Lyfter till nya höjder med Wings PR

”Redbull ger dig viiingar”, heter det i reklamen. Men för mig, om jag får vitsa till det, är det snarare Hampus Knutsson, när jag nu mer formellt knyter mig till hans PR-byrå Wings.

Vi har haft väldigt mycket utbyte av varann en längre tid och också samarbetat i tunga projekt. Bland annat i en långvarig och komplicerad företagskris, där jag jobbade med ägarna till företaget och Wings PR med ledningen och all kommunikation därifrån.  Det blev mycket framgångsrikt och det friktionsfria samarbetet har givit mersmak.

Hampus är en lagledare och chef. Liksom en dirigent som själv spelar de viktigaste instrumenten, skriver låtar och arrar andra artister. På så sätt har han tidigare knutit till sig så varierade profiler som Janne Josefsson och Lottie Knutson.

Jag är en individualist, som älskar att jobba med andra – inte minst med kommunikationschefer ”inhouse”. Jag spelar lika gärna gitarr i ett gathörn som jag ingår i ett band eller en symfoniorkester. Men  chef är jag alltså inte.

Hampus är en av Sveriges skickligaste krishanterare som också rattat tunga och långa uppdrag som pressansvarig på McDonald´s, kommunikationschef på Stampen och på Moderaterna under en turbulent tid. Och varit partner och chef för krishanteringsteamet på Prime.

Jag är mer av ”smash and grab”, har genom alla dessa år kastats in i intensiva krishanteringar som sällan varat mer än någon månad och det har passat mig bra.

Vi kompletterar varandra helt enkelt. När jag nu knyts till Wings får jag ett nytt sammanhang och kollegor, där ingår också stjärnskottet Alice Hedin som jag också haft nöjet att jobba med. Tillsammans kan vi konkurrera med de största byråerna.

Jag betraktar krishantering som en konstform där det hela tiden gäller att lära av sina tidigare erfarenheter, bryta ny mark, plussa på sin verktygslåda och bli bättre på att klara sina kunder genom de kommunikativa utmaningarna.

Man måste ständigt vara nyfiken. Jag älskar blueslegenden Buddy Guys låt ”74 years young” och om ett år är jag där!

Min vision är att vårt jobb ska ses med samma respekt som advokaters, att det ska vara lika självklart att företag, organisationer och enskilda tar hjälp av krishanterare som att brottsmisstänkta har rätt till ett försvar.

Det ska bli oerhört spännande att jobba tillsammans med Hampus och Alice. Byrån har framtiden för sig och ambitionen och kraften att fortsätta vara ledande i utvecklingen av krishantering i Sverige!

Paul Ronge

 

Så krishanterar du som Jimmie

”Jag har ett gäng ryska informationschefer som är här som Svenska Journalistförbundets gäster. Paul, skulle du kunna tänka dig att hålla en dragning om mediehantering för dem?”

Orden var Fredrik Nejmans, en kollega från Expressen som var dess klubbordförande och som har frilansat sedan han slutade där kring millennieskiftet.

Det här var för kanske ett tiotal år sedan och jag ställde upp direkt. Det var mäktigt att stå framför dessa informationschefer (bara män) och berätta på svenska om hur man kommunicerar med media i ett demokratiskt samhälle, medan en tolk  direktöversatte. Ända tills en av herrarna otåligt räckte upp handen och yttrade:

”Varför ska vi egentligen lyssna på det här? Vill vi ha en journalist så köper vi bara en”.

Ridå. Detta kommer jag att tänka på när det nu står klart att Jimmie Åkesson vann maktkampen om de anonyma trollkontona. Ulf Kristersson (M) och Ebba Bush (KD) låtsas som det regnar, medan Johan Pehrson (L) vrider sig i vanmakt som en metmask på kroken. ”SD pissar oss i ansiktet”, säger en anonym L-källa i media. Men partiet stannar ändå kvar i Tidö-regeringen och därmed är förnedringen total.

Jag tänker: Det finns fusk och fusk.

