Rabaldret som nu slutat med Omar Mustafas avgång med buller och bång ur Socialdemokraternas partistyrelse efter rekordkorta sex dagar är ett av de värsta exemplen på usel krishantering jag sett från ett parti.
Allt började totalfel med att valberedningen föreslog Mustafa närmast kuppartat, några timmar innan omröstningen, utan att tänka på konsekvenserna. Att Mustafa bjudit in antisemister med öppna nazistsympatier och homofobiska resonemang till seminarier, att han twittrat om att man borde sända JAS-plan mot att bomba Israel, att han som ordförande för Islamiska förbundet också haft kopplingar till Muslimska brödraskapet, allt detta var ju känt.
Orsakerna må vara att Stockholms arbetarkommun och valberedningen ville stärka partiets profil bland muslimer, att de ville peta Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson, eller helt enkelt ”hål i huvudet”. Men gör man fel från början så blir också fortsättningen fel, det är en bitter erfarenhet från all krishantering. Som när du börjar med fel skruvar när du ska montera en IKEA-möbel.
Det viktiga — som faktiskt skiljer ut Mustafa-krisen från en mängd liknande historier bland partier — är: Med en avgång brukar den aktuella krisen vara över. Så har det varit med Mona Sahlin och Håkan Juholt i Socialdemokraterna, med Cecilia Stegö-Chiló, Maria Borelius och Sten Tolgfors i Moderaterna.
Men Mustafas avgång har skärpt krisen för Socialdemokraterna, ökat motsättningarna och väckt fler frågor än den besvarar!
Krisen eskalerar ju direkt när Mustafa i sitt öppna brev om avgången i Aftonbladet skriver:
”Partiledningen menar dock att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället. Partiledningens uppfattning är inte bara beklagligt, det är även en skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater.”
Mustafa är givetvis den som drabbats hårdast av skandalen. Han har blivit rikskändis i en härva av ”guilt by association”, trots att ingen anklagat honom personligen för antisemitism och homofobi. Han har tvingats avgå under förnedrande former. Det är inte svårt att förstå hans vrede, när han med sådan schvung och kraft driver in kniven i partiledningens (ytterst Stefan Löfvens) rygg.
Ty vad ska den svara på Mustafas anklagelse? Har han rätt i att partiledningen uttryckt sig så, så kan jag inte tolka det på annat sätt än att Socialdemokraterna kvalar in som det mest muslimfientliga partiet efter Sverigedemokraterna – vilket vore helt sensationellt. Tobias Billström kan andas ut, hans främlingsfientliga uttalanden är en västanfläkt i jämförelse.
Om Mustafa har fel så måste Socialdemokraterna gå i svaromål. Och det är då frågorna tornar upp sig. Exakt varför menade Löfven att uppdraget som ordförande i Islamiska förbundet inte gick att förena med att vara med i partiledningen? Är det generellt så att uppdragen aldrig går att förena? På vilken nivå får man vara aktiv i ”det muslimska civilsamhället” och ändå väljas till en topposition i Socialdemokraterna? Vilka åsikter exakt var det hos Mustafa som, efter hans pudlanden i media, ändå gjorde att Löfven tvingade honom att avgå? Om det handlar om den bristande jämställdheten i Islamiska förbundets program så måste väl ALLA förbundets medlemmar då vara diskvalificerade?
Alla som följer samhällsdebatten i traditionella medier och dreven som blossar upp i sociala medier vet att denna typ av frågor är minerad mark. Debatten hamnar lätt på Sverigedemokraternas planhalva. Den bli hätsk och intensiv. Och det är Socialdemokraterna själva som ställt till det. Alltihop är ett dribblande självmål.
Veronica Palm, ordföranden i Stockholms arbetarkommun och en av de allra mest ansvariga att denna soppa uppstod, säger att ”situationen blev ohållbar”.
