Likheter mellan Greta och Trump?/ Bulletin

Finns det likheter mellan Greta och Trump i deras respektive PR-strategier, fast deras världsbild skiljer som eld och vatten? Det är en fråga som behandlas i denna artikel nedan i Bulletin. Bakom betalvägg, men jag får publicera den. Jag tycker båda saknar ”backväxel”och det behöver inte vara en dålig PR-strategi. 

”Greta Thunbergs mycket uppmärksammade pro-palestinska aktivism har varit betydligt mer kontroversiellt än hennes tidigare, av världsledare hyllade klimataktivism.

PR-konsulten och medierådgivaren Paul Ronge menar att den pro-palestinska aktivismen saknar både tyngd och koppling till den aktivism som gjorde henne världsberömd.

– Det kommer out of the blue, det här väldiga engagemanget för Palestina, där hon inte på något vis tar avstånd från Hamas. Det kanske hon gör, men inte någonstans vad jag kan se, säger Ronge till Bulletin och fortsätter:

– Hon är entydig, hon har Palestinasjal, hon åker iväg med det här fartyget, fast man vet att det inte har någon större betydelse överhuvudtaget för försörjningen för dem i Gaza. Och hon tar inte med sig någon kredd från miljöarbetet, det finns ingen koppling till miljön.

– Här är hon en politisk röst bland andra. Hon kan inte ta avsats i sin ålder. Hon kan inte ta avsats i någon erfarenhet. Och det som blir absolut mest ifrågasatt är när hon säger att de har varit utsatta för extrema fysiska övergrepp och tortyr. För det har ju väckt frågor.

”Har blivit ifrågasatt ganska hårt”

– Vilken sorts tortyr? Kan du visa märken? Kan du ge exempel? Det har blivit ifrågasatt ganska hårt. Och värre ändå är att hon säger det i samband med att hon pratar om huvudlösa barn, om människor som blivit lemlästade i Palestina. Men hon talar inte ett dugg om de som blev lemlästade den 7 oktober.

Greta Thunberg och aktivister från Global Sumud Flotilla håller en pressträff på Sergels torg i Stockholm. Bild: Caisa Rasmussen / TT

Så du ser en avgörande skillnad i det tidigare miljöengagemanget och Palestina-engagemanget?

– Ja, hon börjar på ruta ett, där hon inte kan ta någon som helst avstamp från sig själv. Utan hon tar ett avstamp som i grunden inte är starkare eller svagare än om hon varit en riksdagsman för Vänsterpartiet.

Men om jag ska vara ”Gretas advokat” lite grann: I början så pratade hon om sig själv och hur hon reagerar på klimathotet. Och i Palestina-engagemanget pratar hon också om hur hon reagerar på det hon tar del av. Finns det inte en kontinuitet där?

– Det tycker inte jag riktigt. I det första fallet blir det tyngre, för där säger hon att jag reagerar för att jag kommer att få betala för era misstag. Och det är ju någonting som rätt många klimataktivister säger, att det vi gör nu kommer att skada mina barnbarn.

”Det ger inte henne en speciell position”

– Det blir för mig mycket mycket tyngre än att man säger att jag reagerar på det jag ser i tidningarna eller på tv. Det kan ju vem som helst göra. Det särskiljer inte Greta, det ger inte henne en speciell position.

– Men i miljöengagemanget fick hon bevisligen en sån position. Och som PR -konsult och krishanterare kan jag säga att väldigt ofta är det först i backspegeln som vi kan avgöra om en opinionsyttring eller ett agerande har varit framgångsrikt eller inte.

Greta Thunberg klimatdemonstrerar i Tyskland 2019. Bild: Daniel Reinhardt/dpa via AP

– Det är kanske för tidigt, men jag kan inte säga att engagemanget för Palestina hittills har gett det genomslaget, utan varit så kontroversiellt som det blir när andra yttrar sig. Det blir kontroversiellt när man yttrar sig helt och hållet för Netanyahu, och det blir lika kontroversiellt om man genom att inte nämna Hamas egentligen går Hamas ärenden.

– Så det blir polariserat. Det enda riktiga stödet som är tungt som Greta får just nu, det är ju när gubbar utav båda kön, som Trump, kallar henne för en flicksnärta, eller en idiot som inte vet vad hon pratar om, eller en människa med för många diagnoser och så vidare.

– För den sortens attacker ifrån mäktiga män och kvinnor kan ju hon besvara med humor, som när hon svarar Trump att det är jättebra att du hjälper mig med mina diagnoser för du har ju en del diagnoser själv. Där blir det tacksam för henne, där blir hon David mot Goliat.

”Ointresserad av att få med sig folk som är tveksamma”

– Men annars ser man bara att hon är väldigt, väldigt – tycker jag – ointresserad av att få med sig folk som är tveksamma. Hon driver sin linje och antingen tycker man om den eller tycker man inte om den. På henne verkar det som att det spelar ingen större roll, utan jag gör det jag känner för.

Är det en attityd som går igenom hennes karriär?

