Om att erkänna misstag eller kalla alla kritiker idioter

Jag har nästan aldrig skrivkramp – om det inte händer något alldeles exceptionellt – något som gör att allt man eventuellt TÄNKTE skriva känns futtigt, meningslöst och ovärdigt.

Den senaste gången det hände var efter Palmemordet den där svinkalla februarinatten 1986.

Jag arbetade då på Aftonbladet och kriminalreportrarna slet i princip dygnet runt. Själv kunde jag inte skriva en rad på tre veckor. Jag var som förlamad. Bevakade en avtalsrörelse som liksom vissnade och självdog, snabbare än rosorna vid blodfläcken på Sveavägen. Min arbetsgivare var förstående.

Nu känns det ungefär likadant. Jag har inte skrivit en bloggpost på nästan fyra månader. Det är som om Donald Trump har satt hela världen i en feberdröm med vilda hallucinationer. Vad ska man skriva när  allt ständigt ändras? När Trump omfamnar Putin, både sviker och utpressar Ukraina samt tar avstånd från Europa? När monstertullar i sista stund dras tillbaka och skräckhicka på världens börser plötsligt förvandlas till glädjechock och tjurrusning? När alla palestinier ska fördrivas från ett sönderbombat Gaza för att det ska kunna förvandlas  till  en Medelhavets Riviera med playor, barhäng och kasinon? När alla betraktelser om kriskommunikation här hemma känns  futtiga i jämförelse?

 

Det våras för diktatorerna i världen, oftast män i övre medelåldern eller äldre, som Xi Jinping, Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan, eller diktatorer ”wannabees” som Viktor Orbán, Narendra Modi och Donald J Trump. 70 procent av världens befolkning lever nu i diktaturer, enligt en undersökning vid Göteborgs Universitet.

Siffran har ökat dramatiskt.

Vad händer med kommunikationen, framför allt kriskommunikationen som vi känner den, när demokratierna hotas?

Det första och omedelbara är ju att den fria pressen trycks ner och enskilda journalister förföljs, fängslas och till och med mördas.

Mot detta påtagliga hot finns en konkret och livaktig proteströrelse i världen.

Men på ett mer subtilt plan sker också omfattande förändringar som ställer hela medielogiken på ända. Och allra mest tydligt ser vi nu detta skifte i Trumps USA.

Redan under Trumps första presidentperiod såg man förändringen. Nyheter Trump inte gillade blev ”fake news”, även när fakta var glasklara. Som att Barack Obama samlade större publik vid sin presidentinvigning än honom – med bildbevis. New York Times blev en ständig ”kriarättare”, ”finn fem fel” blev 100-tals.

Nu verkar det ha uppstått en sorts trötthet kring alla lögner, och halvsanningar. Man reagerar knappt längre.

Ett exempel är skandalen då the Atlantics chefredaktör Jeffrey Goldberg av misstag blev tillagd i Trumpadministrationens hemliga krigschatt där bombningar av Jemen planerades. Tabben gjordes av Mike Waltz, Trumps säkerhetsansvarige, som uppenbarligen haft Goldberg i sina mobilkontakter.

Vita huset bekräftade tämligen omgående att de av misstag delat hemlig militär information med Jeffrey Goldberg. Medan Pete Hegseth, försvarsminister och formellt ansvarig för fadäsen, helt förnekade att det hänt.

”Ingen har chattat om krigsplaner, det är allt jag har att säga”, sa Hegseth och kallade Goldberg ”svekfull” och  en ”ohederlig så kallad journalist”

Trump tonade å sin sida ner skandalen till en mindre tabbe och slog fast att Hegseth är en ”bra kille”som inte ska belastas av det som hänt.

Tre motstridiga vinklar från maktens centrum om säkerhetsskandalen som visar att det nog inte är så noga vad som kommuniceras.  Misstaget kunde ha dödat amerikanska piloter i luften om inte Goldberg bestämt sig för att vänta med publicering till efter bombningarna skett. Just för att inte äventyra liv frångick han den journalistiska konsekvensneutraliteten som ofta uttrycks som ”publish and be damned”.