Det man kan misstänka är att Socialdemokraterna helt enkelt agerat i panik, att det var ”mediedrevet” som gjorde ”situationen ohållbar”.
I så fall är det mycket allvarligt. Partiledningen ställde till med krisen utan att tänka efter, och försöker gå ur den med samma brist på eftertanke.
Som @AndraAnais skriver idag på Twitter:
”Obegripligt hur man kan sköta något så illa. Som om man velat tillfoga sitt eget parti maximal skada.”
Stefan Löfven har hänvisat till att frågan om Omar Mustafa hanteras av Stockholms arbetarkommun, då det är den som nominerat honom.
Det är, som Aftonbladets Lena Mellin skriver, inte snyggt. Det här är Stefan Löfvens första stora kris efter 14 månaders smekmånad och skickligt manövrerande. Det är nu han får visa om han också är duktig på att släcka bränder.
Andra skriver intressant om Mustafa-krisen.
Paul Ronge
Uppdatering 1: Jämför gärna med hur Moderaterna Tomas Tobé och Cecilia Magnusson försvarade Waberi i Gefle Dagblad för en tid sedan.
Uppdatering 2: Experten på extremhögern och journalisten Anna-Lena Lodenius skriver initierat och intressant om härvan.
Jag tycker det är märkligt att Mustafa inte utesluts ur partiet, men det kanske är på gång? Det är ju uppenbart att han är aktiv i en organisation som på ett fundamentalt sätt förespråkar åsikter som går på tvären mot hvudfåran, där (S) ligger, av svensk samhällsdebatt. Borde vara lättare att arbeta för Timbro och vara medlem i (S) än det Mustafa håller på med.
Är det inte så att hela händelseförloppet till slut ändå gynnar SD trots att avsikten var den motsatta? Genom att visa på hur nära personer med nära kopplingar till mer extrema muslimska kretsar står partiledningen bekräftas ju bara Avpixlats konspirationsteori och alla SD:are kan säga ”vad var det vi sa” och fortsätta peka ut andra personer som har kopplingar till muslimska kretsar. Märkligt, hur S än gör verkar det mest gynna SD till slut….
Fantastisk analys Paul! Allt gick fel till redan från början? Vad hade partistyrelsen och valberedningen förväntat sig? Ett part som vill förnya och förändra – och som tar i så mycket utan att förutspå konsekvenserna. Och vad hände nu? ”Situationen blev ohållbar”, säger Veronica Palm, men vill samtidigt inte kommentera de frågeställningar som ställts under de senaste dagarna.
Alla försök från Socialdemokraterna att motverka rasism och islamofobi blir nu svåra. Helt självförvållat.
Bra analys Paul. Socialdemokratin fiskar i mörka vatten och dessutom inte något nytt. Klart att ett parti som helst vill KOLLEKTIVANSLUTA medlemmar även de mest passiva hamnar till sist i diket. Sitter man som ordförande i en Organisation innebär det ju inte att de därmed ska ha en plats i en annan organisations styrelse. Dessutom om det strider mot huvudorganisationens ideologiska grunder.
Omar Mustafa kunde varit enskild medlem som alla andra, men definitivt inte sitta i en Partistyrelse med Socialdemokratin som grund.
Självklart för dem som verkligen är socialdemokrater och inte röstfiskare, om det så skulle vara.
Förfallet i det partiet är inget nytt utan har pågått länge.
Det borde ha varit en storm i ett vattenglas. I och med att Mustafa själv tagit avstånd från de inbjudningar hans förening gjort och sagt sig inse det stötande i dem. I och med att han själv vad jag förstår inte av någon – utom Mona Sahlin som har tomtar på loftet – anklagats för att ha uttalat sig antisemitiskt, homofobt eller patriarkaliskt.