– Ja, hon fokuserar på en sak i taget och taktiserar inte så mycket. I det första sammanhanget så hade hon mycket stöd av den hon var, en 15-åring som säger ifrån, och så tycker världsledare att det är lite gulligt, och ser direkt olika PR -poänger som man kan göra genom att anamma det eller gilla det. Och sedan får de en käftsmäll tillbaka.

Att hon verkar struntar i vad vi tycker och inte försöke övertyga… kan man säga att det inledningsvis var en styrka?

– Ja, det kan man säga att det var. Men det är inte helt riktigt att säga att hon struntar i det, utan hon arbetar inte för att utöka stödet. Och i vanliga fall så handlar PR om att man vill utöka stödet, lite som när politiker triangulerar: Man ser var motståndet finns, hur ska jag minska det, hur ska jag anpassa mitt budskap så att det blir mer tillgängligt för fler och så vidare.

Greta Thunberg på pro-palestinsk demonstration i Berlin, Tyskland. Bild: Kay Nietfeld//dpa via AP

”Säger samma sak oavsett hur mycket hyllningar eller burop hon får”

– Men hon säger samma sak oavsett hur mycket hyllningar eller burop hon får. Hon har inte strategi för att öka det stöd hon har. Om hon inte vill ha det eller inte kan ha det, det måste jag lämna osagt, för det blir ju en spekulation.

Vanligtvis ska ju en ung aktivist som lyfts fram såhär hålla ett fint tacktal och påminna ledarna om vad de borde göra, det är nästan som en ritual. Men hon skäller på dem istället. Är inte det ett ganska starkt normbrott?

– Jag tror att det är ovanligt, men jag tror också att det är logiskt för henne, att hon går upp och säger att ”ni levererar inte, ni snackar bara”. Och under ytan, utan att hon säger det, att ”ni vill gärna syna på film med mig, men ni vill inte göra som jag säger.”

– Det är budskapet man hör, som egentligen samma sak som hon säger från första början. Så det är inget normbrott för henne. Allt beror på hur man ser på henne, hur man ser på det hon driver.

Greta Thunberg skäller ut världsledare på FN:s klimatmöte i New York 2019. Bild: Pontus Lundahl/TT

”Kommer att fortsätta hålla med henne precis lika mycket”

– Jag kan tänka mig att rätt många som håller med henne tycker att det är skönt att hon inte står och jamsar, att hon fastställer att hon inte är intresserad av egen vinning, eller att i sin tur rida på deras position.

Är Palestina-aktivismen negativ för Gretas varumärke?

– Det jag undrar över är hur hon går vidare med miljöfrågorna. Det är ju två helt olika saker. I PR pratar du ofta om att förbinda det ena med det andra. Kan du visa ett nytt engagemang som kopplar tillbaka till allt annat du har gjort, och skapar trygghet hos dem som du vill vinna?

– Så jag vet inte. Jag tror ärligt talat att de som håller med henne i miljöfrågorna kommer att fortsätta hålla med henne precis lika mycket, för hon har inte gjort någonting som ändrar den biten.

– De som avskydde det här engagemanget, som tyckte att hon ska fan gå i skolan, hon ska inte hålla på och mopsa sig med saker som hon inte begriper, de får ytterligare vatten på sin kvarn: ”Titta nu är hon helt galen, nu går hon in här och blir Hamas-förespråkare.”

”Det finns likheter med Donald Trump där faktiskt”

– Att hon är så kompromisslös i sitt sätt att framträda, det gör att det är väldigt svårt att använda termer som PR om henne, för det handlar ju om att förbättra sina relationer med allmänheten.

– Det är där jag tycker att det verkar som att hon snarare är en profet än en PR -människa. Det finns likheter med Donald Trump där faktiskt, man undrar om det finns någon back-växel, vet man hur man backar släpet?

Jag har också tänkt på likheten med Donald Trump, att varken Greta eller Trump verkar särskilt bra på konventionellt PR -arbete. Trump gör ju och säger hela tiden saker som får oss att tro att ”nu är det slut för honom”, men så fortsätter det bara. Finns det en likhet där, i att deras sätt att strunta i alla regler blir en slags PR -mässig styrka?

– Ja, det tycker jag, men det finns en skillnad, och det är att Trump måste ha uppmärksamheten, han måste hela tiden spegla sig i reaktioner. Det är helt uppenbart att det är så. Men för Greta verkar inte det spela någon roll.

– Hon gör saker som är väldigt spektakulära, hon åkte båt över Atlanten och mår dåligt hela tiden, för det är inte världens lättaste grej. Men det känns inte som att hon gör de här sakerna för att hon är linslus, utan hon gör dem bara och seden får vi tycka vad vi vill om dem – och hon har motiv för det hon gör.

President Donald Trump under möte med centralasiatiska ledare i Vita huset 6 november. Bild: AP Photo/Jacquelyn Martin

– För Trump är det fortfarande det här Apprentice–köret, att världen är en tv -show, och sedan ser man hur folk reagerar, och reagerar på det. Så Trump är ändå på något vis en PR -person, och han måste vara det, för han måste ju vinna val. Han måste ha publiken med sig i tillräckligt hög grad.