Man kan alltså köpa journalister, man kan skjuta dem som i Mexiko, förgifta dem som i Ryssland, fängsla dem som i Turkiet, stifta lagar emot dem som i Ungern – eller alltihop på en gång.

De antidemokratiska krafterna är på offensiven över hela världen och det paradoxala är att demokrati (alltså val och folkstyre) verkar vara den enklaste vägen att gå mot diktatur. Precis som Adolf Hitler kom till makten i Tyskland på helt demokratisk väg medan de demokratiska partierna backade undan, ungefär som Tidö-partierna gör nu.

När jag ger medierådgivning, där krishantering är det yttersta och svåraste, utgår jag från demokratiska spelregler, från att man måste respektera massmedia som en otroligt viktig maktfaktor. Men ingen svensk grundlag säger att man måste vara media till lags och självmant lägga huvudet  i giljotinen för en ”ansvarsutkrävande intervju” om det enda resultatet är att du ställs i den offentliga skampålen.

Jag utgår från att man inte fuskar, undviker att ljuga och att alla inblandade respekterar att vi har olika roller.

Men de senaste åren har jag, bland annat i mina föreläsningar på JMG, Göteborgs Universitet känt mig tvingad att ta upp den mediestrategi som framförallt tillämpas av Donald Trump, men också av de diktaturens småpåvar  som ser upp till honom.

Jag måste alltså erkänna att tillämpas strategin konsekvent så kan den lyckas.

Här kommer de viktigaste hållpunkterna om du vill krishantera som Donald Trump (eller Jimmie Åkesson):

  • Utgå från att media är onda

Varje granskning ska ses som en samfälld attack från vänsteretablissemanget, där också politiker, opinionsbildare och kulturpersonligheter ingår i ”klägget”.

  • Ljug när du blir ertappad

Även om det finns bildbevis och fakta borde vara obestridliga.  Anklaga istället ”klägget” för att ljuga. Självklart kom större publik på Trumps presidentinvigning än på Barack Obamas – även om foton visar att det inte stämmer.  Människor som är vana vid att fakta på något sätt ändå bör ha en betydelse, blir helt handfallna inför det beteendet.

  • Be ALDRIG om ursäkt och uttryck ingen ånger

Tvingas du ändå till en ursäkt, gör något kul och löjeväckande av den, för att visa att det inte är på riktigt. Som att fira med ”studentutspring”,  konfetti och Pommac när dina sociala medier-troll gått en ”politisk artighetskurs”.

  • Håll huvudet högt oavsett hur lågt du har agerat

Modellen är hur Trump hanterade ”grab them by the pussy”-skandalen som hade fått de flesta normala män att gömma sig under sängen i några veckor av ren skam.Du kan inte bli utskämd om du inte har någon skam i kroppen.

  • Gå alltid till motattack

Förebilden är den tuffa grabben  på skolgården. ”Vad då mobbing, tål du inte skoj?”, ”Det var han som började” ”Det är han som ljuger”. ”Håll käften, annars får du en fet smäll”. Går att tillämpa både när du invaderar länder eller trollar med anonyma konton på Tik-Tok.

Bevisligen fungerar denna typ av krishantering ibland, det som är motsatsen till vad seriösa medierådgivare lär ut. Jimmie kan andas ut.

Ännu har ingen företagsledare i blåsväder kommit till mig och sagt: ”Jag vill krishantera som Jimmie! Full fart framåt och ingen backväxel. Kan du hjälpa mig med det?”

Men om det börjar sprida sig så är det nog dags att pensionera sig på riktigt.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

Välkommen till ”Jimmieland”

Nu när krutröken skingrats kan vi konstatera: SD behövde inte backa efter TV4 Kalla Faktas avslöjande av de hemliga trollkontona. Full fart framåt och en ursinnig motattack mot ”klägget” från Jimmie Åkesson räckte för att en gång för alla slå fast det vi alla vet: Det är Jimmie som bestämmer. Välkommen till ”Jimmieland”.

