Så har då Aftonbladet äntligen gått från att säga A till att säga B och publicerat orsaken till Sven Otto Littorins avgång. Det kunde skett tidigare, men bättre sent än aldrig. Inte minst ger det en chans för den avgångna ministern att inte krossas fullständigt av en ständigt stegrande ryktesstorm. Det sista jag hörde igår ”från säker källa” var att Littorin var inblandad i Göran Lindbergs, aka ”Kapten Klännings” brottsutredning.
Historien är sjaskig och tragisk – men för mig är regeringens krishantering av historien det absolut mest förbluffande.
Är alla medel tillåtna för att vinna ett val?
Ingår det att lägga upp en förljugen krisstrategi, ge en chockad människa rådet att använda sina egna barn, sin inflammerade vårdnadstvist och snaskigt snokande media som argument för sin avgång, när huvudskälet är ett patetiskt sexköp?
Att boka upp regeringsplanet och samtidigt ljuga för Aftonbladet om att en intervju kommer att beviljas nästföljande dag? Att låta Sven Otto Littorin fly fältet utan att svara på några frågor och därmed bädda för de mest vildsinta spekulationer?
Att radera ut den forne strategen och toppolitikern i Reinfeldts innersta cirkel från regeringens hemsida med samma snabbhet och effektivitet som Josef Stalin retuscherade bort sina avrättade motståndare ur fotoarkiven?
Vi kommer nog aldrig att få veta vad som hände i rummet på Wisby Hotell kvällen den 6 juli när Sven Otto Littorin, partisekreteraren Per Schlingman, Reinfeldts presschef Roberta Alenius och spinndoktorn H-G Wessberg lade upp krishanteringen före morgonens presskonferens – alltså exakt hur orden föll.
Men alla som jobbat med krishantering, med människor som befinner sig i chock och tunnelseende, vet vilket enormt inflytande de som sitter bredvid som rådgivare har. Regeringen har därmed hela ansvaret för att Littorins presskonferens blev en av de mest förljugna tillställningar vi sett under Reinfeldts regeringsperiod.
Regeringens krisstrategi kan i några få meningar sammanfattas så här:
”Vi skiter i människan, partikamraten, nära vännen och toppideologen Totto – nu släpper vi honom som en död fisk så att valrörelsen inte påverkas.”
Vi var några stycken som först gick på det – som kanske har för lätt att tro på folk och verkligen anser att vårdnadstvister och snaskande i folks privatliv inte hör hemma i media, att det måste få finnas en privat sfär och att vi därför har pressetiska regler.
Jag kan riktigt se krisstrategerna framför mig. Hur de gnuggade händerna. Guuuud så effektiva vi är! Vi ljuger för Aftonbladet, sätter kraken på planet, avskedar hela pressgänget (han jobbar inte här längre och åtnjuter inte presstöd) och raderar honom. Skriver de nu på Flashback att han lirade med Kapten Klänning och gillar småflickor? Who cares?
Jag hoppas regeringen Reinfeldt får löpa gatlopp för det här sättet att hantera människor.
En så iskallt cynisk krishantering bör helt enkelt inte få löna sig.
/Paul Ronge
Andra skriver intressant om krishantering och politik
Uppdatering 1: En mycket intressant och konstruktiv bloggpost av Staffan Dopping i ämnet.
Uppdatering 2: En reporter och en bloggare har missuppfattat min skrivning om ryktet om ”Kapten Klänning” i texten ovan. Jag har svarat i kommentarsfältet, men lyfter upp detta klargörande hit så ingen får uppfattningen att jag sprider falska rykten:
”Jag skrev i bloggen:
”Det sista jag hörde igår ”från säker källa” var att Littorin var inblandad i Göran Lindbergs, aka ”Kapten Klännings” brottsutredning.”
Jag trodde att citattecknen kring ”från säker källa” bara gick att uppfatta på ett sätt, nämligen: ”en källa som inte alls var säker, eftersom uppgiften visade sig inte stämma”.
Uppenbarligen gick det att läsa denna passus som fan läser bibeln, vilket jag beklagar.”
Klargörandet ingår i ett svar till Ann Helena Rudberg som ni hittar nedan.
Hur vet vi att krishanteringen är katastrofal? Antag att SOL erkände att han faktiskt köpt barn av K Klänning – hur skulle Reinfeldt hantera det? Varken M eller vi vet vad Aftonbladet har grävt fram. Att SOL erkänner pedofili är inte bra om AB inte kände till mer av historien än ”Anna”. Och att förneka och sitta kvar vore katastrofalt om det resulterade i att AB kände att de måste visa upp alla sina bevis.
Mellanläget, en lögn kombinerad med ett totalt försvinnande kan kanske fungera – AB behöver inte visa upp allt (de kanske inte är helt säkra och att slå på en som redan ligger kan lätt vända opinionen) och fokus sprids mellan SOLs gärningar och Reinfeldts ”dåliga” hantering. Kanske kan de klara sig denna vägen.
Antar man att regimen agerar rationellt kommer man alltså till slutsatsen att SOLs gärningar är betydligt mycket grövre än det vi sätt till dags dato.
Jag fick en idé för en stund sedan. Kan det vara så att Littorin ’bröt ihop’ när han hamnade framför kamerorna och helt enkelt inte orkade säga det man kommit överens om att han skulle säga, utan istället gick på om barnen? I så fall hamnade Reinfeldt plötsligt och oförberett i en helt omöjlig situation: spela med i en lögn, eller själv sticka kniven i sin egen [f.d.] minister och tala om att han ljugit.