– Men när det gäller sättet att gå fram, att inte backa, att inte ta in att det och det var kanske mindre välbetänkt och så vidare, där är de lika varandra. I båda fall känns det som de är mot överheten, mot etablissemanget, mot det som går hem i de fina salongerna.

– Frågan är hur hon fortsätter nu, för hon kan ju inte fortsätta vara 15 år när hon inte är det längre.”

Reporter: Johannes Nilsson

”Därför pratar vi fortfarande om Greta”/ Bulletin

I Sverige säger vi: ”Döm inte hunden efter håren”, i England: ”Don’t judge the book by the cover”. Det här är en riktig långläsning i Bulletin (ni vet det kontroversiella medieprojektet som skandaliserades ordentligt av maktkamper för några år sedan). Jag ställde upp med viss tvekan och det blev en riktigt intressant exposé över fenomenet Greta Thunberg. Bakom betalvägg, men jag fick löfte att publicera texten in extenso. Så här kommer den!

”Över sju år har gått sedan Greta Thunberg inledde den skolstrejk för klimatet som på kort tid gjorde henne världsberömd, en berömmelse som kulminerade när hon på FN:s klimatmöte i New York gick till frontal-angrepp mot de församlade världsledarna i det så kallade ”How dare you”-talet i september 2019.

När Covid-pandemin bröt ut följande år hamnade klimatfårgan i skymundan, och många förväntade sig att Greta Thunberg skulle försvinna från offentligheten, som plötsligt uppblossande viral-kändisar brukar.

Men idag är hon fortfarande i rampljuset, som ett återkommande ämne på president Trumps pressträffar och fortsatt föremål för rubriker i världspressen – numera främst för sin pro-palestinska aktivism.

Varför pratar vi fortfarande om Greta Thunberg? Hur har hon lyckas hålla sig kvar i det mediala rampljuset som en slags ”aktivist-kändis”? Finns det någon röd tråd i hennes aktivism, från klimatet över samebyar till Palestina? Vad ger hon uttryck för i sin aktivism och retorik?

Bulletin har pratat om fenomenet Greta Thunberg med tre experter från olika områden, med tre sinsemellan olika perspektiv – PR-experten Paul Ronge, kommunikationsexperten Agnela Ahola och litteraturvetaren Johan Lundberg – utifrån tre av Gretas texter och tal: Hennes första debattartikel i Svenska Dagbladet, hennes ”How dare you”-tal på FN:s klimatmöte, och hennes senaste tal under en pressträff på Sergels Torg.

”Den största krisen i människans historia”

Våren 2018 utsågs vinnarna i Svenska Dagbladets debatttävling för tonåringar ”Klimattävlingen”. På första plats kom 14-åriga Alice Heiman, som föreslog åtgärder som att ”skärpa reglerna kring utsläpp och sätta ett pris på koldioxidutsläpp” och att minska användningen av plast i en debattartikel.

Pristagaren Elvira Silver, 17, var mer specifik sin debattartikel, där hon argumenterade för vegansk skolmat och mot ”köttnormen” genom beräkningar av koldioxidutsläppen för de olika måltiderna.

Den tredje pristagarens debattartikel skilde sig från de övriga. Den tog inte upp någon specifik fråga, gav inga konkreta förslag och argumenterade i betydligt mindre utsträckning. Istället fokuserade 15-åriga pristagaren Greta Thunberg på sig själv och sina känslor inför klimatförändringar.

”Jag vill känna mig trygg. När jag går hem ensam på kvällen. När jag sitter på tunnelbanan. När jag sover på natten. Men jag känner mig inte trygg” inledde hon och fortsatte: ”För hur skulle jag kunna känna mig trygg när jag vet att vi befinner oss i den största krisen i människans historia? När jag vet att om vi inte agerar nu så är allt snart försent?”

Gretas krönika fick nöja sig med en delad silverplacering i själva tävlingen, men enligt SvD var artikeln sajtens mest delade under publiceringsdygnet – en föraning om det globala berömmelse som skulle följa på hennes skolstrejk bara månader senare.

”Använder sig själv på ett sätt som ändå blir trovärdigt”

Så vad skilde Greta Thunbergs debattartikel från de övriga två pristagarna? PR-experten Paul Ronge säger till Bulletin att ”hon på ett mycket tydligare och kraftfullt sätt sätter sig själv som exempel: Hur kommer världen att se ut när jag blir hundra år?”.

– Hon har ett långt perspektiv, och driver genom hela uppsatsen tesen att hennes generation kommer att få städa upp efter våra generationer. Det är en väldigt tydlig retorik. Där finns det ett etos.

– Hon använder sig själv på ett sätt som ändå blir trovärdigt. Man kan tycka att hon har rätt eller att hon har fel, att det är klimatalarmism och att det inte är så farligt som hon vill påstå. Men man kan inte ta ifrån henne vinkeln.

– Den är väldigt tydlig, den kommer ju definiera henne i hela hennes världsberömmelse som blir kring hennes miljöengagemang. Som naturligtvis är kontroversiellt eftersom hon avstår skola och skolstrejkar.