Att drevet inte slutade där är bara socialdemokraternas egen krishanterings fel. Om det inte råkar vara så att det finns uttalanden av Mustafa som kan användas mot honom. Men det tvivlar jag på, med tanke på hur media tvingats publicera trams i flera dar för att hålla igång drevet mot honom, några random facebook-likes och ett uttalande om att skicka JAS för att upprätthålla en flygförbudszon runt Israel när de bombade Gaza (vilket man väl kan tycka vore rimligt rent moraliskt, men tyvärr har Israel kärnvapen och en utrikespolitisk doktrin som handlar om att slå hårdare.)
Hursomhelst, det finns förvånansvärt lite substans i det här drevet. Att moderaternas Waberi kan sitta kvar – trots värre snedsteg – måste betyda en av två saker: 1. Antingen jagar media sossar hårdare än moderater. 2. Moderaterna har lyckats kväsa ett drev mot Waberi i sin linda genom krishantering. Vad tror du Paul?
Alla ledande personer i den svenska toppolitiken vet att allt granskas in i minsta detalj. Varje förslag. Varje beslut. Ändå gör Socialdemokraterna grova misstag – misstag som öppnar upp för skarp kritik. Förtroendet får sig en rejäl törn och väljarflykt befaras. Socialdemokraterna borde veta bättre.
Här ser vi också en extrem brist på öppenhet och transparens. Transparens i politiska processer handlar om att förankra, både internt och externt. Här lämnade Socialdemokraternas valberedningsprocess mycket i övrigt att önska. Omar Mustafa nominerades bara några få timmar innan omröstningen, utan närmare eftertanke om vare sig hållbara motiv eller konsekvenser. Allt gick så snabbt. Självklart faller hela strategin, om det nu kan kallas för en strategi.
Och en valberedning som bokstavligen, snabbt som blixten, kastat in en person i partistyrelsen, med ett stort ansvar att bära. Lika snabbt lämnar Socialdemokraterna Omar Mustafa själv att hantera helvetet som brakat loss. Ingen backar upp honom. Skamligt. På alla sätt och vis.
Det känns ändå som det här är en fråga för partiet, media och IFIS, och inget som berör vanligt folks vardag. Svaret får vi i nästa väljaropinionsundersökn ing
Staffan: Moderaterna stod upp för sitt val av Waberi, hårt och resolut. Jag tror det bidrog till att det inte blev något drev, bland annat i en debattartikel som jag redovisade ovan (uppdatering 1).
Jeanette: Som vanligt kommer vi till ungefär samma slutsatser och som vanligt tror jag inte det är en tillfällighet. Som Carin Jämtin erkänner: Detta har orsakat ”sår” i partiet. Även Lena Mellin anser ju, från sin journalistiska horisont, att detta är Löfvens första riktiga kris och att han skött den uselt.
Bengterikj: Till ”vanligt folks vardag” bör vi nog också räkna de många muslimer i Sverige (70-80 procent har det påståtts) som röstar på Socialdemokraterna. Hur reagerar de på Mustafas avgång? Kommer en stor del av dem att fly partiet nu? Du har ju helt rätt i att vi får svar hur detta har påverkat i kommande väljarundersökningar.
Det är något märkligt med att 70% av de som identifierar sig som muslimer, dvs i någon mån religiösa (själv identifierar jag mig som uppvuxen i en västlig tanketradition, dvs inte som kristen trots att jag döptes som liten) röstar på socialdemokraternatrots att (S) i grunden är ett sekulärt parti. Det är som om folk som är uttalade monarkister skulle söka sig till (V).
http://www.dn.se/debatt/mustafa-representerar-inte-sveriges-muslimer
David B: Under tidigt 90-tal deltog Arafats bror och tillika ordförande i Palestinska röda halvmånen i Unga örnars sommarläger och Ahmed Rami polade med Jan Myrdal. An old swedish tradition?
Jenny, ja? Förstår inte riktigt din poäng? Jag är inte (s)-sympatisör men det hindrar ju inte att mig från att se att (s) historiskt, men även av ideologiskt logiska skäl, är ett sekulärt parti.