Jag har naturligtvis ingen som helst aning om huruvida detta är mer än fria fantasier, men det skulle onekligen förklara en del. Den till synes katastrofala krishanteringen. Reinfeldts märkliga uttalanden. Avståndstagandet. Kylan.
Låt oss också komma ihåg att det faktiskt är teoretiskt möjligt att han redan på planet från tingsrättsförhandlingarna hade bestämt sig för att han inte orkade längre och att det var dags att avgå (eller åtminstone ta time-out). I så fall måste Aftonbladets anklagelse just då och där ha framstått som en kafkalik mardröm.
Men det troligaste är naturligtvis fortfarande att Reinfeldt är övertygad om att anklagelsen är sann och därför är både arg över gärningen och tvärförbannad över att Littorin ljög för honom hösten 2006, när drevet gick mot alla de nyvalda ministrarna och Reinfeldt krävde att allt skulle fram i ljuset — om inte massmedias ljus så i varje fall hans eget.
Eller så är han helt enkelt en skitstövel som inte har något emot att gå över lik för att skydda partiet och sig själv.
Ni som vädrar blod och som agerar åklagare, domare, folkdomstolar och bödlar utan att ta hänsyn till rättsstatens principer och anser er sitta inne med all sanning bör besinna er. Vem som helst som råkar stöta sig med någon i de mest banala sammanhang riskerar att utsättas för ogrundade påståenden om sin person. Hela Flashback kokar av hat och pöbelmentaliteten ger inte utrymme för flerdimensionell eftertanke. Jo, även vissa journalister hämtar sin näring i den miljön.
Littorin är inte misstänkt för brott. Han påstås ha begått brott. Han är alltså inte skyldig. Det är faktiskt inte samma sak.
Jag kan lika lite som någon annan döma, inte heller bedöma sanningshalten i Aftonbladets påståenden. Men nog finns det anledning att ifrågasätta en del omständigheter. Jag vill understryka att jag med det inte ifrågasätter rimligheten i att Aftonbladet vill ha Littorins kommentarer till vad som har lagt honom till last, däremot finns det all anledning att syna korten.
Vad får dig att tro att det är moderaternas kristeam som fick Littorin att använda sina barn i presskonferensen? Det var knappast så det gick till och det borde du ha förstått. Littorin har alltså nekat till att ha köpt sex men säger till sina kollegor att han vill avgå, att han inte orkar längre, att ”gränsen nåtts”. På frågan från Reinfelst varför han vill avgå om han är oskyldig anger han att det är för sina barns skull, han vill undvika det drev som han tror ska följa.
Vad kan man göra i ett sådant läge? Det hela faller tungt på Littorin själv. Reinfeldt har ju det ännu svårare, han hade ingen aning om vad Aftonbladet hade för bevis, de skulle ha kunnat haft extremt hårda bevis i form av videoupptagningar och gud vet vad, medan en skamfylld Littorin fortfarande nekar. I det läget måste han ju hålla sig neutral, och det kan ju inte ligga på statsministern att outa sexköpsanklagelserna.
Jag tycker dina råd är märkliga här, som om man verkligen hade kunnat styra Littorin. Det optimala hade självklart varit om han själv hade kommenterat det närmare, men vad göra när han inte vill? Jag tycker regeringen har hanterat det så gått det gick. Att affären redan idag börjat dö ut tyder ju också på att det knappast var helt galet agerat.
David:
”Vi kommer nog aldrig att få veta vad som hände i rummet på Wisby Hotell”, skriver jag i inlägget. Naturligtvis kan inte jag säga vem som sade vad i krishanteringen inför presskonferensen.
Men de moderata krisstrategerna blev med detta möte medansvariga till en fullständigt förljugen presskonferens från Sven-Otto Littorin.
Att du påstår att ”affären redan idag börjat dö ut” är faktiskt just ett bevis på noll empati i att detta handlar om människor.
För mig och många opinionsbildare med åsikter i detta är ”affären” kanske slut nu.
För Littorin som nu har sin tillvaro i princip krossad – pestsmittad av moderater och regering och med en stor folkopinion som ser honom som skyldig – har krisen bara börjat.
Moderaterna och regeringen Reinfeldt kommer att fortsätta lida av denna oavslutade kris med alla sina obesvarade frågor.
Jag har inte ägnat mig åt rådgivning i den här historien och förstår inte vad du menar med ”märkliga råd”.
Jag tycker bara att detta har varit en riktigt usel krishantering.
Angående råd läste jag i Aftonbladets chatt att du tyckte att antingen skulle man tro på Littorin eller så skulle man ”få honom att tala sanning”. Det är det senare som jag menar är väl naivt, och ett märkligt råd. För Littorin måste det rimligtvis ha varit en chockartad situation och att i det läget tro att han ska handla rationellt känns rätt avlägset. I så fall bör det väl inte vara fel att inledningsvis ha en ”öppen” inställning från övriga regeringen, tills ytterligare information kommit, tills de ”bevis” som Aftonbladet sa att de hade presenterats.
Littorin själv kan mycket väl ha hänvisat till just sin familj som orsak till att han vill avgå, för att distansera sig mot det andra – mot anklagelsen. Hans inlevelse på konferensen verkade knappast spelad i varje fall.