”En ung röst med vuxenvärldens allvar”

Enligt Angela Ahola skiljer sig Gretas text från de andra, mer traditionella debattinläggen ”inte primärt i sakfrågan utan i skillnaden i att Greta mer ropar till samvete och nöd.”

”Det gör att vi känner hennes budskap, inte bara förstår. Hon använder trovärdighet och fakta, men hennes största kraft ligger i känslan hon förmedlar, som är navet i hennes kommunikation” fortsätter hon.

”Hennes språk är kortfattat och direkt, ofta i korta satser som får tyngd och upprepar nyckelpoänger. Enkelheten i språket och den känslomässiga intensiteten gör budskapet lätt att förstå.”

”Hennes röst är personlig, kanske till och med naiv i formen men precis så dramatisk i sitt krav som det behöver vara. En ung röst med vuxenvärldens allvar. Det skapar en kognitiv dissonans som får oss att stanna upp.”

”Hennes ’publikupplevelse’ är därför mindre argumentativ och mer existentiell, ett rop mer än en redogörelse, som tränger igenom bruset där rationell argumentation ibland misslyckas.”

”Knyter an till hela den marxistiska traditionen”

Johan Lundberg menar å sin sida att Greta – i såväl debuten som i följande tal och texter – ”använder mycket hyperboler, det vill säga överdrifter.”

– ”Vi står på randen till undergång, det är den största krisen i mänsklighetens historia.” Man kan utifrån ett litteraturhistoriskt perspektiv dra paralleller bakåt i tiden till Savonarola (predikant och republiken Florens inoficiella ledare på 1400-talet) till exempel, och hans domedagsprofetior.

– Hon knyter an till hela den marxistiska traditionen också, genom att tala i någon annans intresse, eller i hennes fall hela mänsklighetens intresse. Liksom den marxistiska idén om falskt medvetande: ”Folk förstår inte sitt eget bästa, de förstår inte vart vi är på väg, men jag ska tala om det, jag företräder de här människorna.”

– I den marxistiska traditionen finns undergångsvisionen också. Det är ragnarök, och någonting som kommer att födas ur den värld som går under. Man företräder framtiden, det är också väldigt centralt, att man ska kunna se sina barnbarn i ögonen och tala om att jag stod på rätt sida.

”How dare you!”

Efter att hon blivit pristagare i SvD:s tävling inledde Greta Thunberg samma höst sin skolstrejk för klimatet som fick stor medial uppmärksamhet, inledningsvis i Sverige men inom kort även internationellt.

Redan i december 2018 talade Greta på FN:s klimatkonferens i Katowice i Polen. Men hennes mest kända tal höll hon på FN:s klimatmöte i New York i september 2019, dit hon tagit sig genom att segla från Plymoth i Storbritannien.

Gretas tal fick stor uppmärksamhet, då hon gick till frontalangrepp mot de församlade världsledarna. ”Det här är helt fel” inledde hon talet och fortsatte:

– Jag borde inte vara här uppe. Jag borde vara tillbaka i skolan på andra sidan havet. Ändå kommer ni alla till oss unga för hopp? Hur vågar ni! Ni har stulit mina drömmar och min barndom med era tomma ord.

– Och ändå är jag en av de lyckligt lottade. Människor lider. Människor dör. Hela ekosystem kollapsar. Vi står inför början av en massutrotning. Och allt ni kan tala om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt

”En smäll på fingrarna mot alla dessa ledare”

– Hon markerar att hon inte vill användas för greenwashing av olika världsledare. Det är en smäll på fingrarna mot alla dessa ledare som gillar att ta selfies med henne, och på det viset få en sorts… varumärkes-snyltande brukar man prata om, säger Paul Ronge.

– Men så får de en käftsmäll tillbaka: Hur vågar ni, hur understår ni er och så vidare. Det gör det tydligt att det är ingen PR -kampanj. Hon är inte bra på att utvidga sympatin och vinna anhängare.

– Hon är antingen usel på det eller så är hon inte intresserad av det. Hon skulle i ett sånt där läge kunna åka omkring och ställa olika krav gentemot olika ledare och visa att de här gör det och det är ett framsteg.

– Hon skulle kunna vara en sorts kringresande ambassadörer miljöpolitik, en opinionsbildare för en speciell fråga, som andra varit. Men hon gjorde inte det, utan sade fuck you till allihopa.

”Greta aktiverar vår moraliska kompass”

”När Greta säger ’How dare you!’ är det inte en faktauppgift (logos) eller en sorts meritförteckning (ethos)” skriver Angela Ahila och fortsätter: ”Det är ett känslouttryck (pathos) – ett moraliskt rop, något som väcker känslor hos oss.”

”Hon aktiverar vår moraliska kompass, och väcker oss från vårt kollektiva och utbredda ’diffusion of responsibility’, som innebär att ju fler som är inblandade, desto mer tror vi att någon annan kommer att göra något, och att vi själva slipper.”

