Sverige kan återgå till hängmattan – den politiska krisen är avvärjd.
Alliansens misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår, men stridsbasunerna är nu nedtonade till klarinettnivå, kravet tas upp igen när riksdagen samlas i höst, det blir ingen dramatisk urtima riksdag. Det finns gott om tid att retirera och goda skäl att göra det.
Framhärdar Alliansen i att kräva Hultqvists avgång kommer det att framstå som ett grälsjukt och fånigt politiskt spel, det varnar även borgerliga opinionsbildare för.
Enligt min mening skötte Stefan Löfven krishanteringen mästerligt, han gjorde en genomtänkt och kreativ regeringsombildning och tog ansvar för landet.
Min kollega Jeanette Fors-Andrée gör ungefär samma bedömning i TV 4 Nyhetsmorgon.
Löfvens krishantering visar så oerhört tydligt att det är viktigare vad man gör än vad man säger. Annika Strandhäll som socialminister med många ansvarsområden, Morgan Johansson som inrikesminister med Helene Fritzon som biträdande i migrationsfrågan och Tomas Eneroth som ny infrastrukturminister efter Anna Johansson betyder ju att Löfven snarast har vässat sin regering. Dessutom får Anders Ygeman en ny tung roll som gruppledare för S, vilket knappast kan kallas ett respass.
Det fanns kritik mot Löfvens kommunikativa stil under presskonferensen. Och visst – han blev arg på någon reporter, såg rätt grinig ut när han skällde Alliansen för att vara ansvarslös och han pekade flera gånger med hela handen. Men – vem bryr sig? Även en statsminister har rätt att visa humör och temperament, även om det kan vara förödande att tappa humöret (vilket han inte gjorde). Och regeringsombildningen löste krisen, det är det viktigaste.
Det är frestande att jämföra med krisen i Vita Huset, som väl snart av en häpen omvärld borde döpas om till Tokiga huset. President Donald Trump har gått på pumpen i fråga efter fråga, nu senast det nesliga förlusten i senaten om att återkalla Obamacare. För någon vecka sedan togs finansmannen Anthony Scaramucci in som kommunikationschef direkt under Trump, vilket gjorde stabschefen Reince Priebus till ett rundningsmärke och fick presschefen Sean Spicer att avgå i vredesmod. Trump hade nämligen bestämt sig för att det inte var politiken det var fel på utan kommunikationen, media måste fås att förstå briljansen och storheten i Trumps tänkande. Jag såg Scaramuccis första presskonferens och det var verkligen ”sweet talking man in action”. Orden flöt som honung från denna vackra och vältaliga man som kunde namnet på varenda reporter och svarade vänligt och avväpnande på alla frågor.
Idag, fredag, är det stora numret i CNN hur Scaramucci ringde upp reportern Ryan Lizza på the New Yorker och krävde att få veta hans anonyma källa till en middag med Trump som skulle hållits hemlig. Reportern vägrade naturligtvis och Scaramucci eldade upp sig allt värre. Han skulle minsann avskeda hela informationsavdelningen för att krossa Lizzas källa . Han utgöt sig allt värre och fick till slut för sig att Priebus var källan. Han skällde Priebus för ”en jävla paranoid schizofren” och utgöt sig om medarbetare i grova ordalag och vulgärt språk. Hela storyn finns här. Det är fullständigt skandalöst, amatörernas afton att bete sig så inför en reporter!
CNN och BBC hade med expertpaneler redan tidigare ägnat mycket tid åt frågan: ”Vad hjälper det med en superkommunikatör när presidenten i sin nästa tweet kan desavouera det Scaramucci nyss sagt fullständigt?” Nu kan man konstatera att ”superkommunikatören” med honungstungan var en urbota amatör.
Hela IT-skandalen hemma i Sverige hade från början Trump-prägel i mina ögon. Otroligt illa skött, helt ansvarslös med en möjlig autostrada för främmande makter till sekretesstämplade filer. Mörkläggning. Inställningen att man kan göra ”avsteg från lagen”. Ministrar som inte informerades och som i sin tur inte informerade.
När branden härjade för fullt gick Löfven in och släckte med genomtänkta och kreativa åtgärder. Han hade varit värd högsta betyg om det också funnits lite klädsam självkritik för hanteringen från början — det Löfven själv kallade ett ”haveri”.
Samma självgodhet i den här frågan ser jag ju hos Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist. Ingen erkänner något fel. Men det kanske är att begära för mycket med lite självrannsakan och tankar kring vad man gör för att i framtiden minimera att något liknande händer igen.
Andra skriver intressant om krishantering
Paul Ronge
Uppdatering: Nu har också Trumps stabschef Reince Priebus tvingats avgå. Hans närmaste medarbetare i Vita Huset faller som käglor. Men Scaramucci, som kallade Priebus en ”jävla paranoid schizofren” och for ut mot en annan medarbetare för att ”suga sin egen kuk” blir kvar. Fortsättning följer.
Jag håller med dig Paul, Stefan Löfven har skött krishanteringen bra.
Dock är det viktigt att inte glömma bort hur länge det som nu exploderade har fått pågå utan att dom som borde ha upptäckt det, som fick många varningar och indikationer på att fel på fel gjordes, men som valde att – faktiskt – ignorera och gömma sig bakom sin rolls begränsningar.
Det finns mycket i den här skandalen som visar att Stefan Löfven har brister i sin förmåga leda regeringsarbetet. Vi har heller inte sett mycket av självkritik, tvärtom Löfven har skyllt ifrån sig, och det har även dom inblandade ministrarna gjort så länge dom kunde.
Att nu Stefan Löfven klarade av att hantera den uppkomna krisen går att se som att han har fått mycket träning i krishantering.
Utifrån det kan man ju ifrågasätta hur hans brister i ledarskap bidrar till att det landar i kriser, som han då tvingas anstränga sig reda ut.
Jag tror det är viktigt att fundera över den biten, hur mycket våra folkvaldas brister i kunskap och kompetens bidrar onödigt mycket till dom kriser som uppstår.
Vad kan vi lära oss från den här skandalen om vilka krav vi behöver ställa på våra folkvalda så att dom bättre förstår sina egna brister, mer lyssnar på dom som faktiskt besitter kunskapen och kompetensen att förstå vad det handlar om.
Att Stefan Löfven klarade av reda ut krisen är inte skäl nog att bortse ifrån hur hans regering och hans ledarskap bidrog till att den faktiskt hände.
Thomas: Jag skriver ju också att det brister i självkritiken, håller med dig där.
En intressant tanke att de som ställer till med mycket också får mycket praktisk träning i krishantering – tack för den!
Varsågod Paul. Fick höra det perspektivet i en föreläsning för en tid sedan och det fick mig att tänka om mycket.
Grejen är att krishantering uppmärksammas, att den som klarar det galant ofta får lovord om hur bra man klarar det, trots att personen ofta är den som idragit till att skapa situationen.
Bra ledare som inte skapar kriser, dom som i det tysta faktiskt får jobbet gjort, får däremot inte lika mycket positiv uppskattning.
I föreläsningen angavs ett exempel, en riktig händelse, där två personer valdes mellan till en högre befattning. Det var på vippen att den av dom två som hela tiden hade rett ut kriser i sin existerande roll hade fått det, just för att ha blivit uppmärksammad som duktig krishanterare.
Den andra fick jobbet, men det krävdes att någon uppmärksammade att det var den personen ypperliga ledaregenskaper som gjorde att hen var mer osynlig i verksamheten.
Den historien fick mig att se ledare i ett helt nytt ljus.