I en  intervju med Kalla Faktas reporter torsdagen den 16 maj menade jag att SD kommunicerade mera med maktspråk än logik och att de kommer att anse sig ha vunnit om det inte blir några konsekvenser.

Det har hittills inte blivit några kännbara konsekvenser. 45 inlägg har raderats av SD, eftersom de ansetts alltför oförskämda mot regeringsparterna, där Tidö-avtalet ju  stipulerade att man skulle hålla god ton mot varandra. Regeringspartierna fick en lam ursäkt för ”upplevda övertramp”, men det blev ingen ursäkt för tillvägagångssättet. Och trollkontona tas inte bort.

”Till er i detta klägg, politiker, kampanjjournalister, aktivister, vet ni en sak? Vi skäms inte!” fräste Åkesson i ett Youtubeinslag och slog fast: ”Det är inget konstigt att ett politiskt parti vill ha spridning för sina åsikter på internet. Och vi råkar vara förbannat bra på det.”

Emanuel Karlsten, journalist och ledande expert på sociala medier sammanfattar i en analys av TV4:s scoop om SD:s trollkonton: ”Problemet är uteslutande att partiet driver opinion anonymt.”

Han understryker detta i ett inlägg på X: ”Det är grejen”.

Nåja, jag tycker nog att innehållet också har betydelse. Det Åkesson kallar ”satir” och skämt, har ju i många fall visat sig vara ren rasism. Av typen: ”En afrikan och en arab sitter i bilen. Vem kör? Svar: Polisen”.

Just rasismen i ”höhö”-skämten vill ju SD absolut inte tala om och det ger väl en logisk orsak till varför det var så viktigt att hålla trollkontona anonyma.

Tänk på ”satiren” som föregick kristallnatten  i Tyskland 1938. Då hade nazisterna i flera år tecknat judarna som snikna, kroknästa, skelögda, fega och krumryggade ockrare.

Även i Sverige florerade judehatet i skämtteckningar i tidningar som Strix och Söndagsnisse.

Idag är det araber och afrikaner som är måltavlan.

I SVT Debatt under järnrörsskandalen 2010 sade jag: ”Aunque la mona se vesta en seda, mona se queda. Det är ett spanskt ordspråk som betyder att även om apan klär sig i siden är hon fortfarande en apa.”

Jag tyckte ordspråket klockrent uttryckte dubbelmoralen och ögontjäneriet. Att SD-are uppträdde väluppfostrat i fina kostymer i riksdagen för att sedan på gatan i nattens mörker vilja slå motståndare i huvudet med järnrör.

SD klarade, som vi vet, den krisen för 14 år sedan i princip utan problem.

Nu vet vi säkert att SD  inte bara HAR en vulgär svans som sprider rasistiskt och konspirationsteoretiskt hot, hat och hån på nätet.

SD ÄR svansen.

Sörjan understöds, byggs på och till och med initieras av SD:anonyma trollkonton som alltså ska fortsätta användas. Samtidigt reagerar utländska (främst ryska) botar och förstärker söndringen och splittringen i landet . Aggressiviteten skrämmer till tystnad och SD kan på demokratisk väg fortsätta driva Sverige i ungersk riktning.

Åter till ”klägget”. Ordvalet är sannolikt väl genomtänkt av Åkesson när han beskriver dem han ser som fienden i en vänstervriden påverkanskampanj inför EU-valet. Det var, enligt egen utsaga, Håkan Juholt (S) som myntade begreppet när han tvingades bort som partiordförande.

Ändå är Åkessons grepp och aggressiva motattack identiskt med vad Donald Trump  säger i sin presidentvalskampanj i USA, bara det att Trump använt begrepp som ”vermin”, vilket betyder ohyra eller pest.

The Week visar exempel 2023 på hur Trumps retorik liknar nazisternas. Och vad är egentligen skillnaden i värdeomdöme mellan ohyra och ”klägg”?