Samtidigt menar Aloha att hon ”aktiverar starka moraliska känslor – särskilt skuld och skam. Hon talar i termer av ’rätt och fel’, inte ’mer eller mindre’. Det väcker försvarmekanismer hos dem som upplever att hon indirekt säger: ’Du är en del av problemet.’ De upplever hennes moral som ett hot mot den egna självbilden”

”För vissa är klimatfrågan kopplad till ekonomiska och politiska värderingar. Om man till exempel identifierar sig starkt med industriell utveckling, konsumtion eller personlig frihet, kan Gretas budskap kännas som en attack på livsstilen och det egna jaget. Därför blir reaktionen inte rationell, utan emotionell: ilska väcks som skydd mot känslan av att ens världsbild hotas.”

”Det gäller även de som känner sig avvisade av hur hon anses bryter mot normen för hur unga kvinnor ’ska’ kommunicera. Hon är inte sinnebilden av en ja-sägande, leende och mindre auktoritär person. Istället visar hon ilska, frustration och tillrättavisar vuxenvärlden. Hon tar plats utan att be om ursäkt – och det triggar vissa. Tyvärr.”

”Det blir mer och mer dogmatiskt”

– En tankefigur som präglar alla de här tre texterna, är att jaget är den som har sett sanningen och som ingen lyssnar på. Det kan man i sin tur relatera till en svartvit världsbild som kommer fram i alla tre texterna. Kanske mer i de två sista. Det blir mer och mer dogmatiskt, säger Johan Lundberg.

Så du tycker att det finns en utveckling mot en renodling av den här tendensen?

– Ja, det tycker jag. Och motsättningen, den som har skådat sanningen och de som man vänder sig till, som är okunniga eller oupplysta. Eller egentligen vänder man sig inte till dem, men det är väl ett retoriskt grepp att ändå få det att framstå som att man gör det.

– Politiker hör också till de som inte har skådat sanningen. De lyssnar inte till oss, de gör ingenting, de sviker, ljuger. Och idén om att vi befinner oss i ett läge av massutrotning. Ingen gör det som måste göras för att förhindra undergången, massutrotningen.

Var kan man placera henne i en västerländsk idétradition?

– Det klander som hon riktar mot politikerna för att dessa inte är beredd att göra de uppoffringar som krävs, hör ju samman med romantiken i allra högsta grad, att den här tekniska utvecklingen har gått så pass lång, och att välståndet i grunden inte skänkt människorna något större mått av lycka heller

”Jag skulle kunna prata om”

Kort efter att Hamas och andra terrorgruppers terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 och Gazakrigets inledning gick Greta Thunberg ut med sitt stöd till Palestina, och blev snabbt en av de mest omskrivna pro-palestinska aktivisterna globalt.

Även den här gången begav sig Greta ut på omskrivna selgatser, liksom hon gjorde inför klimatmötet 2019. Den här gången handlade det om aktivistiska seglatser till Gaza, där hon deltog i två stycken, i juli och i oktober i år,

Den mest omskrivna blev den senaste och mest omfattande, då Greta och omkring 450 aktivister greps av IDF den 1 oktober och fördes till Ketziotfängelset i Negevöknen. Hon släpptes den 6 oktober, och vid hemkomsten till Sverige höll Greta och andra frisläppta svenska aktivister en pressträff på Sergels Torg där de anklagade israeliska myndigheter för bland bland annat för övergrepp och tortyr mot dem under tiden i fångeskap.

Mikrofonen delas mellan aktivisterna, och när det blir Gretas tur håller hon ett tal i en retoriskt genomtänkt stil som liknar hennes tidigare, exempelvis med sitt bruk av upprepningar. ”Det finns inget som biter” är en fras som upprepas, men framförallt ”jag skulle kunna prata om”, en fras som – med variationer – blir central i talet och inleder en rad anklagelser mot Israel.

– Jag skulle också kunna prata om de extrema fysiska övergreppen och den tortyr som vi utsattes för i fängelse. Jag skulle kunna prata om de många bombningar som våra båtar attackerades med på vår väg till Gaza. Jag skulle kunna ta fram en telefon här och visa alla otaliga bilder som vi ser dygnet runt på huvudlösa barn, säger hon bland annat.

”Här är hon en politisk röst bland andra”

Paul Ronge menar att Gretas pro-palestinska aktivism saknar den tyngd hon haft i sin tidigare klimataktivism.

– Här är hon en politisk röst bland andra. Hon kan inte ta avsats i sin ålder. Hon kan inte ta avsats i någon erfarenhet. Och det som blir absolut mest ifrågasatt är när hon säger att de har varit utsatta för extrema fysiska övergrepp och tortyr. För det har ju väckt frågor.

– Vilken sorts tortyr? Kan du visa märken? Kan du ge exempel? Det har blivit ifrågasatt ganska hårt. Och värre ändå är att hon säger det i samband med att hon pratar om huvudlösa barn, om människor som blivit lemlästade i Palestina. Men hon talar inte ett dugg om de som blev lemlästade den 7 oktober.

Så du ser en avgörande skillnad i det tidigare miljöengagemanget och Palestina-engagemanget?

