Kent Persson, den resonerande och sociala medier-begåvade moderaten i Örebro har lyckats samla intressanta politiska bloggare under vinjetten ”Veckans bloggdebatt”.
Denna gång handlar debattämnet om sociala medier som flipp eller flopp i valrörelsen.
Under ett av många seminarier om sociala medier i Almedalen, i Makthavare.se:s regi, ”Sociala Medier – gäspning eller turbo i valrörelsen” debatterade jag den frågan med Gudrun Schyman, Johan Ingerö, Brit Stakston och Erik Laakso.
Mitt svar var gäspning (alltså flopp), men den viktigaste frågan att diskutera är väl varför, var det går snett.
Jag menar att den helt avgörande frågan är riksdagspartiernas fullständigt förstelnade strukturer, med ett inre partiliv och ett sätt att agera som inte förändrats nämnvärt de senaste 150 åren.
I debatten hänvisade jag till Staffan Heimerson, den gamla (men evigt unge) rabulisten och frifräsande krönikören från Aftonbladet. Eftersom han var så uttalat fackföreningskritisk så slogs jag som ett djur för att få honom vald till ombud till Journalistförbundets kongress på sent 1980-tal och lyckades. Som klubbordförande tyckte jag det var viktigt att också en röst som hans (och som kanske hälften av Aftonbladets journalister i det tysta instämde med) fick ge sig till känna.
Han stod i talarstolen och sade ungefär så här inför flera hundra kongressombud:
”Ni är de som valde varandra när alla andra hade gått hem för att de inte orkade vara kvar längre på mötena och höra på ert tugg!”
Sedan deltog han med liv och lust i debatterna och kom med bra och konstruktiva förslag!
Hårt och antifackligt? Javisst, men också ett träffsäkert angrepp på byråkrati. I partierna är det väl ungefär så man väljer varandra till förtroendepositioner. I huvudsak finns två skäl:
- Antingen är man en smilfink, läs gärna socialt trevlig person, som aldrig ställer till problem och ifrågasätter.
- Eller så är man en jäkel på att klå upp politiska motståndare.
En kombination av dessa två egenskaper är naturligtvis det mest perfekta.
Jag tror att kontrollbehovet, oförmågan att på allvar lyssna på andra och den traditionella megafon- och plakatpolitiken är det största hindret för att sociala medier ska kunna fungera optimalt för partiernas kommunikation med väljarna.
Ett annat hinder är att traditionella medier fortfarande är den totalt överskuggande kanalen för partierna att komma ut till väljarna. Journalistiken förutsätter sensation, förenkling, konfliktorientering, spektakulära utspel och dramatik. Politiska sakfrågor, som ofta mår bäst av problematisering, lugnt resonerande och evolutionära resonemang, kan förlora mycket på detta.
Partierna måste helt enkelt våga släppa taget om sitt absoluta kontrollbehov. Partier som öppnar upp och för dialoger direkt med väljarna kommer med automatik att moderniseras och påverkas av hur människor av år 2010 känner och resonerar. Samt givetvis bli mer demokratiska.
Helsingborgs Dagblad (HD) ledare resonerar idag intressant kring min bok ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling.” En tes är att de som har mest att vinna på sociala medier och tillhör de skickligaste, inte sitter i de högsta politiska maktpositionerna i samhället. Och det stämmer ju på till exempel Gudrun Schyman, Fredrik Federley, Kent Persson och Lilith Svensson som alla är intervjuade i boken.
Litet grann är det som när LO-basen Stig Malm på 1980-talet sade att ”cementhäckarna” måste lämna fackexpeditionerna och ge sig ut på verkstadsgolvet.
Men ytterligare en komplikation är ju att svenska folket ännu inte finns på de mest politiserade kanalerna i sociala medier, nämligen bloggarna och Twitter. Folket finns på Facebook som för många är en väldigt privat och opolitisk sfär med bilder på barn och barnbarn och allsköns grupper, spel och applikationer. Som digitala vardagsrum.
För partierna är den största utmaningen att finnas där, göra sig intressanta och vara verkligt intresserade av vad väljarna har att säga dem. Annars åker de ju ut. Jag kan inte som gäst gå in i värdens vardagsrum och bara knäppa på en fotbollsmatch om värden hatar sport.