New York Times  skriver att  ingen tidigare presidentkandidat låtit som Trump gör i sina tal 2024. Reportern Charles Homans: ”När jag frågade den politiska historikern Federico Finchelstein vad han fick ut av talet, svarade han utan omsvep: “Det är så här  fascister kampanjar.”

De borgerliga partierna verkar maktlösa. Kristersson är beredd att göra vad som helst för att få sitta kvar som statsminister och L:s kavata krav att SD ska upphöra med trollkontona har förvandlats till ett  löfte om ett lagförslag i framtiden.

Men SD går fram bröstgänges och kan bara förstå maktspråk. Ett sådant är att svenska folket faktiskt reagerar genom att stödet för partiet sjunker. Om det inte händer så får vi det styre vi förtjänar.

Paul Ronge

 

 

 

Så stöder vi de skötsamma, tysta tjejerna ingen ser…

Jag har nu varit medlem i Stockholm Djurgården Rotaryklubb sedan 2008 och till hösten blir jag president i klubben för 2024-2025.

Det är ett val jag aldrig har behövt ångra. På fredagar träffas vi för lunch och mingel på Odd Fellow vid Kungsträdgården och lyssnar på intressanta talare.

Nästa vecka  talar till exempel Carl-Henric Svanberg, som nyligen avgick som ordförande för Volvo efter en mycket framgångsrik period för bolaget, och som nu är ordförande i regeringens AI-kommission. Ett oerhört viktigt och intressant uppdrag: Hur ska näringslivet hantera de nya möjligheterna och hoten? Jag bloggade nu senast om en spännande episod med honom  under hans tid som VD för Ericsson.

Min Rotaryklubb har inte bara lockat talare som Jan Eliasson, Ebba Busch, Per Holknekt, Marie Ledin, Morgan Alling, Cecilia Gyllenhammar, Mona Sahlin, Elaine Eksvärd och Sven Hagströmer. Den har också drivit framgångsrika projekt som daghemsbygge i Nepal, stöd till El Sistema, där barn i utsatta problemområden lär sig spela instrument i orkester, stöd till kvinnor i Guatemala som via mikrolån lett till att de blivit självförsörjande småföretagare och fått en starkare position i sina familjer, samt så mycket mer.

Men det här inlägget ska inte handla om framgångsrika som lyckats, utan om de skötsamma, ofta tysta skoltjejer med utländsk bakgrund i problemområden. som inte blir sedda eller får något stöd för att de klarar sin skolgång så bra ändå.

Som lättare skulle kunna nå välförtjänt framgång och bidra till en god samhällsutveckling senare i livet, om de erbjöds handledning på vägen.

Dessa flickor har eldsjälen, anestesiläkaren Paola Granado Németh tagit sig an och bildat mentorsprogrammet Framtidssmedjan för flickor i årskurs 8, som väljs ut av sina skolors rektorer och får stöd av en egen mentor – en kvinna som lyckats inom sitt område och kan tjäna som föredöme och bollplank. Detta förklarar Paola bättre här, på sin föredömligt koncisa hemsida.

Verksamheten är ju helt ideell och behöver pengar till bl.a måltider i samband med träffarna, resor, ekonomiskt stöd för studier, kanske också stipendier. Paola vill dessutom skala upp verksamheten till fler områden, helst till hela Sverige. Därför behövs fler mentorer – kvinnor med chefsbefattningar i näringsliv och organisationer eller är framstående inom kultur, som vill ge något tillbaka till en flicka som behöver stöd och vägledning. Om du är intresserad att hjälpa Paola, anmäl  dig då enligt anvisningen på hemsidan.

Själv vill jag bidra genom att här erbjuda en timmes kommunikationsrådgivning, via e-post, telefonsamtal eller ett digitalt möte på Zoom eller Teams till kraftigt reducerat pris, 2.500 kr. Mina kontaktuppgifter hittar du lätt här på hemsidan (jag vill inte göra det för lätt för eventuella robotar).

Det kan handla om en second opinion på ett affärsbeslut som kan få kommunikativa konsekvenser, en kampanj som ska lanseras, ett pressmeddelande man vill ha synpunkter på eller en interninformation som kanske behöver vässas. Inget uppdrag är för litet.

