väljarkåren ett dugg att tala om en person som en vinnare i stora rubriker, innan valet ens är avgjort, och en annan som en total looser? Att hävda att det inte spelar någon som helst roll, det är ju också att hålla med om att det sker, dvs. råder en opartiskt skillnad i beskrivningsförfarande av partiledarna!
Frågan är ju varför det är relevant? Vad skulle det finnas för relevans i att beskriva någon som en vinnare i parti och minut, om det inte vore för att man just vill att denna person skall beskrivas så? Ingen vet ju ännu valets utgång, och det intressanta är ju sakpolitiken, inte vilken statsminister som är mest populär.
Att du inte ens kan reflektera över detta, det är anmärkningsvärt tycker jag, speciellt med tanke på att denna brist kommer från en person som säger sig veta hur mediera opererar och fungerar.
Ist’llet är allt detta Monas fel, som valt en dålig strateg. Personligen röstar jag inte på pr-byråer, utan på sakpolitiken, och det tror jag gäller för många, de flesta får man hoppas. Dock har en sådan mycket svårt att komma fram då det hela tiden skall fixeras vid person.
Och Thomas Mattson förstår uppenbarligen inte att vara styrd, också kan innefatta att vara omedvetet styrd av nyhetsvärderingsprincipen att det är ”intressant för alla” att skildra Fredrik Reinfeldt som en vinnare. Han tycks inte kunna analsyera denna tendens annat än att den är en ”trend”. Frågan varför det är intressant hänger som ett stort fett frågetecken i luften.
Ärligt- ska en CHEFREDAKTÖR få definiera kritiken mot, och debatten om medias partiskhet? (Här får han guldstjärna i kanten av Paul Ronge).
Då har vi inte mycket till demokrati.
@Sara Hej Sara,
Självklart är jag – och andra ansvariga för nyhetsmedier – inte bara ”omedvetet styrd av nyhetsvärderingsprincipen” utan i allra högsta grad medvetet styrd av densamma. Det finns ju vissa allmänt vedertagna principer för detta som forskare och medier varit överens om länge, och resultatet är att vi förhåller oss till vissa saker på ett relativt likartat sätt. Om det hålls partiledardebatt, då skriver vi. Om det höjs en skatt, då gör vi tv-inslag. Om partierna inte följer sina vallöften, då sänder vi radio. Och så vidare.
Ibland handlar dessa nyheter om förtroendet för partiledarna och om det dessutom handlar om statsministerkandidater är det extra relevant att skildra uppfattningen om dem. Inte bara för att de är lagstiftare och regeringsbildare, idag leder ju också Sahlin/Reinfeldt sina respektive koalitioner/allianser och måste därför hålla samman en grupp partiledare som egentligen inte är helt överens – politiskt – med. Både Sahlin och Reinfeldt har berättat om detta lagarbete, och därför är det numera också extra intressant hur de är och uppträder och vad folk tycker om dem.
Väljarnas intresse för partiledare är ju heller inte skapat av medierna, med ökade inslag av personval och partier som marknadsför sina partiledare snarare än sin ideologi på valaffischer fokuseras ju allt mer på kandidaterna. Detta vore ett problem om sakfrågorna försvann från debatten och rapporteringen, men det är väl ändå tvärtom. Jag tror att medierna berättat mer om sakfrågor denna valrörelse än tidigare, många artikelserer och guider i tidningarna och dessutom stora intervjuserier över flera sidor. I etermedierna är det både granskning och mycket informativa utfrågningar i debatter. Så – sakfrågorna finns där, men det gör också personfixeringen.
Och jag tycker det är rimligt med ett tydligt ansvarsutkrävande. Den kommande mandatperiodens viktiga politiska beslut är inte alla föranstaltade i valmanifesten nu, de blivande ministrarna kommer att sitta i slutna rum och förhandla med sina EU-kollegor och partiledarna som ska bilda en koalitions-/alliansregering måste kunna hålla ihop. Detta, sammantaget, gör det mycket relevant att berätta om förtroendesiffror för partiledare och då kommer det ofrånkomligen att utkristallisera sig ”vinnare” och ”förlorare”.
De som är förlorare för stunden kommer alltid kritisera opinionsmätningar och mediedramaturgi, medans de som för dagen kommer väl ut tycker att verklighetsbeskrivningarna aldrig har varit mer rättvisa. Typ. Tro mig, det här har vi många dagliga exempel på och det är väl också ganska mänskligt. Men ibland måste man försöka se förbi retoriken från missnöjda politiker och anhängare, tycker jag, och just nu småler man ju möjligen åt alla vänsterdebattörer som klagar på borgerliga medier etc. Det var ju inte så mycket sådana åsikter under de år som de rödgröna ledde i opinionsmätninarna och moderata statsråd och statsekreterare tvingades bort efter olika medieavslöjanden, men nu – när det har gått dåligt – är det journalisternas fel och man söker fel på löpsedlar och 1-spaltsrubriker.
Jag tror det finns mycket att fundera kring när det gäller nyhetsförmedling, men det saknas allt för ofta helikopterperspektiv på frågorna. Och man bör också påminna sig att det som styr nyhetsförmedlingen allra mest, det är faktiskt verkligheten och inte politiskt styrda journalister eller medier fast i en mediedramaturgi.
Vänligen
Thomas Mattsson,
chefredaktör för Expressen
ja, Paul.
jag tycker att Asps undersökning säger något annat. när vi har en press som gynnar makten då närmar vi oss det tillståndet som kallan en bananarepublik.
har man tre av fyra sidor negativt om Sahlin då handlar det inte längre om nyhetsvärdering. då handlar det om en linje man driver.
