Ett halvår efter DN:s artiklar om vanvården på Carema och Koppargården fortsätter striden, nu som en våldsam envig mellan SKL:s tidning Dagens Samhälle (DS) och, det Jan Guillou kallar ”Sveriges malligaste morgontidning”, DN.
DS chefredaktör Mats Edman har blivit en stenhård slugger i denna kamp om vad som var sant och falskt i Carema-affären och idag går han till ny attack mot DN i en krönika med den provocerande rubriken: ”Sverige är världsbäst på att väga kissblöjor” (finns som PDF i föregående länk).
Jag skrev redan i december 2011 att jag tyckte Carema toppade listan av förra årets miserabla krishanteringar. Oavsett rätt eller fel i enstaka sakfrågor klarar inte ett vinstdrivande vårdföretag att ta på sig en helgongloria och försöka göra sin verksamhet till hundra procent filantropisk. Turerna var dessutom våldsamma från stora pudlar i köpta tidningsannonser till en ren dementiblogg.
Värst för Carema har nog debatten om kissblöjan (”inkontinensskyddet”enligt Carema) varit.
Och nu drar Edman igång denna debatt med full schvung igen under rubriken ”Sverige är världsbäst på att väga kissblöjor”.
Nu handlar artikeln rätt mycket om att Sverige (läs SCA) är världsbäst på att producera kissblöjor, vilket i och för sig är intressant, men ändå något helt annat.
Men Mats Edman är den första som på riktigt och sakligt förklarat för mig argumenten och storyn bakom blöjvägningen och för det ska han ha credd.
”Utöver löne- och lokalkostnader utgör inkontinens en avsevärd utgiftspost på ett vanligt äldreboende. Inkontinens svarar för mellan 5 och 11 procent av vårdkostnaderna, enligt SCA. 5 procent anses vara en optimal nivå. Resten kallas ’onödiga konsekvenskostnader’ och uppstår när vården fungerar dåligt.
Blöjvägning är en etablerad metod för att eliminera onödiga kostnader, undersköterskornas merarbete och patienternas lidande”.
Så skriver Edman. Han talar också om hur kommunala budgetar tyngs av äldreomsorgen som ”en ekonomisk realitet”.
Frågan är hur tung en kissblöja måste bli för att uppnå statistikens ”optimala” 5 procent i kostnad? Edmans krönika visar ju att detta framför allt handlar om pengar (5-11 procent). Men hur mycket handlar om empati? Vill vi att våra gamla ska ligga i blöjorna till sista ”optimala” kissdroppen? Och är det inte ofrånkomligt att om detta i huvudsak handlar om ekonomi så är varje blöjfångad kissdroppe ytterligare en peng till vårdföretagets vinst?
Edman leder matchen på poäng mot DN, där chefredaktör Gunilla Herlitz har visat lika mycket smidighet som en murken kvist genom konspirationsteorier om att Dagens Samhälle skulle vara ”köpt” av Carema eller anpassa sin journalistik efter ordföranden och tidigare krisgeneralen för Carema Henry Sténson.
Men den stora förloraren i den segslitna bataljen om blöjan är Carema självt. Varumärket liksom gnuggas in i kissångorna. Carema får väl i framtiden antingen byta namn eller byta logga till en kissblöja. Jag tror helt enkelt Carema inte kan vinna den här debatten. Vi vill inte tänka på våra äldre som försvarslösa kollin som i sin urin ska uppnå ”optimala” 5 procents kostnad.
Andra skriver intressant om Carema.
/Paul Ronge
Hej Paul! Du har nog fortfarande inte riktigt hajat varför man egentligen väger blöjorna. För att få rätt skydd. Inte spara pengar. Men du är i gott sällskap!
Nåväl, Sverige får sig så sakteliga en intensivkurs i äldreomsorgens oglamorösa verklighet. Långt ifrån vad DNs innerstadsjournalister tror att det handlar om. Och det är väl bra det. Synd bara att en miljon pensionärer blir vettskrämda av krigsrubrikerna.