Henrik Landerholms slarv ter sig som en bagatell i jämförelse. Ändå tvingades han avgå som statsminister Ulf Kristerssons säkerhetsrådgivare.

Mobbing och att slå ner på svaghet och utsatthet har blivit legio i Trumps maktutövning. En bild av detta får man när president Zelensky hånas för att Ryssland är en starkare part (”you don’t have the cards”) och även personligt (”äger du ingen kostym?” eller ”vi ser att du har klätt upp dig!”).

När jag har hållit mina kurser i medieträning och krishantering har jag kunnat förhålla mig till en mediedramaturgi som fungerar i demokratier, men blir helt passé i diktaturer.

I demokratier håller den allmänna opinionen på David mot Goliat och är man stor måste man, som Bamse, vara snäll.

I den krishanteringen betyder det att den första frågan du som makthavare ställer är: ”Var kan mina kritiker ha rätt?” och den andra: ”Vad kan jag i så fall göra åt det som gått fel så snabbt som möjligt?” Den tredje är att erkänna sina misstag, om man nu gjort några sådana och inför omvärlden försöka förklara varför det blev som det blev.

I Trumps kriskommunikation blir den första frågan: ”Hur ska jag kunna försvara mig genom att gå till attack?” och den andra: ”Hur häcklar jag mina kritiker bäst för att få dem att framstå som idioter?”. Det görs inga misstag och då finns det inga sådana att förklara eller be om ursäkt för.

Och uppenbarligen fungerar den metoden också, åtminstone ibland och åtminstone i Trumps USA.

När jag håller mitt årliga krisseminarum för studenter vid Göteborgs Universitets Master’s programme in political science om några veckor blir de två olika huvudspåren för hur politisk kriskommunikation kan bedrivas den kanske mest spännande utmaningen.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Det anonyma giftet”

Aftonbladet har beskrivit en förfärande dålig arbetsmiljö hos influencern Matilda Djerf. Nu skakas hennes snabbväxande och hyllade företag av en kris, där det fortfarande är oklart hur allt kommer att avlöpa.

Vad som är sant eller osant i anklagelserna kan jag inte bedöma. Men jag tar fasta på en aspekt som hittills inte tagits upp i debatten. Den är central i all seriös krishantering. Jag kallar fenomenet ”det anonyma giftet”. Källorna som media bygger på när drevet går. De som kan kallas ”Stina”, ”Alexandra” eller ”Fredrik” och som via media kan fälla de tyngsta ledare och tvinga företag på obestånd. Aftonbladet skriver den 12 december under rubriken ”Anställda larmar om psykisk terror på Djerf Avenue”:

 ”Men bakom den glammiga fasaden döljer sig en arbetsmiljö fylld av rädsla och psykisk press.

– Det är daglig bevittning av folk som blir mobbade, säger ”Stina” som jobbar på företaget nu.

Aftonbladet har samlat in vittnesmål från elva personer som har jobbat eller fortfarande jobbar på Djerf Avenue. Alla har valt att vara anonyma av rädsla för repressalier.

– Jag har aldrig varit så rädd för en person i hela mitt liv. Hon kunde skälla ut en framför hela kontoret, säger ”Alexandra”.”

”Alla har valt att vara anonyma”. Smaka på den formuleringen.

Journalister har givetvis rätt att jobba med anonyma källor. I mitt arbete som politisk reporter fram till 1997 var de helt centrala – ofta skillnaden mellan att ha scoop eller att traska patrull med resten av journalisterna.

Mitt första stora scoop var avslöjandena om den legendariska Transportbasen Hans Ericson som var egenmäktig och brutal, men föll på skattefusk.

Jag hade bara några få källor, men de var insatta i allt som hände.

Men frågan här är: Hur ska du förhålla dig till anonyma källor när du själv är utsatt för ett drev? Och hur ska man som krishanterare kunna hjälpa sin kund som ofta står helt handfallen när anställda, av rimliga skäl eller av ren illvilja, använder sitt grundlagsskyddade meddelarskydd som vapen?