Hej David! Det finns en lång tradition av svenska muslimer att sympatisera med S och tvärtom. Det har ingenting med gudstro att göra. Islam är till största delen politik, vilket kristendomen i Sverige inte är. Den svenska arbetarrörelsen har sympatiserat med muslimerna i palestinakonflikten i snart 70 år. Palestinafrågan enar hela den muslimska välden.
Så ett kort svar på en stor fråga :)!
Det där är väl bara halvsant. (S) var väl demokrativänligt fram till Palme som bytte sida till palestinierna, något Göran Persson sedan reverserade på 90-talet.
Hej igen!
Då vänder vi på kakan och säger så här: den svenska högern (ff a Folkpartiet) delar historiskt Israel syn på Mellanösternkonflikten.
Som du kanske vet är PSG en vänsterinriktad paraplyorganisation. Den bildades 1976 efter att lokala palestinagrupper i Sverige verkat enskilt i många år.
I vilket fall blir din ursprungliga frågeställning intressant i takt med att den muslimska invandringen ökar i Sverige. Det blir då tydligt att många muslimer röstar med (s) (Se t ex Borkyrka som nog aldrig kommer att bli en blå kommun.) vad jag vill säga är att det i inte handlar om religion utan om politik. Islam består av politik och religion. Kristendom är enbart en religion, och kan inte påverka statsskicket i t ex Sverige. Att vara muslim kan dels vara ett religiöst ställningstagande och handla om gudstro, men även vara ett politiskt ställningstagande och då handla om staters styrning. Att vara kristen är enbart ett religiöst ställningstagande.(Sedan kan vi ju diskutera högerextrema kristna rörelser som Livets Ord, vilka är mycket israelvänliga, eller SD:s israelvänliga utrikespolitik, men det är avarter och kanske inte hör hemma i denna kommentarstråd.)
Ett par meningar föll bort ur första stycket: att rösta för Palestina har alltid fram tills nu varit att rösta eller på MP.Socialdemokraterna idag kräver ett erkännande av Palestina och att Sverige ska ta aktiv ställning i detta.
Jenny: Märkligt resonemang. Uttalade kristna röstar troligen sällan på (V) eftersom kommunism är en materialistisk ideologi som inte har utrymme för religion (om man inte ser kommunism som religion, vilket det iofs kan finnas goda skäl att göra). Hur tänker egentligen religiösa socialdemokrater? Om de alls tänker?
Nu blev det nog en misstolkning från din sida. Det där har jag inte påstått. Men om du ändå är intresserad av ämnet så finns det en socialistisk kristen sammanslutning. Muslimerna är vänsterorienterade för att V S o MP stödjer Palestina som erkänd stat. Högerextremister stödjer Israel. Nu kan jag nog inte bli tydligare. 🙂 Jag kan även varmt rekommendera dig PSG:s hemsida om du vill veta mer.
Hej igen David! Man ska inte skriva från mobilen, då slinter fingrarna. Det ska vara PGS:
http://www.palestinagrupperna.se/
Där framkommer det bl a att det handlar om politik, inte religion.
Ha de bra!
Vad pratar du om? Vissa högernationalister (jag tror tex det är en konflikt mellan SDU och SD om detta) stöder Israel medan andra, mer nationalsocialistiskt orienterade (dvs socialister) hatar judar över allt annat och därför stöder palestinierna.
Hej igen David,
Det är precis det jag menar: högerextremister stödjer Israel, vänsterorienterade stödjer Palestina. Jag kan återigen rekommendera dig att läsa på PGS:s hemsida.
Kommentar ang. din sista mening: jag tror inte det är judar som folkgrupp man hatar över allt annat som socialist, utan Israel som ockupationsmakt. Tror det är extrem viktigt att hålla isär begreppen på den punkten. Kanske är heller inte Paul Ronges kommentarsfält den mest lämpade platsen att föra en längre diskussion av det här slaget på.
Godnatt!