Villkoret är att rådgivningen är avgränsad till en timme och att ersättningen märks ”Framtidssmedjan” och skickas till Stockholm Djurgården Rotaryklubb bankgiro: 5874-9862. Pengarna går oavkortat till Framtidssmedjan, men ”omvägen” via vår klubb är nödvändig för att vi också ska kunna få bidrag via Rotary District Grant för Paolas projekt.

Min kampanj pågår april månad ut. Det går naturligtvis att stödja detta projekt med valfritt belopp direkt utan att konsultera mig, men var då snälla att märka inbetalningen med ”Framtidssmedjan”.

”Service above self” är Rotarys motto. Detta känns som en väldigt bra kickstart för det som kommer att bli mitt presidentår.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

Svanberg’s ”small people” in Deepwater Horizon Crisis – my fault?

It was December 2007, around this time of the year.

Sunny and warm during daytime. I was sitting outside in a T-shirt. The scent of rosemary bushes on the porch and jasmine climbing the house facade filled the air.

Suddenly, I received a message on my mobile there in Antibes, France, where K and I had had our summer house for the past five years.

”Take a flight to Stockholm as soon as you can,” the message urged, providing an address that seemed to be for some kind of estate. A conference center, maybe…

Surely something important, I thought, as the message came from Henry Sténson at Ericsson – one of the clients I had highly regarded over the years.

He was secretive and wouldn’t reveal the purpose. ”You’ll find out when you get here,” he wrote.

We had been working together for a long time, since October 16 in a crisis management situation.. On that day, Ericsson unexpectedly issued a profit warning. The stock plummeted by as much as 30%, finally settling at minus 23.8% – the sharpest decline since April 2004. The freefall continued with record lows well into November.

This led to persistent and escalating media criticism of Ericsson’s CEO, Carl-Henric Svanberg, and Communications Director Henry Sténson.

”Heads will roll,” read the headlines. Renowned journalists, along with several analysts, demanded Svanberg’s resignation. Intensive efforts were made to get Chairman Michael Treschow to express criticism. If successful, Svanberg’s position could have become untenable.

But within Ericsson, the leadership was confident that profits would rebound. Large investments and low billing rates were considered the cause of a more temporary dip.

The challenge was to weather the storm while being very vigilant about external reactions. Sténson used Mattias Ronge’s and my former agency, Ronge Kommunikation, to meticulously analyze media coverage day by day, while the same scrutiny took place from his own team. This way, he gained a very comprehensive perspective ”in stereo” and eliminated the risk of ”bunker mentality.” It was a new and creative approach for me.

Our review, led by Mattias, was tough and unvarnished. Here’s an initial report:

”Several journalists/columnists speculated that Carl-Henric Svanberg and Henry Sténson would be forced to resign. Ericsson’s information delivery was criticized from various angles.

Initially, journalists questioned how Ericsson’s internal information procedures could be so inadequate regarding additional sales to existing customers.

In step two, Ericsson was criticized for lying, claiming they had informed the market late and the board early.

Ericsson also went public in DN, expressing a desire for reduced information frequency, which stirred some criticism, including from Carina Lundberg Markow and Mats Qviberg.

Likely, in journalists’ and analysts’ perception of Ericsson’s information delivery, one could also discern a historical anger based on predecessors’ information efforts. When Ericsson falters in information, old memories are simply resurrected.”

It wasn’t straightforward to quickly get back to Sweden. We usually flew between Arlanda and Nice Terminal One with Norwegian. Now, because quick action was required, I needed to take Air France via Terminal Two and change in Paris.

During the flight, I had time to contemplate and become increasingly curious. Had Sténson gathered a crisis team at the training facility that I needed to coordinate with? What was expected of me, exactly?