– Ja, hon börjar på ruta ett, där hon inte kan ta någon som helst avstamp från sig själv. Utan hon tar ett avstamp som i grunden inte är starkare eller svagare än om hon varit en riksdagsman för Vänsterpartiet.

Men om jag ska vara ”Gretas advokat” : I början så pratade hon om sig själv och hur hon reagerar på klimathotet. Och i Palestina -engagemanget pratar hon också om hur hon reagerar på det hon tar del av. Finns det inte en kontinuitet där?

– Det tycker inte jag riktigt. I det första fallet blir det tyngre, för där säger hon att jag reagerar för att jag kommer att få betala för era misstag. Och det är ju någonting som rätt många klimataktivister säger, att det vi gör nu kommer att skada mina barnbarn.

– Det blir för mig mycket mycket tyngre än att man säger att jag reagerar på det jag ser i tidningarna eller på tv. Det kan ju vem som helst göra. Det särskiljer inte Greta, det ger inte henne en speciell position.

Bulletin kommer inom kort publicera en längre intervju med Paul Ronge om Greta Thunbergs pro-palestinska aktivism.”

Texten ovan är skriven av Johannes Nilsson.

Paul Ronge

Om att erkänna misstag eller kalla alla kritiker idioter

Jag har nästan aldrig skrivkramp – om det inte händer något alldeles exceptionellt – något som gör att allt man eventuellt TÄNKTE skriva känns futtigt, meningslöst och ovärdigt.

Den senaste gången det hände var efter Palmemordet den där svinkalla februarinatten 1986.

Jag arbetade då på Aftonbladet och kriminalreportrarna slet i princip dygnet runt. Själv kunde jag inte skriva en rad på tre veckor. Jag var som förlamad. Bevakade en avtalsrörelse som liksom vissnade och självdog, snabbare än rosorna vid blodfläcken på Sveavägen. Min arbetsgivare var förstående.

Nu känns det ungefär likadant. Jag har inte skrivit en bloggpost på nästan fyra månader. Det är som om Donald Trump har satt hela världen i en feberdröm med vilda hallucinationer. Vad ska man skriva när  allt ständigt ändras? När Trump omfamnar Putin, både sviker och utpressar Ukraina samt tar avstånd från Europa? När monstertullar i sista stund dras tillbaka och skräckhicka på världens börser plötsligt förvandlas till glädjechock och tjurrusning? När alla palestinier ska fördrivas från ett sönderbombat Gaza för att det ska kunna förvandlas  till  en Medelhavets Riviera med playor, barhäng och kasinon? När alla betraktelser om kriskommunikation här hemma känns  futtiga i jämförelse?

 

Det våras för diktatorerna i världen, oftast män i övre medelåldern eller äldre, som Xi Jinping, Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan, eller diktatorer ”wannabees” som Viktor Orbán, Narendra Modi och Donald J Trump. 70 procent av världens befolkning lever nu i diktaturer, enligt en undersökning vid Göteborgs Universitet.

Siffran har ökat dramatiskt.

Vad händer med kommunikationen, framför allt kriskommunikationen som vi känner den, när demokratierna hotas?

Det första och omedelbara är ju att den fria pressen trycks ner och enskilda journalister förföljs, fängslas och till och med mördas.

Mot detta påtagliga hot finns en konkret och livaktig proteströrelse i världen.

Men på ett mer subtilt plan sker också omfattande förändringar som ställer hela medielogiken på ända. Och allra mest tydligt ser vi nu detta skifte i Trumps USA.

Redan under Trumps första presidentperiod såg man förändringen. Nyheter Trump inte gillade blev ”fake news”, även när fakta var glasklara. Som att Barack Obama samlade större publik vid sin presidentinvigning än honom – med bildbevis. New York Times blev en ständig ”kriarättare”, ”finn fem fel” blev 100-tals.

Nu verkar det ha uppstått en sorts trötthet kring alla lögner, och halvsanningar. Man reagerar knappt längre.

Ett exempel är skandalen då the Atlantics chefredaktör Jeffrey Goldberg av misstag blev tillagd i Trumpadministrationens hemliga krigschatt där bombningar av Jemen planerades. Tabben gjordes av Mike Waltz, Trumps säkerhetsansvarige, som uppenbarligen haft Goldberg i sina mobilkontakter.

Vita huset bekräftade tämligen omgående att de av misstag delat hemlig militär information med Jeffrey Goldberg. Medan Pete Hegseth, försvarsminister och formellt ansvarig för fadäsen, helt förnekade att det hänt.

”Ingen har chattat om krigsplaner, det är allt jag har att säga”, sa Hegseth och kallade Goldberg ”svekfull” och  en ”ohederlig så kallad journalist”

Trump tonade å sin sida ner skandalen till en mindre tabbe och slog fast att Hegseth är en ”bra kille”som inte ska belastas av det som hänt.

Tre motstridiga vinklar från maktens centrum om säkerhetsskandalen som visar att det nog inte är så noga vad som kommuniceras.  Misstaget kunde ha dödat amerikanska piloter i luften om inte Goldberg bestämt sig för att vänta med publicering till efter bombningarna skett. Just för att inte äventyra liv frångick han den journalistiska konsekvensneutraliteten som ofta uttrycks som ”publish and be damned”.