Thomas Mattson, detta bemötande var inte helt oväntat från dig. Jag tycker inte du är seriös då det gäller att bemöta den kritiken media fått på sistone, i synnerhet Expressen.
Dessutom tycker inte jag att du är en oberoende part i sammanhanget. Det blir därför bisarrt då du skall övertala oss alla om att ni inte är ett dugg partiska.
Dessutom stämmer det inte det minsta. Det förstår väl vemsomhelst att ni får kritik från båda sidor. Men man kan inte som chefredaktör som en stor dagstidning slå ifrån sig med det, och ta det som intäkt för att ni just är opartiska, för att ni också blir anklagade för att driva vänsterjournalistik då och då. Hör du inte hur imbecillt det låter?
Det jag och flera med mig efterlyser, det är att ni bemöter kritiken seriöst, och tar den på allvar. Det innebär alltså en seriös granskning, och en levande diskussion med andra utomstående kritiker, av er nyhetsvärdering.
Ni bildar opinion på nyhetsplats. Det finns redan en aktör som tagit sig an uppgiften att försöka förmedla kritken; ”Den allierade journalisten”. De levererar reell kritik, som det är upp till dig/er att bemöta, i sak.
Hittills så har du inte gjort det hävdar jag, utan bara skrivit dem här på näsan och talat om hur det förhåller sig, alternativt slagit ifrån dig kritiken med ett ”det där stämmer inte”.
Skrämmande att personer inom medierna kan vara så blinda inför sin egen omedvetna och/eller medvetna påverkan, men bra att det kommer upp till någorlunda diskussion.
Men Sara, har du då inte tagit in att ”Den allierade journalisten” är en bluff, en fejk?
Kolla min länk till Matkthavare.se i uppdatering 4 i blogginlägget.
”Nätverket” som var anonymt för att ”journalisterna” var så rädda för repressalier från arbetsgivare, visade sig vara en vänsterlobbyist, en pressekreterare vid namn Pontus Björkman. Ljug hela vägen alltså. Varför ska vi ta en sådan på allvar?
Jag tycker den här nya trenden att ljuga och bluffa sig fram för att på falska grunder få sympati och bilda opinion är förkastlig. Jag går på det varje gång eftersom jag är uppfostrad att lita på att folk oftast menar vad de säger och är värda att bli betrodda och tas på allvar.
Thomas Mattsson för denna debatt på ett seriöst och professionellt sätt. Sedan är jag inte säker på att han har helt rätt för Expressen har ju faktiskt på ett anmärkningsvärt sätt haft tendentiösa vinklar – som när två tiondelar blev ”storslam”. Möjligtvis är inte hans reportrar världsmästare på att tolka statistik.
Men du gör på mig ett stöddigt och självgott intryck (som många som är tvärsäkra på vad som gäller inom journalistiken utan att någonsin satt sin fot på en centralredaktion) – som till och med hänvisar till bluffmakaren och kampanjpajasen ”Den allierade journalisten”. Aka Pontus Björkman.
Vad menar du ned att den allierade journlisten är en bluff? För att det inte var en journalist bakom? Det finns journalister som tycker att högervridingen är total, om det är det du vill ha. Är Kent Asp också icke-trovärdig? Är han lierad med vänstern då? Och vad 17 menar du med att jag är stöddig och sjlvgod? Tack så myckt för invektiven. Det är rätt stöddigt att ´gå till personangrepp. Ägnar mig inte åt sådant, då det inte hör hemma i en debatt av detta slag.
Kritiken är relevant oavsett vem som står bakom den allierade. Det är ju inte bara de som tycker så.
Pontus Björkman ljög ju om att han var ett ”journalistiskt nätverk”. Och du tycker inte bara det är OK utan försvarar den här bluffen!
Därmed har du tappat all trovärdighet i mina ögon.
Försvarar inte någon bluff, för mig har det nte handlat om vem som är bakom, men kritiken är ändå relevant. Bluff eller ej. Kan inte förstå hur man inte kan ta till sig ens en smula av den. Men – vi är alla olika. Också i förmåga att se kritiskt på mediers partiskhet, uppenbarligen. Detta får bli det sista från mig.
Här är en läsvärd artikel om journalisters politiska preferenser (majoritet för de rödgröna) och tidningsägarnas (majoritet för de borgerliga):
http://www.second-opinion.se/so/view/1414
Slutsatsen är dock att journalistiken för den skull inte är (bör inte vara) vinklad.
Det är ju inte enskilda journalister som gör nyhetsvärderingen, Maria. Och dessa är heller inte helt isolerade öar som står helt fria från påverkan av allmänna strömningar i vad som ska betraktas som en nyhet eller inte.
Det är enligt mig naivt att se det så.
Frågar du Niklas svensson och de övriga politiska reportrar på Expressen vad de röstar på, så är jag säker på att svaret blir Alliansen. De skulle naturligtvis aldrig avslöja sig, men det är tydligt var deras sympatier ligger. Ifrågasätter dessutom starkt att de flesta journalister är ”vänster”, nuförtiden.
Och Kent Asp har kommit till en annan slutsats, även om du helt korrekt inser att nyhetsjournalistiken inte ”bör” vara vinklad.
Det är dessutom ett annat läge nu, då högeråsikter kläs för sanning.
Ser du inget som helst problem med att 90% av all press är borgerlig?
Det brukar inte passera obemärkt inför de utländska vänner jag har pratat med. De brukar kunna reflektera över att detta är ett demokratiproblem.
men det kanske krävs utomstående ögon för att kunna se det?
Dessutom så baserar sig resultatet från undersökning från 2005, dvs innan Alliansens popularitet slog igenom och de vann valet. Många som tidigare röstat på sossarna har gått över till alliansen. Denna förändring kanske därför också kan antas spegla även journalistunderlaget?