”Blöjexperten”: Gott sällskap – absolut! Citatet i texten visar ju att Mats Edman framför allt talar om att spara pengar. 😉 Vägning för ”rätt skydd” är, med all respekt, bullshit. Min kära hälft, sjuksköterskan, säger att man byter när blöjan är blöt, annars blir det så småningom sår av kisset. För det behövs ingen vägning. Men vad vet hon, hon har ju bara varit i yrket sisådär en 30 år….
Kissblöjan förblir nog alltid symbolen för Carema-skandalen. Skandalen som väckt mångas intresse för vårdval och för vårdkvalitet. Men kissblöjan kan också bli symbolen för bättre vårdkvalitet. I den bästa av världar leder den till något positivt, ett slags ”Lex Kissblöjan”.
Regeringen har utsett en äldresamordnare och regeringen har beviljat medel till Swedish Standards Institute SIS för att ”ta fram en svensk standard för kvalitet och samordning inom vård och omsorg om äldre med omfattande behov.”
Caremas kissblöja kan lika gärna stå för vårdkvalitet som att vara loggan för företaget som misskötte sig.
Men vi måsta vara uppmärksamma. Vårdkvalitet får inte definieras genom generella lösningar och centrala direktiv om personaltät, måltider, vikten på blöjor etc. Vi måste ta vara på de äldres egen förmåga att definiera sina behov av service. Alla klarar inte av det men många gör det.
Lyssna på de äldre vårdtagarna, hör vilka behov de har, använda knappa resurser hos offentliga eller privata vårdgivare på ett smart sätt. Då kommer de som behöver mer vård att få det och de som klarar sig mer själva att vara nöjda de också.
Kissblöjan kan bli den positiva symbol som drog Carema ner i skiten.
Eftersom jag jobbar på ett boende så anser jag mig veta lite! Många äldre skulle kunna gå på toa lite oftare istället om tid och personal fanns tillgängligt. Alla behöver faktiskt inte blöja. Blöjan är bara en symbol för pengar/tid företagen sparat på att slippa anställa fler. Det är faktiskt dyrare med personal. Alltså är blöjan ett bra förslag på en ”logga” för ett vinstdrivande företag. Blöja=färre personal. Det skulle liknas vid varor man väljer att köpa som t.ex. svanen-märkningen. Då vet varje konsument vad man får om man väljer det märket! Det ledsamma är att de vinstdrivande företagen visat på den ekonomiska vägen att spara pengar och dessutom tjäna på det. Nu har kommunerna tagit efter. Tror ni att det blivit bättre inom den privata vården efter alla skriverier? Hur kan man kräva att det skall sparas ännu mer nu, som man gör inom carema. Efter alla skriverier i pressen så finns fortfarande om inte ännu mer kravet, på att spara och för vem? Hur kan personal motiveras att spara mer nu och till vad? Vad tror ni? Till de äldres fördel eller till aktieägarnas. Man blir bara så ledsen/sorgsen så man gråter inom sig varje dag man går till jobbet. Många äldre kan idag inte göra sin röst hörd då många av dem är t.ex. dementa med svåra handikapp. Varför är det så tyst bland personalen? Jo, för vi har fortfarande munkavle och vi får absolut inte klaga/säja sanningen till anhöriga/press mm. Personal som klagar hotas. Anhöriga som undrar något hänvisar vi direkt till våra överordnade. Så är reglerna och bryter vi mot dem är vi inte lojala mot företaget. Detta har resulterat i att vi är mer lojala mot vårt företag än mot våra äldre. Funderar om det verkligen är rättfärdigt att driva äldreboenden som företag. Ett stort etiskt/moraliskt dilemma är detta att jobba för ett vinstdrivande företag!
Christine, jag köper inte riktigt ditt resonemang om munkavle osv. Varje vecka rapporteras det om brist på utbildad personal i äldreomsorgen så vad är det värsta som kan hända om du agerar ’illojalt’? Att du får anledning att byta arbete (vilket dessutom är ett utmärkt tillfälle att förhandla upp lönen!)? Låter inte som någon större katastrof, eller? På köpet (utöver den nya lönen) får du ett bättre samvete.