Matilda Djerf har valt att svara på de anonyma anklagelserna genom att be om ursäkt och säga att hennes företag växte för snabbt och att hon inte varit mogen att hantera det ledarskap som krävdes. Hon har definitivt visat ödmjukhet. Ändå har det inte räckt. Hon kritiseras för att avbönen inte skulle vara ärligt menad. Följarna, som tidigare höjde henne till skyarna, rasar nu på sociala medier. Hennes situation verkar vara hopplös.

Fallet Djerf visar ju hur oerhört viktigt det är att respektera sina anställda och behandla dem väl, inte bara för att det är etiskt och moraliskt rätt. Missnöjd personal som vänder sig anonymt till media kan bli direkt fatalt för ledare och företag.

ICA:s köttfärsskandal 2007 som fortfarande tas som ett avskräckande exempel av oss krishanterare, byggde på att en (1) missnöjd anställd berättade för Uppdrag Granskning att ICA-butiker fuskade med datumstämplingen. Fusket bevisades med dold kamera som den anställde smugglade in.

Toppolitiker lever hela tiden i skräck för anonyma läckor som vittnar om intern splittring, maktkamp och skandalösa beteenden. Centerledaren Muharrem Demirok har nyligen varit hårt utsatt för anonyma avgångskrav.

Några av mina mest komplicerade krishanteringar har handlat om anställda som via media försökt komma åt min uppdragsgivare. Den första frågan jag alltid då ställer är: Är anklagelserna sanna? Vet du när, var och hur det du anklagas för har skett? Vilka är dina ärliga svar på att det kunde hända? Har du koll på ungefär vilka som lämnat uppgifterna? (Jag avråder däremot att aktivt efterforska vilka källorna är, trots att det inte är olagligt inom den privata sektorn)

Några gånger har jag, med insyn i sakfrågorna, kunnat konstatera att anklagelser varit överdrivna eller rent ”hittepå”, att det handlar om händelser som ligger långt bak i tiden eller att det funnits goda förklaringar till det som skett. Men att de skälen inte kan redovisas med hänsyn till att det skulle skada enskilda personer eller kundens affärsverksamhet.

De senaste gångerna jag har krishanterat den här typen av fall har vi resonerat ungefär så här:

  • Vi tar alla anklagelser på allvar och kommer utan skygglappar att hantera dem gentemot personal, kunder eller vilka som än är berörda.
  • Vi kommer inte att kommentera anklagelser som framförs av anonyma källor med media som ombud. De som har kritik måste komma med den öppet för att den ska kunna besvaras.

Därefter gäller det att verkligen på djupet (och där kan det göra ganska ont) arbeta för att förbättra relationen till de som drabbats, be om ursäkt till dom det gäller och genomföra de förändringar som behöver göras i praktiken.

En formulering som blivit standard i misslyckad krishantering är:

Om någon medarbetare har känt sig illa behandlad eller mått dåligt i sin roll på grund av mina handlingar, är det något jag verkligen är ledsen över och ber om ursäkt för.

Den är central i Matilda Djerfs pudel och retar snarare upp följarna. Antingen vet man vad kritiken gäller och svarar konkret på den. Eller också, som jag visat ovan, så kommenterar du inte anonyma uppgifter och tar istället itu med problemen på hemmaplan.

Kanske hade Djerf klarat sig bättre om hon hade valt den strategin.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lyfter till nya höjder med Wings PR

”Redbull ger dig viiingar”, heter det i reklamen. Men för mig, om jag får vitsa till det, är det snarare Hampus Knutsson, när jag nu mer formellt knyter mig till hans PR-byrå Wings.

Vi har haft väldigt mycket utbyte av varann en längre tid och också samarbetat i tunga projekt. Bland annat i en långvarig och komplicerad företagskris, där jag jobbade med ägarna till företaget och Wings PR med ledningen och all kommunikation därifrån.  Det blev mycket framgångsrikt och det friktionsfria samarbetet har givit mersmak.