Henrik Landerholms slarv ter sig som en bagatell i jämförelse. Ändå tvingades han avgå som statsminister Ulf Kristerssons säkerhetsrådgivare.

Mobbing och att slå ner på svaghet och utsatthet har blivit legio i Trumps maktutövning. En bild av detta får man när president Zelensky hånas för att Ryssland är en starkare part (”you don’t have the cards”) och även personligt (”äger du ingen kostym?” eller ”vi ser att du har klätt upp dig!”).

När jag har hållit mina kurser i medieträning och krishantering har jag kunnat förhålla mig till en mediedramaturgi som fungerar i demokratier, men blir helt passé i diktaturer.

I demokratier håller den allmänna opinionen på David mot Goliat och är man stor måste man, som Bamse, vara snäll.

I den krishanteringen betyder det att den första frågan du som makthavare ställer är: ”Var kan mina kritiker ha rätt?” och den andra: ”Vad kan jag i så fall göra åt det som gått fel så snabbt som möjligt?” Den tredje är att erkänna sina misstag, om man nu gjort några sådana och inför omvärlden försöka förklara varför det blev som det blev.

I Trumps kriskommunikation blir den första frågan: ”Hur ska jag kunna försvara mig genom att gå till attack?” och den andra: ”Hur häcklar jag mina kritiker bäst för att få dem att framstå som idioter?”. Det görs inga misstag och då finns det inga sådana att förklara eller be om ursäkt för.

Och uppenbarligen fungerar den metoden också, åtminstone ibland och åtminstone i Trumps USA.

När jag håller mitt årliga krisseminarum för studenter vid Göteborgs Universitets Master’s programme in political science om några veckor blir de två olika huvudspåren för hur politisk kriskommunikation kan bedrivas den kanske mest spännande utmaningen.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Det anonyma giftet”

Aftonbladet har beskrivit en förfärande dålig arbetsmiljö hos influencern Matilda Djerf. Nu skakas hennes snabbväxande och hyllade företag av en kris, där det fortfarande är oklart hur allt kommer att avlöpa.

Vad som är sant eller osant i anklagelserna kan jag inte bedöma. Men jag tar fasta på en aspekt som hittills inte tagits upp i debatten. Den är central i all seriös krishantering. Jag kallar fenomenet ”det anonyma giftet”. Källorna som media bygger på när drevet går. De som kan kallas ”Stina”, ”Alexandra” eller ”Fredrik” och som via media kan fälla de tyngsta ledare och tvinga företag på obestånd. Aftonbladet skriver den 12 december under rubriken ”Anställda larmar om psykisk terror på Djerf Avenue”:

 ”Men bakom den glammiga fasaden döljer sig en arbetsmiljö fylld av rädsla och psykisk press.

– Det är daglig bevittning av folk som blir mobbade, säger ”Stina” som jobbar på företaget nu.

Aftonbladet har samlat in vittnesmål från elva personer som har jobbat eller fortfarande jobbar på Djerf Avenue. Alla har valt att vara anonyma av rädsla för repressalier.

– Jag har aldrig varit så rädd för en person i hela mitt liv. Hon kunde skälla ut en framför hela kontoret, säger ”Alexandra”.”

”Alla har valt att vara anonyma”. Smaka på den formuleringen.

Journalister har givetvis rätt att jobba med anonyma källor. I mitt arbete som politisk reporter fram till 1997 var de helt centrala – ofta skillnaden mellan att ha scoop eller att traska patrull med resten av journalisterna.

Mitt första stora scoop var avslöjandena om den legendariska Transportbasen Hans Ericson som var egenmäktig och brutal, men föll på skattefusk.

Jag hade bara några få källor, men de var insatta i allt som hände.

Men frågan här är: Hur ska du förhålla dig till anonyma källor när du själv är utsatt för ett drev? Och hur ska man som krishanterare kunna hjälpa sin kund som ofta står helt handfallen när anställda, av rimliga skäl eller av ren illvilja, använder sitt grundlagsskyddade meddelarskydd som vapen?

Matilda Djerf har valt att svara på de anonyma anklagelserna genom att be om ursäkt och säga att hennes företag växte för snabbt och att hon inte varit mogen att hantera det ledarskap som krävdes. Hon har definitivt visat ödmjukhet. Ändå har det inte räckt. Hon kritiseras för att avbönen inte skulle vara ärligt menad. Följarna, som tidigare höjde henne till skyarna, rasar nu på sociala medier. Hennes situation verkar vara hopplös.

Fallet Djerf visar ju hur oerhört viktigt det är att respektera sina anställda och behandla dem väl, inte bara för att det är etiskt och moraliskt rätt. Missnöjd personal som vänder sig anonymt till media kan bli direkt fatalt för ledare och företag.

ICA:s köttfärsskandal 2007 som fortfarande tas som ett avskräckande exempel av oss krishanterare, byggde på att en (1) missnöjd anställd berättade för Uppdrag Granskning att ICA-butiker fuskade med datumstämplingen. Fusket bevisades med dold kamera som den anställde smugglade in.