Diskussionen har i rätt hög grad gällt Twitter, där Makthavare.se har undersökt aktiviteten under Almedalsveckan. Men om folket inte ännu finns där, utan framförallt opinionsbildare och journalister, är det väl knappast en flipp med en massa tweets? Framför allt om det mest handlar om envägskommunikation om olika jippon och seminarier man har hållit?
Brit Stakston (JMW), Mary XJ, Peter Andersson, Claes Krantz, Erik Laakso (Uppstuds) och Fredric Kjellberg har alla skrivit intressant utifrån olika utgångspunkter om detta ämne.
/Paul Ronge
Effekten man vill ha som politiker antar jag om man kommunicerar genom sociala media är att få dem att gå från en politisk hemvist till deras egen.
Har man en sida som politiker så bör man vara väldigt tydlig när det gäller vart man står politiskt sätt i en viss fråga men också vart partiet står som man representera.
Man skall inte vara rädd för att säga vart man står politiskt sätt och kanske göra personen som frågar besviken. För det svaret som man ger kan ge vägledning till någon annan som kanske snubblar in och hittar sidan via en sökmotor.
Sedan känner jag det här att nu är det snart val och det blir som någon form av politiskt högtryck på politiska bloggarna.
Jag undrar hur många som finns kvar och bloggar efter valet. Det är ju minst lika viktigt att fortsätta blogga efter valet. Jag kan gissa att man är mer trovärdig på något sätt ifall man tar sig tid som innan valet och ger sin politiska syn på saker och ting.
Jag har haft känslan av att det inte funnits politiska bloggare som är medlem i partiet som brytt sig att diskutera politik när folk viljat det för att de är upptagna med att regera. Det finns motsatskänslan tätt intill valet när politikerna är jätteivriga att träffa väljare.
Vill man ha effekt då bör man kommunicera med folk på bloggarna när folk vill prata med politikerna då har man större chans att få gehör. När det finns till exempel folk som skall runt och knacka dörr tycker jag att det är lite för mycket men det är bara min åsikt. Lite för påträngande.
När det gäller facebook så vill inte jag lägga till personer som är politiker på min vänlista. Jag menar jag känner dem inte det känns lite för tätt inpå.
En som jag tycker är en skicklig kommunikatör är Birger Schlaug. Jag tycker han är personlig utan att vara privat så att säga och han han är en duktig berättare och han blandar vilt , musik, politik och nytidshistoria.
En politiker , vilken färg de än har politiskt borde vara personlig utan att vara privat. Hittar man den rätta mixen där så når man ut, man kanske till och med får folk som kommenterar på sidan som tycker om samma typ av hobby som politikern även ifall man inte kan tänkas rösta på politikerns parti. Sådana personer kan vara värdefulla om de säger varför de inte tycker om en viss politik.
När du nämner Staffan Heimersson kommer jag att tänka på något som Obama gjorde för några månader sedan. Han blev inbjuden till någon republikansk förening, kanske på skoj från deras sida , han tackade ja och kom dit och tog debatten med den politiska oppositionen. Det skulle vara ungefär som att Reinfeldt tog en debatt med LO inför öppen ridå. Haltande jämförelse men det närmaste jag kan se.
Sociala media flipp eller flopp. Jag vet inte. Beror väl på vilka förväntningar man har. Det tar tid att bygga sociala kontakter på nätet.
@essbeck: Gillar ditt inlägg! Du beskriver det precis så snårigt och komplicerat som det sannolikt är i verkligheten. Men precis som på ett party eller ett mingel vilket som helst: Vem är man mest intresserad av att hänga med? Med den som bara pratar om sig själv eller med den som också är genuint intresserad av vad du har att säga?
Partier är tyvärr gammaldags åsiktsmaskiner som har väldigt svårt att hitta det personliga tonläge och det intresse att föra dialog som till exempel @politikerlilith, @kentpersson, @schyman @magnuslj eller @uppstuds har.
Politik är som en fotbollsmatch där det värsta är att göra självmål. Men det är bara ett lag som kan vinna matchen. Politikerna kanske borde se bollen som presumtiva väljare.