Hampus är en lagledare och chef. Liksom en dirigent som själv spelar de viktigaste instrumenten, skriver låtar och arrar andra artister. På så sätt har han tidigare knutit till sig så varierade profiler som Janne Josefsson och Lottie Knutson.

Jag är en individualist, som älskar att jobba med andra – inte minst med kommunikationschefer ”inhouse”. Jag spelar lika gärna gitarr i ett gathörn som jag ingår i ett band eller en symfoniorkester. Men  chef är jag alltså inte.

Hampus är en av Sveriges skickligaste krishanterare som också rattat tunga och långa uppdrag som pressansvarig på McDonald´s, kommunikationschef på Stampen och på Moderaterna under en turbulent tid. Och varit partner och chef för krishanteringsteamet på Prime.

Jag är mer av ”smash and grab”, har genom alla dessa år kastats in i intensiva krishanteringar som sällan varat mer än någon månad och det har passat mig bra.

Vi kompletterar varandra helt enkelt. När jag nu knyts till Wings får jag ett nytt sammanhang och kollegor, där ingår också stjärnskottet Alice Hedin som jag också haft nöjet att jobba med. Tillsammans kan vi konkurrera med de största byråerna.

Jag betraktar krishantering som en konstform där det hela tiden gäller att lära av sina tidigare erfarenheter, bryta ny mark, plussa på sin verktygslåda och bli bättre på att klara sina kunder genom de kommunikativa utmaningarna.

Man måste ständigt vara nyfiken. Jag älskar blueslegenden Buddy Guys låt ”74 years young” och om ett år är jag där!

Min vision är att vårt jobb ska ses med samma respekt som advokaters, att det ska vara lika självklart att företag, organisationer och enskilda tar hjälp av krishanterare som att brottsmisstänkta har rätt till ett försvar.

Det ska bli oerhört spännande att jobba tillsammans med Hampus och Alice. Byrån har framtiden för sig och ambitionen och kraften att fortsätta vara ledande i utvecklingen av krishantering i Sverige!

Paul Ronge

 

Så krishanterar du som Jimmie

”Jag har ett gäng ryska informationschefer som är här som Svenska Journalistförbundets gäster. Paul, skulle du kunna tänka dig att hålla en dragning om mediehantering för dem?”

Orden var Fredrik Nejmans, en kollega från Expressen som var dess klubbordförande och som har frilansat sedan han slutade där kring millennieskiftet.

Det här var för kanske ett tiotal år sedan och jag ställde upp direkt. Det var mäktigt att stå framför dessa informationschefer (bara män) och berätta på svenska om hur man kommunicerar med media i ett demokratiskt samhälle, medan en tolk  direktöversatte. Ända tills en av herrarna otåligt räckte upp handen och yttrade:

”Varför ska vi egentligen lyssna på det här? Vill vi ha en journalist så köper vi bara en”.

Ridå. Detta kommer jag att tänka på när det nu står klart att Jimmie Åkesson vann maktkampen om de anonyma trollkontona. Ulf Kristersson (M) och Ebba Bush (KD) låtsas som det regnar, medan Johan Pehrson (L) vrider sig i vanmakt som en metmask på kroken. ”SD pissar oss i ansiktet”, säger en anonym L-källa i media. Men partiet stannar ändå kvar i Tidö-regeringen och därmed är förnedringen total.

Jag tänker: Det finns fusk och fusk.

Man kan alltså köpa journalister, man kan skjuta dem som i Mexiko, förgifta dem som i Ryssland, fängsla dem som i Turkiet, stifta lagar emot dem som i Ungern – eller alltihop på en gång.

De antidemokratiska krafterna är på offensiven över hela världen och det paradoxala är att demokrati (alltså val och folkstyre) verkar vara den enklaste vägen att gå mot diktatur. Precis som Adolf Hitler kom till makten i Tyskland på helt demokratisk väg medan de demokratiska partierna backade undan, ungefär som Tidö-partierna gör nu.