David: Då förstår jag vad du menar.
Jo, man måste ändå försöka tvinga fram en sanning – i alla fall en berättelse man själv tror på – i en sådan här situation. Jag säger inte att det är lätt. Jag har varit i krishanteringar för företag där underchefer så långt möjligt ljugit för sin VD och därmed ställt till ett helvete. Men här har ju regeringens toppstrateger helt enkelt misslyckats.
Jag håller med att en person i chock och emotionell kris inte agerar rationellt – just därför är rådgivarna – som kan hålla huvudet kallt – så viktiga.
Och det är direkt cyniskt att släppa en person som ingått i den inre partikretsen, varit en av chefsideologerna och dessutom en personlig vän som en död fisk och radera honom ur arkiven för att försöka klara skinnet på parti och regering.
Den som nu drabbats allra hårdast av den rätt förljugna och ”übersmarta¨ hanteringen är ju Littorin själv.
Du får gärna kalla mig naiv och jag medger att detta är ursvårt att göra i praktiken, eftersom jag själv varit i den här typen av situationer.
Det som är förbluffande är att P Ronge, som kallas ”expert” försöker välja sina kort för att vinna spelet genom att koncentrera sina angrepp på regeringen för att, liksom Aftonbladet, få moderaterna att förlora valet. Aftonbladet har bara hoppat in valrörelsen som en elefant i en porslinsbutik. Nu, när vi behöver mer än någonsin en saklig politisk debatt, avleder AB uppmärksamheten för att dra upp en historia som är preskriberad (Littorin var inte en minister då) och se till att valrörelsen kommer av sig. Detta är ett brott mot rättsstatens anda. Jag är också socialdemokrat, men när Ronge enögd tar upp bara det som passar honom blir jag (som också är expert) ganska fundersam. Hela situationen med sexköpslagen är ganska suspekt. Aftonbladet skyddar en brottsling som lockat män till att begå ett brott (såvida sexköp i fria former på säljarens villkor kan betraktas som brott). Detta är också ett brott. Att hon dessutom inte betalar skatt för sin frivilliga verksamhet är tydligt. Här hänger man upp den ena parten och man skyddar den sämre parten. Detta för att förstöra valet för regeringspartiet. Det var snyggt.
Sexköpslagen är ett vidrig feminismpåhitt. Det finns en sund feminism men också en feminism som beter sig såsom män har gjort länge. Att bestraffa den som köper och inte den som säljer, när hon gör detta helt fritt är ett brott mot jämställdhet i rätten. Det handlar inte om gatuprostitution utan om fri sexförvärv i en lägenhet. Man kan sälja sex mot annat än kontanta pengar såsom det händer i arbetsplatser och sociala hierarkier. Man kan t o m gifta sig bara för position och pengar även om det inte finns en tydlig bokföring. Och även en man kan prostituera sig. Att särskilja människorov och människohandel via hallickar är något annat än hela den diffusa sexmarknaden som samhället uppfostrar idag dessutom barnen till. Ungdomsbrottsligheten ökar och barn ska uppmuntras till sex, analsex och dylika finesser. Vi lever i ett ruttet samhälle.
Många undrar hur mycket horan (som kallar sig själv ”betald kvinna”) har fått från Aftonblodet. Om tidningen upplever attde var skyldiga att avslöja detta och om de hade haft någon etik, eftersom det påstådda brottet är preskriberat och hör till en tid då Littorin ännu inte var minister, då hade AB kunnat väntat ett par månader till. När valet var över skulle Littorin ha avgått, men valrörelsen skulle inte ha förstörs och hamnat på bananrepublikernas nivå. Detta har vi att tack Aftonbladet och dess hejdukar, som Ronge, för. Hela affären är vidrig. Nu skyddas en brottsling för att angripa en idiot som lät sig luras till brott för länge sedan.
Aftonbladets agerande kommer att kosta skattebetalarna 1.300.000 kronor, eftersom politiker är skyddade av en annan demokratisk lag som liknar sexköpslagen. Horan Anna borde anmälas för skattefusk, tvingas träda fram och bestämma en skattestraff som kan sänka vår kostnader till Littorins avgångsvederlag som vi har Aftonbladet att tacka för. Littorins sexköp är preskriberat, men det var bråttom för Aftonblodet, en tidning som skulle passa bättre i DDR och vars politiska redaktör är, inte till Roge utan till råga på allt en präst.
Mitt beslut nu är att inte rösta på socialdemokraterna i detta val.
Ja, jag tog fel på namnet och förvandlade Ronge till Roge.
Det ger Paul Ronge möjlighet att avleda diskussionen till detta och slippa sakfrågan.
Ok, jag förstår precis vad du menar. Dock tyder utvecklingen på att man i praktiken inte lyckades komma längre. Det är ett misslyckande men inte nödvändigtvis ett cyniskt hanternade.
Littorin har rimligtvis gjort vissa slags medgivanden, då han uttryckte att han inte var någon snövit och att han gjort saker han ångrar, men ändå nekat till sexköpet. Om Reinfeldt tagit stort parti för Littorin och dennes interna oskyldighetsförklaring så skulle han därmed indirekt anklaga ”Anna” för att ljuga och fara med osanning, något som skulle kunna slå tillbaka hårt om de bevis som Aftonbladet säger sig ha skulle vara mycket starka. Då hade det blivit maktens män mot den ensamma, utsatta, kvinnan – trots att hon har rätt.