Toppolitiker lever hela tiden i skräck för anonyma läckor som vittnar om intern splittring, maktkamp och skandalösa beteenden. Centerledaren Muharrem Demirok har nyligen varit hårt utsatt för anonyma avgångskrav.

Några av mina mest komplicerade krishanteringar har handlat om anställda som via media försökt komma åt min uppdragsgivare. Den första frågan jag alltid då ställer är: Är anklagelserna sanna? Vet du när, var och hur det du anklagas för har skett? Vilka är dina ärliga svar på att det kunde hända? Har du koll på ungefär vilka som lämnat uppgifterna? (Jag avråder däremot att aktivt efterforska vilka källorna är, trots att det inte är olagligt inom den privata sektorn)

Några gånger har jag, med insyn i sakfrågorna, kunnat konstatera att anklagelser varit överdrivna eller rent ”hittepå”, att det handlar om händelser som ligger långt bak i tiden eller att det funnits goda förklaringar till det som skett. Men att de skälen inte kan redovisas med hänsyn till att det skulle skada enskilda personer eller kundens affärsverksamhet.

De senaste gångerna jag har krishanterat den här typen av fall har vi resonerat ungefär så här:

  • Vi tar alla anklagelser på allvar och kommer utan skygglappar att hantera dem gentemot personal, kunder eller vilka som än är berörda.
  • Vi kommer inte att kommentera anklagelser som framförs av anonyma källor med media som ombud. De som har kritik måste komma med den öppet för att den ska kunna besvaras.

Därefter gäller det att verkligen på djupet (och där kan det göra ganska ont) arbeta för att förbättra relationen till de som drabbats, be om ursäkt till dom det gäller och genomföra de förändringar som behöver göras i praktiken.

En formulering som blivit standard i misslyckad krishantering är:

Om någon medarbetare har känt sig illa behandlad eller mått dåligt i sin roll på grund av mina handlingar, är det något jag verkligen är ledsen över och ber om ursäkt för.

Den är central i Matilda Djerfs pudel och retar snarare upp följarna. Antingen vet man vad kritiken gäller och svarar konkret på den. Eller också, som jag visat ovan, så kommenterar du inte anonyma uppgifter och tar istället itu med problemen på hemmaplan.

Kanske hade Djerf klarat sig bättre om hon hade valt den strategin.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lyfter till nya höjder med Wings PR

”Redbull ger dig viiingar”, heter det i reklamen. Men för mig, om jag får vitsa till det, är det snarare Hampus Knutsson, när jag nu mer formellt knyter mig till hans PR-byrå Wings.

Vi har haft väldigt mycket utbyte av varann en längre tid och också samarbetat i tunga projekt. Bland annat i en långvarig och komplicerad företagskris, där jag jobbade med ägarna till företaget och Wings PR med ledningen och all kommunikation därifrån.  Det blev mycket framgångsrikt och det friktionsfria samarbetet har givit mersmak.

Hampus är en lagledare och chef. Liksom en dirigent som själv spelar de viktigaste instrumenten, skriver låtar och arrar andra artister. På så sätt har han tidigare knutit till sig så varierade profiler som Janne Josefsson och Lottie Knutson.

Jag är en individualist, som älskar att jobba med andra – inte minst med kommunikationschefer ”inhouse”. Jag spelar lika gärna gitarr i ett gathörn som jag ingår i ett band eller en symfoniorkester. Men  chef är jag alltså inte.

Hampus är en av Sveriges skickligaste krishanterare som också rattat tunga och långa uppdrag som pressansvarig på McDonald´s, kommunikationschef på Stampen och på Moderaterna under en turbulent tid. Och varit partner och chef för krishanteringsteamet på Prime.

Jag är mer av ”smash and grab”, har genom alla dessa år kastats in i intensiva krishanteringar som sällan varat mer än någon månad och det har passat mig bra.

Vi kompletterar varandra helt enkelt. När jag nu knyts till Wings får jag ett nytt sammanhang och kollegor, där ingår också stjärnskottet Alice Hedin som jag också haft nöjet att jobba med. Tillsammans kan vi konkurrera med de största byråerna.

Jag betraktar krishantering som en konstform där det hela tiden gäller att lära av sina tidigare erfarenheter, bryta ny mark, plussa på sin verktygslåda och bli bättre på att klara sina kunder genom de kommunikativa utmaningarna.

Man måste ständigt vara nyfiken. Jag älskar blueslegenden Buddy Guys låt ”74 years young” och om ett år är jag där!

Min vision är att vårt jobb ska ses med samma respekt som advokaters, att det ska vara lika självklart att företag, organisationer och enskilda tar hjälp av krishanterare som att brottsmisstänkta har rätt till ett försvar.

Det ska bli oerhört spännande att jobba tillsammans med Hampus och Alice. Byrån har framtiden för sig och ambitionen och kraften att fortsätta vara ledande i utvecklingen av krishantering i Sverige!

Paul Ronge