När jag ger medierådgivning, där krishantering är det yttersta och svåraste, utgår jag från demokratiska spelregler, från att man måste respektera massmedia som en otroligt viktig maktfaktor. Men ingen svensk grundlag säger att man måste vara media till lags och självmant lägga huvudet  i giljotinen för en ”ansvarsutkrävande intervju” om det enda resultatet är att du ställs i den offentliga skampålen.

Jag utgår från att man inte fuskar, undviker att ljuga och att alla inblandade respekterar att vi har olika roller.

Men de senaste åren har jag, bland annat i mina föreläsningar på JMG, Göteborgs Universitet känt mig tvingad att ta upp den mediestrategi som framförallt tillämpas av Donald Trump, men också av de diktaturens småpåvar  som ser upp till honom.

Jag måste alltså erkänna att tillämpas strategin konsekvent så kan den lyckas.

Här kommer de viktigaste hållpunkterna om du vill krishantera som Donald Trump (eller Jimmie Åkesson):

  • Utgå från att media är onda

Varje granskning ska ses som en samfälld attack från vänsteretablissemanget, där också politiker, opinionsbildare och kulturpersonligheter ingår i ”klägget”.

  • Ljug när du blir ertappad

Även om det finns bildbevis och fakta borde vara obestridliga.  Anklaga istället ”klägget” för att ljuga. Självklart kom större publik på Trumps presidentinvigning än på Barack Obamas – även om foton visar att det inte stämmer.  Människor som är vana vid att fakta på något sätt ändå bör ha en betydelse, blir helt handfallna inför det beteendet.

  • Be ALDRIG om ursäkt och uttryck ingen ånger

Tvingas du ändå till en ursäkt, gör något kul och löjeväckande av den, för att visa att det inte är på riktigt. Som att fira med ”studentutspring”,  konfetti och Pommac när dina sociala medier-troll gått en ”politisk artighetskurs”.

  • Håll huvudet högt oavsett hur lågt du har agerat

Modellen är hur Trump hanterade ”grab them by the pussy”-skandalen som hade fått de flesta normala män att gömma sig under sängen i några veckor av ren skam.Du kan inte bli utskämd om du inte har någon skam i kroppen.

  • Gå alltid till motattack

Förebilden är den tuffa grabben  på skolgården. ”Vad då mobbing, tål du inte skoj?”, ”Det var han som började” ”Det är han som ljuger”. ”Håll käften, annars får du en fet smäll”. Går att tillämpa både när du invaderar länder eller trollar med anonyma konton på Tik-Tok.

Bevisligen fungerar denna typ av krishantering ibland, det som är motsatsen till vad seriösa medierådgivare lär ut. Jimmie kan andas ut.

Ännu har ingen företagsledare i blåsväder kommit till mig och sagt: ”Jag vill krishantera som Jimmie! Full fart framåt och ingen backväxel. Kan du hjälpa mig med det?”

Men om det börjar sprida sig så är det nog dags att pensionera sig på riktigt.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

Välkommen till ”Jimmieland”

Nu när krutröken skingrats kan vi konstatera: SD behövde inte backa efter TV4 Kalla Faktas avslöjande av de hemliga trollkontona. Full fart framåt och en ursinnig motattack mot ”klägget” från Jimmie Åkesson räckte för att en gång för alla slå fast det vi alla vet: Det är Jimmie som bestämmer. Välkommen till ”Jimmieland”.

I en  intervju med Kalla Faktas reporter torsdagen den 16 maj menade jag att SD kommunicerade mera med maktspråk än logik och att de kommer att anse sig ha vunnit om det inte blir några konsekvenser.

Det har hittills inte blivit några kännbara konsekvenser. 45 inlägg har raderats av SD, eftersom de ansetts alltför oförskämda mot regeringsparterna, där Tidö-avtalet ju  stipulerade att man skulle hålla god ton mot varandra. Regeringspartierna fick en lam ursäkt för ”upplevda övertramp”, men det blev ingen ursäkt för tillvägagångssättet. Och trollkontona tas inte bort.