Jag skulle aldrig tveka under sådana omständigheter!
Vägningen av blöjor gjorde mig initialt rasande. DN:s skriverier hade slipat bort skyddet som mitt kritiska tänkande normalt ger mot det mesta jag läser. Efter ett tag började jag pussla ihop fragmenten och insåg att det kan finns korrekta skäl för att väga blöjorna. Dels ekonomiska och dels kvalitetsmässiga, etiska. Jag kan inte bedöma viktningen mellan det ekonomiska och det etiska, men jag kan faktiskt acceptera båda.
Även om det är svårt att förklara så menar jag att det finns anledning att titta på seriös rationalisering av äldreomsorgen. Det blir lätt så att vi räknar med att det goda hjärtat ska vara ledande i omvårdnaden av de äldre. Men utan att anamma tekniska innovationer, bättre processer och ett systematisk kvalitetstänkande riskerar vi att hamna i en situation där kostnaderna blir onödigt höga och omvårdnaden, faktiskt, oprofessionell. Att vilja göra gott är inte alltid det samma som att göra gott.
Den stora frågan blir enligt mig inte om man väger blöjor eller ej, även om jag alltså tycker man ska göra det om det finns underlag som visar att det är effektivt. Den stora frågan blir hur vi ger både vård och omsorg som lever upp till vad vi anser vara värdig en människa i en utsatt position.
Som jag ser det kan ett privat företag som väger blöjor misslyckas eller lyckas likväl som ett kommunalt drivet särskilt boende utan blöjvåg kan nå samma resultat, bra eller dåligt. På sikt tror jag dock mycket är vunnet på att jobba mer systematisk så att vi använder vetenskap och beprövad erfarenhet maximalt. Då frigörs kraft och resurser för en god omvårdnad. Men god omvårdnad kräver att företaget eller kommunen verkligen vill ge det. Och förmår att organisera verksamheten på ett sådant sätt att det också blir resultatet. Min bedömning är att de stora bristerna ofta finns att hitta just i förmågan att organisera verksamheten på ett sätt som gör att personalen får en möjlighet att göra ett gott omvårdnadsarbete. Det kan självklart bero på direkt underbemaning. Men det kan också bero på bristande ledarskap, dålig arbetsmiljö och en oförståelse för att hela organisationen måste signalera vad som är prioriterat. Prioriterar man låga kostnader som det allt annat överskuggande blir vägningen av blöjor bara ytterligare ett bevis på det omänskliga. Prioriterar man omvårdnad och vård och inser att det är personalen som ska ge det så kan vägning av blöjor bli ett helt oproblematiskt inslag i att använda den kunskap som finns.
Medialt var detta ytterligare ett tråkigt bevis på att man inte kan läsa media utan att vara superkritisk. Även om DS inte skulle ha allt rätt så är jag numera övertygad om att det var en mycket vinklad artikelserie i DN. Och som samhällsmedborgare skulle det vara skönt att inte alltid måsta utgå från att det är fel, vinklat eller tveksamt.
Dessutom leder det till att krigshantering vad gäller media är det näst viktigaste du kan ägna dig åt. Jag tycker det är improduktivt, men absolut nödvändigt. Sedan är ju frågan om något hjälpt när DN drog igång? Men, marknaden för medieträning är omättligt. För även om jag tror få saker skulle hjälpt var Carema så fel på bollen att man undrar hur de förberett sig på något liknande. Näst viktigaste? Ja, det allra viktigaste är såklart att se till att verksamheten fungerar. Så även i detta fall.
Mina erfarenheter är från min mammas 6 år som sängbunden hemma. Hon hade 6 besök/dygn av varje gång två personer från hemtjänsten. Min mamma tyckte blöjbytena var jobbiga och störande. För henne handlade det om att göra dem så få som möjligt. Det blev ofta strid mellan henne och personalen om detta. Kanske vi skulle haft nytta av att väga blöjorna och se vilka tider de verkligen behövde bytas.
Det biståndsbedömda nattbesöket avsade hon sig för att slippa väckas.