Moderaterna hade här att välja mellan olika dåliga alternativ, när Littorin själv inte vill ta upp sexköpsanklagelserna så blev alternativen ännu sämre.
Jag tycker i nuläget att det är svårt att kunna visa sympati för Littorin, trots att han varit en viktig person för omställningen av moderaterna. Han har nu haft många dagar nu på sig att bemöta anklagelserna, men väljer att inte göra det annat än genom sin advokat. Därmed gör han det att han får svårt att få stöd från övriga, även om han hade varit skyldig skulle man kunnat fördöma gärningen men berömt människan. Nu blir det naturligtvis ett mellanläge där man inte kan göra något, ett förnekande via omvägar är inte mycket att bygga på. Även inom regeringen har krav på att han ska bemöta anklagelserna rests, exempelvis från Hägglund och Ask.
Jag är mycket intresserad av att veta hur Paul anser att Statsministern borde ha agerat istället?
I hela din blogg, Paul, ger du inte ett enda konstruktivt alternativ. Så gör gärna det i nästa.
Som en liten tanke att bära med sig på vägen:
Att vara medveten om att misstankarna kommer att ge negativ publicitet till ett parti som i alla tänkbara fall inte har det minsta med det eventuella brottet att göra, vad är märkligt med det?
Man måste ha levt instängd i en grotta utan kommunikationer
i många år för att inte vara medveten om hur media agerar i liknande situationer och utnyttjar dessa för
att försöka öka försäljningen och smutskasta politiska motståndare.
Ur PR-synpunkt vore det ju ren dårskap att inte ta med detta i beräkningen.
Därför så är det lätt att slås av tanken att du, PR-experten Paul Ronge, i just detta fall bedriver en personlig politisk kamp hellre än ett verkligt intresse av ”PR-perspektivet”.
=)
En liten sak till: ”En säker källa” är ett så utslitet uttryck att folk nästan inte tar det på allvar, även om det det faktiskt skulle vara sant.
Därför tolkade även jag dina citationstecken som att du menade: ”Detta är faktiskt tillförlitlig information, trots att uttrycket används i överflöd”, med glimten i ögat.
Du kanske nu vill kalla mig och andra med samma uppfattning för ointelligenta, det må så vara, men eftersom vi uppenbarligen är ett flertal som ”missförstod” så får du antingen helt enkelt ta med våran dumhet i beräkningen när du skriver eller så kanske det är dags för lite självkritik.
Jonas Lundström
Hej Jonas,
jag tycker jag har förklarat mina uppfattningar i sakfrågan så gott jag har kunnat här i bloggen, i kommentarer, i Aftonbladet chatt och i Studio Ett. Bland annat.
Jag driver ingen politisk kamp eller har någon politisk agenda, du får tro mig eller ej -jag har här ”ett verkligt intresse av PR-perspektivet”. Vilket naturligtvis i sig inte betyder att jag behöver ha mer rätt än någon annan.
Socialdemokrater brukar vara ännu argare om jag till exempel kritiserar Mona Sahlin och bums sätta mig i högerburen. För en tid sedan ville en arg s-märkt kasta mig i närmaste gruvhål.
När det gäller formuleringen med citattecken så var den dålig eftersom den kunde missförstås. Därför flyttade jag också upp rättelsen i bloggen.
Ni gör en Kafka process av detta…vart är de grundläggande grava bevisen..Littorin har inte endast detta att tänka på..En del detaljer som att han träffade Evin Khaffaf 2005 och hon är otroligt vacker SÅ varför skulle han då trampa i klaveret 2006 som Ni påstår…en sak bör man beakta..hur reagerar en människa under svår press som berör det innersta…
KAFKA processen…
LITTORINS:s (Josef Kafka:s) tankeverksamhet uppslukas efter hand fullständigt av processen och han förmår inte längre ägna någon som helst fokusering på vare sig sitt arbete eller privatliv. LITTORIN har raserats till oigenkännlighet och han besitter inte längre de personliga egenskaper som från början gjorde honom så omtyckt och respekterad. TACK för det AFTONBLADET…
Drifting, Att Littorins flickvän är snygg är inget bevis, lika lite som ”varför skulle han ta en sådan risk?” är ett bevis. Det finns många exempel på män som handlat totalt irrationellt på samma sätt.
Jag ska sluta tjata i den här bloggen efter detta, men det jag tycker missas är att man i det här läget inte har haft alla verktyg i krishanterings-verktygslådan att tillgå. Att låtsas som man har haft det och föreslå alternativ som bygger på att Littorin varit beredd att ”erkänna” eller ens befatta sig med anklagelserna blir lite löjligt. Ja, det hade varit bäst, men om det inte gick, om det var omöjligt? Vi har en minister som nått en bristningsgräns, är anklagad för ett ”skamligt” brott men gör halvhjärtade nekanden som de andra inte riktigt vet om de kan lita på, möjligen har man inte alls trott på honom (de vet också att man får räkna med möjligheten att krispersonen ljuger i ett sådant här läge). Samtidigt vill han avgå, för sin familjs skull. Vad göra då, vad göra när Aftonbladet påstår sig ha mycket starka bevis i en dator, som de kanske kommer släppa dagarna efter. Vad göra om bevis hade börjat travats upp, kanske rent av hemska videoupptagningar, I ett sådant läge hade ett snabbt unisont ”Geijeraffär-uppsställande” bakom Littorin sannolikt fällt Reinfeldt och vi hade haft en verklig och svår regeringskris, De bevis som Aftonbladet senare presenterade var inte så hårda, men de framstår som trovärdiga.
