Min äldste son Mattias Ronge har kommit ut ur garderoben som Socialdemokrat. Jag är mäkta stolt, precis som jag är över Stefan Ronge som rattar Sveriges mest framgångsrika PR-webb-kommunikationsbyrå Deportivo och Johan Ronge som är en lysande kriminalreporter på Gefle Dagblad. Jag ska inte chikanera Mattias genom att orera om hur bra det vore för S-medlemmarna att rösta fram honom som ombud. Alla som vågar sjunga med egna röster i en partikör, som Björn Fries och Niklas Nordström, eller Göran Greidner och Veronica Palm, är värdefulla.
Jag talar hellre om begreppet ”triangulering” genom mitt eget exempel. Jag hade blivit lika stolt om Mattias kandiderat till Moderaternas partistämma.Om jag själv skulle tvingas ut ur en garderob idag så vore det som ”Socialmoderat”. Eller ”Socialmodekrat”. Inte för att begreppen finns, men vi som skulle kunna rubriceras så finns och vi är många. Det är därför Socialdemokraterna under Löfven försöker ingjuta förtroende hos oss ”Socialmoderater” genom att vilja stödja svenskt näringsliv. Det är därför Moderaterna så framgångsrikt lanserat sig som det Nya Arbetarpartiet, ”gråsossepartiet” för De Som Vill Göra Rätt För Sig.
Att vara ”Socialmoderat” betyder inte längre att vara kluven.
Många blev upprörda. Den gamla LO-basen Wanja Lundby-Wedin ledde till exempel stora delar av den socialdemokratiska partiapparaten fel när hon – i clinch med dåvarande arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin – ville hävda att Moderaterna ”var onda”. I själva verket ”menade de inte vad de sa”. De hade en ”dold agenda” och bara väntade på att sticka kniven i den svenska arbetarklassen och slunga ner den i en avgrund av olycka och misär, tyckte Lundby-Wedin. Men den rätta analysen var ju: Moderaterna menade PRECIS vad de sa. De skulle gynna ”arbetslinjen”, dvs de i LO som hade jobb och sätta press på alla som var arbetslösa eller långtidssjukskrivna och tog bidrag.
Jag tror (och här skulle jag kunna väcka både rättrogna sossars och moderaters ilska) att det är sunt och bra att S och M ligger så nära varann. Klivet mellan det som för några årtionden sedan var en avgrund har nu förvandlats till ett spatsersteg. Inget av de regeringsledande partierna betraktas längre av den stora allmänheten som genuint onda, det är min fasta övertygelse.
Tittar vi på den kommersiella världen och kampen mellan ledande varumärken så är det ju ”triangulering” bara förnamnet. Man slåss hårt och skamlöst om samma målgrupper. Elvis mot Tommy Steel i generationen före mig, sen Beatles mot Rolling Stones. Coca Cola mot Pepsi. Aftonbladet mot Expressen, SVT mot TV4, Telia mot Tele2, Microsoft mot Apple, Apple mot Samsung, Android mot Iphone.
Väljarkåren är inte dum. Försök att demonisera motståndaren, att ”överideologisera” och slå med storsläggan kommer inte att fungera.
I viktiga frågor går ju den värsta skiljelinjen INOM partierna. Som till exempel konflikten inom Socialdemokratin om man ska eller inte ska acceptera vinster i vården. Just nu är det verkligen svårt att se hårda ideologiska skiljelinjer mellan S och M. Valrörelsen kan därför mycket väl huvudsakligen komma att handla om vilket radarpar man bäst tror rattar landet rent administrativt; Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i det blåa laget eller Stefan Löfven och Magdalena Andersson i det röda.
Jag tror inte en sekund att en ”social-moderat” regering skulle vara ett framgångskoncept för Sverige. Men jag tror det är bra och nyttigt att båda de regeringsledande partierna vänder sig mot mittfåran och slåss om ”mainstream-väljarna”. De är de många och det är de som enligt alla demokratiska spelregler bör få bestämma kursen.
Vi pratar inte mycket partipolitik vid våra söndagsmiddagar i vår familj. Underbara barnbarn och trevliga familjeämnen dominerar. Men eftersom Mattias står för sans och balans och inställningen: ”ska man göra ett jobb är det lika bra att försöka göra det så bra som möjligt” så är jag rätt säker på att han skulle slå an på den stora majoriteten som politiker. Just en sådan Socialdemokrat som en ”Socialmoderat” som jag skulle kunna tänkas rösta på.
Andra skriver intressant om politik.
/Paul Ronge
I Katrineholm kör S och M tillsammans. Ska bli intressant och se hur det slutar.
Ann-Sofie: Väldigt intressant, hade ingen aning! Undrar vad Göran Persson tycker om detta! 😉
Jag kan ta fram fler kommuner som S och M kör tillsammans och vad jag förstår så handlar det mycket om två stora partiet som törs vara pragmatiska när kommuner står inför problem (ofta av ekonomisk art) och sedan med en dos personkännedom.
Mvh Peter
och i näringslivet vinner ”socialkapitalism” mark.
http://www.forbes.com/sites/haydnshaughnessy/2012/01/23/the-emergence-of-social-capitalism-adaptation-or-threat/
Problemet är väl att om alla samlas i mitten går det bra för oss som har det väl ställt, men det blir en allt större grupp människor som har det svårt och som ingen talar för. Klyftorna ökar i Sverige och det bådar inte gott.
Anna: Jag håller faktiskt inte med. De ”Socialmoderater” mainstream som både S och M vänder sig till (också kallade marginalväljare) skiter inte i de medellösa. Tror det är själva poängen. Om du och jag skulle gynnas: Vill vi se ökade klyftor och människor som svälter i samhället?
Finns det inte också en risk med detta, att de ideologiska skillnaderna ersätts med demagogi? Se på gårdagens radioduell i Studio ett mellan Borg och Andersson. Enligt den förre stod den senare för en stor skattechock, och enligt den senare stod den förre för en rejäl oansvarighet med för stort underskott. Dvs i stället för att redovisa två olika ideologiska vägar, vinklat på det sätt som politisk debatt alltid är men ändå med substans i botten, så får man använda överord och dimridåer för att få små politiska skillnader att framstå som avgörande.
Jonas: En klok kommentar. Men jag tror överorden och dimridåerna tas till just för att de ideologiska skillnaderna (åtminstone mellan S och M:s maktcentra) är så små. Och att väljarkåren i stort genomskådar detta. Annars skulle väl inte väljarflyttningar kunna gå så lekande smidigt och lätt som de nu för tiden gör mellan Sveriges två största partier?
Att tycka det är bra att politik förvandlats till ett pr-jippo för ryggradslösa opportunister som ändrar åsikt efter varje opinions/marknadsundersökning och är villiga att sälja sig till högstbjudande är en underlig inställning om man tycker demokrati är något eftersträvansvärt.
Dessutom trodde jag prostitution var förbjudet.
Kan bara hålla med jan doe (kul nick). Det går inte heller att bortse ifrån att SD har kapat sossarnas högerflygel och moderaternas vänsterflygel. Om S och M rör sig mot mitten är man alltså inne och krigar om SD:s väljare. Trots alla epitet som media vill klistra på SD så vet man ju att det är ett mittenparti och framför allt uppfattas det också så av sina väljare.