Upon arriving at Arlanda, I gave the address to the taxi driver. He started driving but became more and more uncertain. Finally, he pulled over and called Taxi Stockholm’s switchboard. ”They can’t find the address,” he said. ”Strange, they usually always know…”

I called Henry. ”Okay,” he sighed. ”I’ll be a little late. Which road are you on?”

I told him. ”Okay, then the driver should continue until that road ends. There’s a high gate. That’s where he should drop you off. Eventually, you’ll be let in.”

It was probably close to 9 PM, and it had gotten dark. But everything matched. I paid and got off at the heavy gate. Stood there, shivering in the cold. After a while, a young man appeared.

”Hi, I’ve been at the gym. I think you’re here to meet my dad. He’s not here yet. But I’ll let you in.”

I was allowed in, and the son disappeared up a staircase with his gym bag. I found myself in a large living room, very bright and nicely furnished. On the sofa and chairs, several gnomes were placed. Through panoramic windows, I could see directly out to the water, and a large pier was barely visible.

I’m not good at environmental descriptions, and in this situation, my head was burning with questions. Then Henry Sténson called: ”We’ll be there in a moment. You’ll talk to Carl-Henric and tell him as much as you can about media logic and what it means for the situation we’ve ended up in. And answer any questions he might have.”

My contacts with Henry had been intense for a long time, but this was the first time I was alone with Carl-Henric Svanberg. After a while, Henry came back, and we continued together.

It was very much about how to act in the Goliath role. Almost all journalistic storytelling in crisis situations means defining villains and perpetrators, victims and heroes, and experts who can explain why things turned out the way they did.

You should try to ”swing on the ropes,” listen to criticism, and embrace what’s right in it. Not get upset and show anger whatever happens.

You mustn’t take the Goliath role personally but realize that you are a commodity in the media industry. Like timber coming into a paper mill that can come out as beautiful handwriting paper or as toilet paper.

”Journalists always want to be on the side of the little person, the voice of the ”small people” against authority,” I said.

The first thing that strikes me about the duo Carl-Henric and Henry is their professionalism. The second is humility.

Carl-Henric had a metaphor, if I recall correctly, that in a crisis, he sits in the barber’s chair and lets the information professionals work. When he makes a decision, he has the best possible foundation. Imagine if more people did that, how much pain and unnecessary embarrassment could be avoided!

Christmas stories are supposed to end happily, and this one does. Carl-Henric Svanberg survived this crisis and later left under orderly circumstances. In 2010, he got the top job as BP’s chairman – the fourth-largest company in the world. There, he had a few days  of peace before the worst environmental disaster in modern times occurred: when the oil rig Deepwater Horizon collapsed in the Gulf of Mexico. Month after month, the oil incessantly flowed out. The crisis affected wildlife, tourism, businesses, everything. He survived that too and reached an agreement directly with then-President Barack Obama, which amounted to a staggering SEK 158 billion in 2015.

After negotiating in the White House, he came out and told the assembled press:

”We care about the small people.” Listen to it in Swedish (if you understand the language ): ”Vi bryr oss om den lilla människan.” Nothing someone would be lynched or ”canceled” for, right? A direct translation but not optimal in the USA, where it sounds a bit patronizing. There, they prefer to say ”the average person.” Better to be an underdog than a victim.

But in Sweden, journalists believed that Svanberg, who had had English as a working language for decades and who lived in London had language problems. So maybe everything was my fault, because of my reasoning about Goliath and David and ”the small people” there in the house in Sigtuna.

But Svanberg apologized (though I didn’t think he needed to), and the indignation quickly subsided. Perhaps that’s the twist in this story – media is media and shouldn’t be taken so darn seriously.

Paul Ronge

Footnote:

This is an exception; I rarely take examples from real crisis management. So, I of course, asked Henry Sténson for permission.

Here’s how he responded via text:

”I’m happy about that. However, I would never think to have opinions on a text you plan to write. Write what you think. In addition, I can possibly express that it often comes down to how two people fit together and accept each other. I can say that the many years I had with CHS have been fantastic. I got the opportunity to develop a world leader. Not many get that. Beyond that, I got a friend for life.”