Det här är ett mycket bättre hanterat än just likartade Geijeraffären (där var dock anklagelserna ännu mer graverande).
Likväl hade man bara dåliga alternativ att välja mellan.
Det här med att ställa upp bakom Littorin eller fördöma handlingen kräver ett offentligt och trovärdigt uttalande från honom själv, ett alternativ som man inte lyckades uppnå här, vilket faller tillbaka på ”Tottos” agerande.
Det jag teoretiserat om här på din eminenta blogg och på Martin Kreugers dito
http://mkreuger.blogspot.com
får i nästan alla detaljer sin bekräftelse genom den här intervjun.
http://www.dn.se/nyheter/valet2010/nu-talar-littorin-ut-1.1137258
Vilket hopplöst läge Littorin hamnat i sedan Aftonbladets hyenaliknande agerande resulterade i att deras reporter vägrade ta till sig sex klart uttalade ”Nej!” innan den kommentar kom, som de byggde sin spekulativa och förtalsmässiga artikel på, ”Inga kommentarer”. Vilket av alla nej reportern inte förstod vill jag fortfarande veta. Förtalsliknande ryktesspridning av extrema mått är vad det är fråga om. Hoppas innerligt att Aftonbladet får bita i gräset så småningom.
Sedan skrek alla att Littorin måste tala ut. I en perfekt värld hade det naturligtvis varit det bästa. Jag hävdar emellertid att den som inte själv gått igenom en djup depression har nog svårt att förstå hur omöjligt det kravet kan te sig, i synnerhet i den mentala bräcklighet man framlever när lejonparten av hela ens existens kretsar kring barnen. För att använda något av dina ord Paul, så påstår jag att där saknar många förståsigpåare och framförallt pressen den empati som du själv efterlyst hos andra. Och det är möjligt att det måste vara så hos media vars primära uppgift skall vara att granska politiker. Men fan vad ont det måste göra för den enskilde som drabbas och som inte visats vara skyldig – eller t.o.m. är oskyldig – till den gärning h*n beskylls för.
Jan Helin, AB’s chefredaktör på semester, skrev en försvarsskrift i AB,
http://blogg.aftonbladet.se/janhelin/2010/07/sex-logner-och-littorin .
Jag blev heligt upprörd. Den är så uppenbart skriven med syftet att reducera den egna skadan, inte att framhålla sanning och vad som bevisats. Jag uppfattar den också som så, att han försöker upprepa en lögn (eller i vart fall en felaktig beskrivning av fakta), eftersom en lögn som upprepas tillräckligt många gånger till slut uppfattas som en sanning.
Hans blogginlägg bygger nämligen bland annat på det jag tidigare påpekat, att Littorin aldrig förnekade anklagelsen från reportern, vilket är en falsk historiebeskrivning. I mina ögon är det så grovt, det är så fult att enbart det inlägget borde Aftonbladet klandras för. Som jag skrivit flera gånger tidigare så förnekade Littorin anklagelsen sex gånger med sex klara ”Nej!” på reporterns frågor. Redan där och då borde Aftonbladet ha lagt ned publiceringen av storyn tills de fick mer på fötterna – om det finns mer att få.
Lena Mellin kunde lyssna till hela intervjun innan hon tog beslutet att publicera. Men bytet var för fett, syftet för högtstående och hon och Aftonbladet för giriga för att de skulle tillämpa sedvanliga pressetiska regler och avstå från förtalet.
Det är sällan jag blir så upprörd som av den här storyn.
Stefan: Jag förstår verkligen din upprördhet. Är oerhört glad över att Sven Otto Littorin till slut gav sin historia och att han gjorde det så bra och så mänskligt i DN. Han har verkligen rätt i att livet inte är en handbok i PR som han säger i intervjun. Man gör fel, det gör alla. Livet i en kris är en berg-och dalbana, inte ett seminarium vid whiteboarden. Kriser handlar alltid om människor, det må gälla oljeläckor eller förskingringar i välgörenhetsorganisationer.
Tack vare detta får Sven Otto nu förhoppningsvis sitt liv tillbaka och kan visa sig på stan utan att jagas av journalister.
Nu har han klart och entydigt tillbakavisat anklagelsen om att ha köpt sex. Lena Mellin säger att hade han dementerat så tydligt tidigare (vilket ju Sven Otto Littorin säger i intervjun att han gjorde!) så hade publiceringen av anklagelsen aldrig skett. Jag håller med dig om att Aftonbladets sits just nu inte är speciellt enkel.
Var det Sarah Palin som yttrade ”Life happens!” när tonårsdottern blev gravid?
Life happens! är ett kanon-säg.
Men hur ser du som mediaman på chefredaktör Helins skrift? Du måste ha läst den.
Själv sticker jag till tandläkaren nu. Ouch!
Stefan,
jag måste vänta och se om Aftonbladet säger något mer.
Ur mänsklig synpunkt och för Sven Otto Littorins och hans närmastes skull ligger det väl närmast till hands att hoppas att den här historien lägger sig nu och att slutkapitlet har skrivits.
