Fredrick Federleys intervju i SVT:s Carina Bergfeldt, den första riktigt stora efter hans avgång som Centerns tyngsta EU-politiker, fick enormt genomslag. Programmet har haft 1,5-2 miljoner tittare sedan start och Federley medverkade i fredags i den sista i serien.
Det var nästan som på den tiden när TV:n stod mitt i rummet och var lägerelden vi alla samlades kring. För att dagen därpå ha stoff för diskussioner om sådant vi gemensamt hade sett.
Men Federley själv var fruktansvärt besviken efter intervjun. På sin Facebooksida beskriver han den som ”en blandning av Se och Hör, en rättegång och en själslig obduktion.” I inlägget framgår också att han givit ytterligare en intervju som han upplevde lika jobbig. Nu blir det inga fler, han ska ”läka” och tar intensiv hjälp av psykologer.
Federley är ett medieproffs, har en genomgående sympatisk framtoning och går verkligen ”genom rutan”, vilket många av oss kunde se i TV-dokumentären ”Bryssel calling” som följde fyra svenska EU-politiker.
Så vad var det då som gick snett?
Jag tror Federley underskattade hur extremt laddat ämnet fortfarande är att han var tillsammans med en dömd pedofil som begått nästan onämnbara brott. Eller som Hanna Hellquist brutalt uttrycker det i programmet: ”Hur kan man ligga med någon som ligger med barn?”.
Federley värjde sig med att han i juni förra året inte visste vad sambon var dömd för, men att detta är sant ifrågasätts av många. ”Det var ju bara att begära ut domen”, säger Bergfeldt lite kyligt och Federley förklarar att det gjorde han inte och det kommer han inte att göra.
Jag har tidigare skrivit att jag tycker Centern gjorde en föredömlig krishantering som inte ylade med vargarna mot Federley, en trotjänare inom partiet man också hade ett personalansvar för, utan medverkade till att han avgick frivilligt.
Men det var uppenbart då (och lika tydligt nu) att Federley inte riktar sin empati gentemot de drabbade barnen. Han talar ytterst lite och ytterst allmänt om ”avskyvärda brott”. Hans fokus ligger på hans egen psykiska krasch, panikångestattackerna, känslan av att få klä skott för sambons brott och filosofiska tankar kring att det är svårt att vara människa. Det är helt enkelt fruktansvärt synd om honom, vilket man naturligtvis kan hålla med om.
Jag delar Federleys uppfattning att intervjun inte var bra utan ibland rent av obehaglig. Men det är absolut inte Carina Bergfeldts fel, hon ställdes inför ett ”mission impossible”.
Inom TV-media talar man hela tiden om format. Vi ska veta ungefär vad vi har att förvänta oss när vi bänkar oss för att titta. Rapport och TV 4-Nyheterna är strikta nyhetsformat, I Uppdrag Granskning ska det finnas ett avslöjande och minst en skurk, i debattprogram som SVT Debatt var, innan det mjukades upp till ”Sverige möter”, ska åsikter brytas oförsonligt och folk får gärna skrika åt varandra.
I morgonsoffor och så kallade talk shows ska vi möta spännande och intressanta människor i en något så när förtrolig och varm atmosfär. Jämför med hur ”avfällingarna” Meghan och Harry behandlades med silkesvantar av Oprah Winfrey.
Det var säkert just detta den medievane Fredrick Federley hade förväntat sig i Carina Bergfeldt, som ju var en direkt ersättning för Skavlan, under dennes barnledighet.
En chans att få ”tala ut”, visa sin mänsklighet, få någon sorts förlåtelse och börja ta de första stapplande stegen mot en comeback i politiken.
Skavlan har ju gett ”mys-pyset” och det förtjusta skrockandet vid personliga små avslöjanden ett skandinaviskt ansikte.
Men Bergfeldt kunde inte följa det givna formatet, där man självklart är hygglig mot sin gäst, eftersom frågan om barnövergrepp är så laddad. Intervjun blev kall och ganska hård, trots att Federley gjorde vad han kunde för att framstå i sin bästa dager.
Morgonsoffor och talk shows har ofta varit det givna formatet för skandaliserade personer att ”tala ut” och ge sin version. Men det är inte länge sedan vi såg det absolut inte fungera – när Paolo Roberto ställde upp i TV4:s morgonsoffa och berättade att han åkt fast för sexköp.
Efter det har Roberto haft vett att hålla tyst i traditionella medier.
Det hade också varit mitt råd till Federley. Se till att du har läkt, är psykiskt återställd och att du ordentligt har processat att människor är väldigt upprörda över att du gav dig i lag med en dömd pedofil, innan du ger dig i kast med media och flaggar för en politisk comeback. Ibland är det sant att tiden läker alla sår.
Han hade för bråttom och var för hudlös. Jag tror han hade vunnit på att vänta åtminstone ett år med att komma tillbaka till offentligheten.