”Till er i detta klägg, politiker, kampanjjournalister, aktivister, vet ni en sak? Vi skäms inte!” fräste Åkesson i ett Youtubeinslag och slog fast: ”Det är inget konstigt att ett politiskt parti vill ha spridning för sina åsikter på internet. Och vi råkar vara förbannat bra på det.”

Emanuel Karlsten, journalist och ledande expert på sociala medier sammanfattar i en analys av TV4:s scoop om SD:s trollkonton: ”Problemet är uteslutande att partiet driver opinion anonymt.”

Han understryker detta i ett inlägg på X: ”Det är grejen”.

Nåja, jag tycker nog att innehållet också har betydelse. Det Åkesson kallar ”satir” och skämt, har ju i många fall visat sig vara ren rasism. Av typen: ”En afrikan och en arab sitter i bilen. Vem kör? Svar: Polisen”.

Just rasismen i ”höhö”-skämten vill ju SD absolut inte tala om och det ger väl en logisk orsak till varför det var så viktigt att hålla trollkontona anonyma.

Tänk på ”satiren” som föregick kristallnatten  i Tyskland 1938. Då hade nazisterna i flera år tecknat judarna som snikna, kroknästa, skelögda, fega och krumryggade ockrare.

Även i Sverige florerade judehatet i skämtteckningar i tidningar som Strix och Söndagsnisse.

Idag är det araber och afrikaner som är måltavlan.

I SVT Debatt under järnrörsskandalen 2010 sade jag: ”Aunque la mona se vesta en seda, mona se queda. Det är ett spanskt ordspråk som betyder att även om apan klär sig i siden är hon fortfarande en apa.”

Jag tyckte ordspråket klockrent uttryckte dubbelmoralen och ögontjäneriet. Att SD-are uppträdde väluppfostrat i fina kostymer i riksdagen för att sedan på gatan i nattens mörker vilja slå motståndare i huvudet med järnrör.

SD klarade, som vi vet, den krisen för 14 år sedan i princip utan problem.

Nu vet vi säkert att SD  inte bara HAR en vulgär svans som sprider rasistiskt och konspirationsteoretiskt hot, hat och hån på nätet.

SD ÄR svansen.

Sörjan understöds, byggs på och till och med initieras av SD:anonyma trollkonton som alltså ska fortsätta användas. Samtidigt reagerar utländska (främst ryska) botar och förstärker söndringen och splittringen i landet . Aggressiviteten skrämmer till tystnad och SD kan på demokratisk väg fortsätta driva Sverige i ungersk riktning.

Åter till ”klägget”. Ordvalet är sannolikt väl genomtänkt av Åkesson när han beskriver dem han ser som fienden i en vänstervriden påverkanskampanj inför EU-valet. Det var, enligt egen utsaga, Håkan Juholt (S) som myntade begreppet när han tvingades bort som partiordförande.

Ändå är Åkessons grepp och aggressiva motattack identiskt med vad Donald Trump  säger i sin presidentvalskampanj i USA, bara det att Trump använt begrepp som ”vermin”, vilket betyder ohyra eller pest.

The Week visar exempel 2023 på hur Trumps retorik liknar nazisternas. Och vad är egentligen skillnaden i värdeomdöme mellan ohyra och ”klägg”?

New York Times  skriver att  ingen tidigare presidentkandidat låtit som Trump gör i sina tal 2024. Reportern Charles Homans: ”När jag frågade den politiska historikern Federico Finchelstein vad han fick ut av talet, svarade han utan omsvep: “Det är så här  fascister kampanjar.”

De borgerliga partierna verkar maktlösa. Kristersson är beredd att göra vad som helst för att få sitta kvar som statsminister och L:s kavata krav att SD ska upphöra med trollkontona har förvandlats till ett  löfte om ett lagförslag i framtiden.

Men SD går fram bröstgänges och kan bara förstå maktspråk. Ett sådant är att svenska folket faktiskt reagerar genom att stödet för partiet sjunker. Om det inte händer så får vi det styre vi förtjänar.

Paul Ronge