Lycka till hos tandläkaren!
Kan tidningar göra en pudel? En totalpudel?
För att rädda sitt rykte bör Aftonbladet göra det (om de inte får fram något som styrker de ursprungliga anklagelserna).
Jag har någon gång i en bloggkommentar berört det jag ville kalla alienationen mellan pressen – som på någon måte hävdar att de företräder ”the small people” i sin granskning av bland annat statsmakt och politiker – och folket i allmänhet.
Jag tror inte att ”the small people” längre accepterar exempelvis kvällspressens journalistik och – enligt min mening – bristande etik. Och den eventuella accepten eller avvisandet har mycket lite att göra med att folk faktiskt läser och köper all skit som skrivs. Mammon har blivit viktigare för tidningarna än tidigare.
Kom återigen att tänka på alienationen när jag såg Pigge W i Debatt referera till sitt samtal med Expressens redaktör (chefredaktör?) om löpet när han kom ut från kyrkan efter begravningen av sin fru efter Tsunamin. På löpsedlarna stod det visst att Pigge söker ny fru. Redaktören svarade bara arrogant att tidningen ”hade rätt att skriva så”. Å det hade han ju rätt i. Men inte fan stämmer det med vad tidningskunderna allmänt önskar av sina tidningar. Det var cyniskt, en indikation på alienationen. Tycker att chefredaktörerna tagit sig alltför stora rättigheter på ett sätt om inte avsetts med tryckfrihetslagstiftningen. I vilket fall så förutsätter lagstiftningen att tryckfrihetsrätten inte missbrukas av media. Personligen skulle jag absolut inte ha något emot att man såg över tryckfrihetslagstiftningen bland annat vad avser dess omotiverade/ogrundade skador på enskilda. Tidningarna måste ta ansvar och skall inte kunna kalkylera med att lösnummerförsäljningen alltid blir tio gånger det eventuella skadeståndet. Triple damages i skadeståndsprocesser är något som tillämpas i en del andra länder. Något för oss att börja med? Money talks!
Tänk om man hade ork att skriva något mer analytiskt och genomtänkt om det ämnet någon gång …
Stefan, jag gillar det du skriver. Och jag bidrar med ett citat av manon buttan från Newsmill som jag instämmer i:
”hotet mot demokratin ligger i att Aftonbladet publicerat löst underbyggda påståenden av en karaktär ägnad att nedsätta en persons anseende i andras ögon. Detta är inte tillåtet enligt grundlagen. Men det struntar Aftonbladet i med motiveringen att de löst underbyggda påståendena har ”politiska dimensioner”.
Tidningen anser sig alltså stå över grundlagen.
Är det rimligt att media sätter sig över det egna landets lagar på det sätt som Aftonbladet gjort? Om detta inte prövas i domstol öppnas för politiska häxjakter i media.”
@Maria H: Tack för din uppmuntran. Den gör mig lite gladare. Trots att jag vet att jag inte är ensam om åsikten så är det sällan den frodas bland bloggare och bloggkommentatorer.
Varje liten antydan till inskränkning i tryckfriheten leder till unisont ramaskri bland all svensk press. Men min point är egentligen inte att inskränka tryck- och yttrandefrihet. Tvärtom egentligen. Utvidga den. Men den som tar ordet i sin mun skall fanimej också ansvara för konsekvenserna. Persbrant borde haft rätt till ett multimiljonskadestånd. Detsamma kan kanske gälla Littorin (det är för tidigt att säga). Under de premisserna så skulle enskilda media tänka sig för – innan! Det vore inte fel utan jäkligt rätt!
Komplettering till @Maria H: Ett skadestånd skulle aldrig få understiga ett par gånger den beräknade vinst som mediaföretaget uppnådde. Det torde inte vara svårare att uppskatta än mycket annat ”gummibandstänk”.
Jag tror orsaken till den vaga initiala presskonferensen var att Littorin är skyldig (till något sexköpsrelaterat i alla fall, kanske ett sexköpsförsök som av en eller annan anledning rann ut i sanden) men ville att AB skulle visa korten först så att han kunde välja en lagom dementi. Dvs om AB hade väldigt starka bevis så var det bara att erkänna medan om AB, som nu, bara hade en halvsvag indiciekedja, så kunde Littorin neka.
Det är väl egentligen en ganska bra hantering av krisen om man är ute efter skademinimering för regeringen/(m).
Jag har funderat lite. Tänk om regeringens agerande i själva verket är årets PR-kupp!
Paul Ronge och Staffan Dopping har på sina bloggar redogjort för hur regeringen skulle gå tillväga i Littorin-affären. Men tänk om regeringens strategi och mål är en annan än att freda sig? Vad kan vara tanken med att Littorin inte svarar på frågor och springer och gömmer sig? Jo, journalisterna blir än mer nyfikna och fundersamma och kommer inte släppa affären förrän de fått svar. Detta borde regeringen rådgivare ha varit högst medvetna om, för det vet t.om. de flesta lekmän. Kan det i själva verket vara ett väl genomtänkt handlande för att Alliansen och i synnerhet Moderaterna ska få så stort utrymme som möjligt i media? Är i själva verket Littorins agerande en taktisk och beräknande PR-kupp?