Jämför med företagsledaren Percy Barnevik och hans pensionsskandal 2002. Han väntade nio år innan han kom ut med sin version i boken ”Jag vill förändra världen”. Då talade han om sveket från Wallenberg-familjen och har idag helt återfått sin heder och sitt goda rykte. Och då är det långt mindre kontroversiellt att få ett mångmiljonbelopp i pension än att ha umgåtts intimt med en pedofil.
Jag skulle också uppmanat honom att begära ut domen. Pedofilen har begått sådana vidrigheter så den knappt går att läsa. Men jag tror att Federley behöver tvinga sig igenom den för att känna verklig empati med de utsatta barnen.
Paul Ronge
En mycket balanserad och professionell genomgång av ”fallet Federley”. Tack!
Tack själv Elisabeth för ditt vänliga omdöme!
Mina tankar/reflektioner efter att ha sett programmet/intervjun.
1) Attraktionen till/behovet av det den brottsmisstänkte mannen gav Fredrick Federley i den relation de hade överskuggade allt. Omdöme, moral, lojalitet och konsekvenstänk.
FF visste med all sannolikhet inom sig att han ABSOLUT borde ha kollat upp/ställt frågan vad mannen var dömd för. Eller mer sannolikt visste han, men blundade för det. För att han just då (kanske redan utbränd) inte hade känslomässig och mental kraft att ta tag i det. Med FULL vetskap inom sig att det var väldigt fel att träffa mannen.
2) Att stå upp för just det och ”erkänna” att han medvetet VALDE att blunda för något som är så otroligt självklart – att ta reda på vad ens vän/partner är dömd för – skulle få hela frågan att hanteras på ett annat sätt.
Det är ju just det som provocerar (mig och andra) att han FÖRSVARAR att han inte kollade upp vad mannen var dömd för. Och får det att låta som något ”naturligt”. Jag kan förstå (INTE acceptera) att han just då valde att blunda för det, men det blir fel när han försvarar sitt beteende. Det är skillnad på att FÖRKLARA och FÖRSVARA.
2) Han värjer sig mot de direkta och indirekta anklagelser han fått – att han utsatt sitt barn för risker med mannen i sin närhet. Jag vet inte alls om mannen/barnet lämnats ensamma eller om barnet utsatts för risk, så det jag skriver nu är bara det jag tänker, baserat på det jag hittills tagit del av.
Jag tror att FF var så kär i/beroende av mannen att han valde att ”blunda för” de brott mannen begått, trots att de är avskyvärda.
Men om inte FF själv är pedofil (vilket jag inte sett något konkret som bekräftar) så har han med all sannolikhet skyddat sitt eget barn från mannen, men inte haft mental/känslomässig kraft att bryta relationen förrän han tvingades göra det pga att allt uppdagades.
Så på något sätt blandas olika försvarsmekanismer hos FF och blir bara uppenbart provocerande på olika sätt.
En verkligt bra sammanfattning tycker jag, framför allt kring empatin för de drabbade barnen. Jag undrar om han förstår att den här intervjun och för all del det övriga medieefterspelet är sådant som kan komma att förlänga och öka lidandet för dem? Maken till mer självcentrerat fokus är sällan skådat. Hellquist var ett uppfriskande inslag i intervjun med sina publiknära frågor. Uppskattade det!
Tillhör dom som inte bänkade mig och såg programmet med Federley. Saknar lite reflektion kring just hur sannolikt flera politiker fungerar på ett moraliskt och mellanmänskligt plan i sin självvalda politiska karriär och sannolikt som privatperson. Hur många politiker blundar inte och skyller på andra när de har haft ett ansvar som de inte tagit ??
Der Federley gjort borde utestänga honom från att åter få komma in i den politiska kretsen. Detta gäller även andra som exempelvis Mona Sahlin som jag såg i rutan när jag snabbt bläddrade förbi Bergfelts program just som hennes politiska karriär lästes upp av Bergfelt. Hann som tur var inte höra vad som sades om Sahlin i närtid som orsakade strafföreläggande.
Tycker inte att Ff framstår som särdeles sympatisk i eu-programmet han verkar oengagerad. Jag tror att Ff är manipulativ och då kan det bli jobbigt när man träffar på en som är ännu värre manipulativ. Då blir man nedslagen och kan inte acceptera det. Det är omdömeslöst och omoget, varför ska han ta vara ha politisk makt bara för att han är ett ”politiskt djur”. Det går inte att tala om intervjun utan att tala om Hanna Hellkvist självklara fråga, tack att hon ställde frågan som ställas.
”Jag tror han hade vunnit på att vänta åtminstone ett år med att komma tillbaka till offentligheten.”
Jo, självklart hade det väl varit bättre att vänta med comebackförsöket tills den stora massan hade glömt.
Men….jag och väldigt många andra kommer aldrig glömma – och även om FF väntar 10 år innan han försöker sig på en ny karriär som kommunpolitiker tänker jag och väldigt många andra då göra allt vi kan för att hela tiden påminna folk om FFs förflutna.
Det här handlar inte om att FF skulle ha begått något brott och inte heller handlar det om att jag ”hatar” FF.
Det handlar om att personer som har så totalt katastrofdåligt omdöme som FF inte har någonting i politiken att göra.
Någonsin.