I går gick DN ut med en påstådd intervju med Littorin. Ingenting nytt klargjordes i denna intervju, istället ser den till att hålla drevet igång och göra människor än mer nyfikna. Var befinner sig Littorin? Varför kan han inte svara på frågor via telefon? Har han köpt sex eller inte? Regeringen verkar inte vilja att drevet ska gå över, man agerar nämligen tvärt emot vad man borde göra för att släcka medias nyfikenhet! Istället får Moderaterna mängder av gratisreklam i alla tidningar. Kanske krishanteringen kring Littorin är kall och cynisk, men framför allt beräknande. Så mycket reklam som Moderaterna fått den sista veckan har de väl aldrig haft innan! Är detta årets PR-kupp månne?
Paul, ibland räcker det mer än väl att någon var reporter på Aftonbladet. Detta om att sortera in människor i ett visst fack. Hur som helst, detta var det snaskigaste ”nyhet” som Aftonbladet ”avslöjar” i syfte att det rödgröna smörjan skall vinna ”ödesvalet” till vilket pris som helst. Du skriver om en ”Iskall cynisk krishantering”, om Göteborgskravaller och en hel del andra ovidkommande saker. För det första, ingen är skyldig, så länge hans/hennes skuld har bevisats utom all rimlig tvivel. Att du blandar in Reinfeldt och hela den moderata ledningen i en fiktiv scenario (du var ju inte där?) tyder bara på en sak, kan man inte vinna ett val med sakfrågor och justa metoder, ja då tillgriper man antydningar som liknar historien om att typ ”har du slutat misshandla din hustru” och sedan förväntar man sig ett svar. Ditt utlägg om krishantering är ett typexempel på en inbilsk besserwisser, som har svar även på fiktiva händelser och försöker på ett kvasivetenskapligt sätt beskriva en bakgrundshistoria. Så mycket skitsnack som har pågått i denna logg har jag sällan läst. Sedan dess har det hänt en hel del, som alla borde beakta. Kvarstår det faktum, att så länge ingenting är bevisat med fakta ”utom all rimlig tvivel” är hela historien endast en smutsig och illaluktande smörja av en tidning, vars innehåll ofta tangerar bottennapp. Sens moral: moralister och fariséer har tydligen återkommit till Sverige år 2010 och gett sig in i politiken. Länge leve objektiviteten.
NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN PÅ ARBETSMARKNADEN
Nu har storyn med Sven-Otto Littorin, vår fd Arbetsmarknadsminister nått ytterligare en dimension eftersom han ( i sitt ev sexköpsbruk) kan ha mött konsekvensen av sin egen arbetsmarknadspolitik. I dag har vi arbetslösa som ställer sig på gatan för att kunna betala sina räkningar…….det är den nakna sanningen.
A-kassan är inte 80% för en normalinkomsttagare utan snarare 35%….. och det betyder max 9500 kr/månad. 1 miljon människor slåss om 50 000 lediga jobb och bakom kulisserna frodas hårresande upplevelser som inte är tänkt att synas eller tas fram i dagsljus. När vi skrev boken: Jobbigt – så fungerar jobbSverige, så var det tänkt att dra ner brallorna, inte bara på Littorin utan på hela politikerstaben, och avslöja för vanligt folk vad de faktiskt sponsrar med sina skattemedel……Efter det blir det nog svårt att få fram en krona till – vare sig det gäller bränna pengar på bål eller grilla en minister……Svenska folket är smartare än vad politiker tycks vilja tro och har svårt för dumhet.
När är det lagom dumt i landet lagom? När en fd arbetsmarknadsminister ev köper sex, eller när det område han ansvarade för, visar att arbetslösa går på gatan? Vem krishanterar detta?
LITTORIN ENKEL BILJETT
Moderaterna: Åter en affär
Jag? Oskyldig – Littorin svär
Påminner om gammalt skit
Ministrarna som åkte dit
Några ej betalt sin TV-avgift
Statssekreteraren ute på vift
4-5 ministrar är det nog
Som fått lämna sina knog
Reinfeldt gömmer sig igen
Förtränger en gammal vän
Verkligheten kommer ju fram
Ledaren får stå med skam
Återigen: Vår statsminister
Tvingas avslöja sina brister
Omdömeslösa utnämningar
Lämnar bara kväljningar
Mardröm eller skämt
Har det verkligen hänt
Utraderad så ingen ser
Littorin finns inte mer!
Reinfeldt bjöd enkel biljett
Regeringsplanet lyfte lätt
Gotlands murar försvann
Ovanför: Där satt han
Utraderad på sätt och vis
Men det skulle ha ett pris
Strategerna hade ju missat
Nåt´ som andra hade gissat
1,3 miljoner mildrar en del
En tröst för begångna fel?
Här gäller ingen vanlig lag
Med dålig A-kassa ett tag
Roland Nilsson
Grovplåtslagare
Miklos Bedö, du är en ordbajsare av rang. Hur känns det att vara en nyttig idiot för de skitnödiga pr-konsulterna inom M-ledningen som ser på svenskarna som V-ödlorna ser på jordlingar?
Bekräftat är att SOL satt i krismöte med M:s spindoktorer natten till presskonferensen. Troligt, men ej bekräftat, är att de fick hans huvud att spinna värre än Beetlejuices.
Herregud. Var gärna moderat. Var inte nyttig idiot. Spegeln finns på väggen i morgon också – trevligt om du kan se dig själv i den.
Alla med någorlunda bullshitdetektor ser förresten att SOL är skyldig.
@Lightman: ”Alla med någorlunda bullshitdetektor ser förresten att SOL är skyldig.”
Kan du precisera.
Hej Stefan!
Problemet med Littorinaffären är de många komponenterna i den: den oväntade ministeravgången, M:s krishantering, och det allt större fokuset på Aftonbladets agerande.
Det är som en spretig bok där den röriga intrigen skymmer berättelsen. Man behöver lyfta blicken från sidorna och lägga ifrån sig boken för att få överblick.
Och som Paul skriver – affären är i total avsaknad av känslomässigt gehör.
Vilket gör att fokus hamnat på det taktiska i den.
Men eftersom brottet är preskriberat och inte kommer prövas, så kan man ändå unna sig en känslomässig, privat, prövning av skuldfrågan:
SOL har vid upprepade tillfällen visat att han är en politiker med tunn hud. Han har nära nog blivit personligt förorättad när Arbetslinjen kritiserats, och vid Astudillos låga, personliga påhopp i en interpellation tappade han helt fattningen och rusade ut från riksdagshuset.
Skulle en sådan personlighet svälja att en journalist frågar om han är sexköpare, sedan jäktat stressa därifrån och häva ur sig några ”inga kommentarer” i trevlig ton – om han vore oskyldig?
Skulle pressekreteraren upprepade gånger höra av sig till AB för att förhöra sig om bevisläget ifall SOL vore oskyldig?
SOL hade inga problem med att sitta kvar efter den extremt förnedrande (och sanna) historien med köpexamen från bluffuniversitetet Fairfax – skulle SOL då välja att avgå för en beskyllning som han vet är osann, om han vore oskyldig?
När AB berättade att SOL:s katapultavgång berodde på att han konfronterats med uppgifter om ett brott nådde spekulationerna orkanstyrka. Han utmålades som någon som kunde mäta sig med Göran Lindberg i sexualsadistiska böjelser.
Varför gå under jorden och vänta ut AB för att syna deras kort (bevisläge), till priset av en vidrig spekulationsvåg, om han vore oskyldig?
Varför inte träffa en reporter öga mot öga, trygg i förvissningen att han kan svara sanningsenligt på alla frågor utan vidare betänketid, varför en mejlintervju (där svaren dröjde hela dagen till strax innan deadline) om han vore oskyldig?
Varför opererar M-ledningen bort honom som en elakartad cancersvulst – om de tror att han är oskyldig?
Det här sammantaget gör att bullshitdetektorn ger kraftiga utslag.
Lightman, spekulationer, spekulationer och insinuationer. Läs lite juridik, svensk lagstiftning, samt romerskt lag. Kanske du blir något klokare och objektivare. Inga fakta, bara massa skitsnack. Kan man inte vinna ett val med konkreta frågor, gäller alltid att ha lite smaskiga snuskhistorier att tillgripa. Förresten hela historien är redan passé, nu är det AB som sitter i skiten. Rätt åt dom.
@Lightman: Det var inte ssk mycket att bygga anklagelsen på.
I sammanhanget är det relevant att rekommendera läsning av Leif G.W. Perssons krönika i Expressen från söndagen
http://www.expressen.se/kronikorer/gw/1.2068134/leif-gw-persson-sant-eller-falskt
@Stefan: Bygger inget åtal, ingen anklagelse. Försöker inte överträffa mig själv i krystade konspirationsteorier och agerar inte nyttig idiot för M eller AB (de har säkert varit jättedumma).
Konstaterar bara att allt i SOL:s beteendemönster får honom att framstå som skyldig.
Sedan har vi den pikanta detaljen med SOL:s gamla telefonnummer som återfanns i ett fyra år gammalt mejl till en då prostituerad kvinna.
Var det någon som utgav sig för att vara SOL, ryckte åt sig hans mobil i ett obevakat ögonblick och stämde träff med henne för att köpa sex?
Eller är den prostituerade kvinnan inblandad i en konspiration mot SOL? Där de sammansvurna var såpass förslagna och tålmodiga att de väntade i fyra år med att dra igång operation Avsätta Littorin? Väntade fyra år med offentliggöra ett mejl?!
Kom igen nu. If it walks like a duck and talks like a duck… Den enklaste förklaringen är oftast den rätta.
Det var så GW rökte ut Mats Alm (tyvärr räckte det inte till).
Och nu har Paul Ronge återigen uttryckt sig med helt banala och idiotiska argument. Han tycker att det är häpnadsväckande att kungen ställer upp på en pressträff efter denna bok. Men Ronge ljuger som vanligt. Träffen med pressen var redan avtalad av andra skäl (jag tror det var m a av hans jaktaktiviteter). Då dök boken upp så att det kom tio gånger flera reportrar än väntat. Han kunde naturligtvis ha ställt in träffen, men då hade detta också kunnat användas i fortsatt smutskastning. Han satte i stället punkt. Han tog emot frågorna och svarade såsom vem som helst i hans situation skulle ha gjort.
Att Paul Ronge fortsätter att bli någon sorts orakel, det är verkligen märkligt, inte att kungen klarade sig såsom han gjorde.
Jag är republikan och tycker att monarkin bör avskaffas, men den utgivna boken gynnar inte alls republikanismen. Jag vill ha sakliga argument inte ”slag under bältet”.